Post Format

De säger ju mer än tusen ord

Jag blev morbror tidigt i går morse. Det är självklart inte samma känsla som att själv bli pappa, men det känns ändå väldigt fint och det ska bli kul att åka och hälsa på honom nästa gång vi åker hem till Sverige. Plus att Tage nu fått en kusin. Inte för att han verkade bry sig nämnvärt när jag visade en bild, han såg snarast lite rädd ut. Kanske har han anledning att frukta kusinen också, nu är han inte längre ensam på täppan om farmor och farfars gunst. Presentkvoten delas plötsligt mitt itu. Illa.

I Berlin flyter livet på. Jag älskar ljudet av spårvagnarna som rullar förbi nere på gatan, tycker verkligen om vår lägenhet som känns mer som vår egen för var dag som går i takt med att vi ordnar till detaljerna som vi vill ha dem. De första dagarna har Peter, Pernilla och Ofelia varit på plats i kvarteret, vilket gjort att det knappt känts som att vi varit utomlands. Eller nu ljuger jag, i går gick vi till baren Wohnzimmer i Prenzlauer Berg på seneftermiddagen och beställde tre caipirinha, ett glas rött samt en kaffe, till en total kostnad av elva euro. Visst, det var happy hour, men även under de glada timmarna skulle den beställningen ha kostat runt 250 kronor i Stockholm.

Samtidigt är jag kluven till det här med priserna. Att gå på restaurang här kostar i runda slängar hälften av vad det gör hemma, vissa saker ännu mindre – hämtpizzorna på andra sidan gatan kostar exempelvis 2,50 euro, alltså runt 23 kronor, blott en tredjedel av vad en pizza kostar hemma. Visst, de är en smula mindre i storleken, men det är ju snarast en välgärning i sammanhanget.

En sak vore ju om vi befann oss i ett utvecklingsland i Sydostasien eller liknande, men nu har vi rest till EU:s hjärta, en flygresa kortare än den som tar oss till Johannas hemtrakter i Kiruna. Hur kan det vara så stor prisskillnad? Jobbar de för slavliknande löner inom restaurangnäringen, eller är det bara ett helt annat beskattningssystem? Någon som är insatt får gärna förklara för mig, så fortsätter jag att känna mig som pojken med guldbyxorna så länge.

Mer då? Jag vet inte. Äsch, jag bjuder på några bilder. Hovra för bildtexter.

4 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.