Daniel Westling, Sandviken och jag

Jaha, ska det alltså bli en Ockelboson som blir landets näste kung, prins eller drottninggemål eller vad han nu blir? Tja, det verkar kanske så enligt spekulerande journalister, även om UD och hovet så klart tillbakavisar.

Och vad passar då bättre än en kort promenad längs minnets allé?

Jag har mig veterligen aldrig träffat Daniel Westling. Dock är vi båda gästrikar, ungefär lika gamla och har gått på gymnasiet i Sandviken. Det finns två gymnasieskolor att tala om där – Hammargymnasiet, där alla samhällsvetenskapliga, humanistiska, ekonomiska och estetiska gymnasister gick, samt Bessemergymnasiet – där det förutom tekniker gick naturvetare och lite annat löst folk. Dessutom hade alla industriella linjer (jepp, det här var några år före programmens tid) alla sina teoretiska lektioner hos oss.

Och ja, könsfördelningen var precis så skev som ni kan gissa. Jag minns att det var relativt vanligt förekommande att vi ibland, på håltimmar eller liknande, gick genom staden ner till Hammar, som låg och ligger i centrum bredvid Folkets Hus, för att kolla på tjejer. Där satt vi, ett gäng KTH-wannabees, prydligt på rad i våra helknäppta och välstrukna vitskjortor med minst tre stiftpennor faststuckna i bröstfickorna – resten av pennorna hade vi i portföljerna som stod bredvid oss – och fluktade på brudar. Ingen pratade med oss, förutom någon gammal högstadiekompis som för sent valt att titta bort när han eller hon gick förbi i korridoren och därför tvingats stanna och säga några pliktskyldiga ord till kusinerna från landet.

Åh, Sandviken. Oh the sweet sweet memories of min gymnasietid.
Vad jag menar är bara att det här med att Daniel Westling är en hemvävd, enkel kille från Ockelbo som jobbat sig till hela vägen upp till framgång säkert är sant, men det är också ett faktum att han gick på en gymnasieskola där det inte var ovanligt att det i en klass fanns tre killar och tjugofem tjejer, och att det hos oss var det omvända som gällde.

Snacka om att födas med silversked i mun.