Byfånen

Det slog mig häromdagen att jag inte lämnat Vittangi sedan vi återkom från New York för drygt tre veckor sedan. När jag påtalade det för Johanna – som hunnit med ett antal jobbdagar inte bara i Kiruna utan även i Luleå och Stockholm – rättade hon mig med: Nu tar du allt i, du har ju faktiskt kört till soptippen.

Och det har hon ju helt rätt i, den ligger ett par kilometer utanför bygränsen.

I dag tog jag dock igen det med råge, då jag körde ända in till Kiruna och hämtade upp min pappa på flygplatsen. Jag hann till och med klämma in ett snabbt besök på Coop Forum.

Landat

Så vi kom hem, snöskyfflarna stod lutade mot garaget, vinterkläderna hängde på krokarna i hallen, vinterdäcken satt kvar på bilen och gräset var … ja, rätt så moget för klippning, kan man väl säga.

Sex dagar senare så börjar vi någorlunda komma i fas. Barnen vill fortfarande inte gå och lägga sig om kvällarna – till och med Tage är kvällspigg och i går hade såväl han som Ejda kompisar här till halv nio på kvällen – och omställningen av tiden underlättas inte direkt av midnattssolen, det finns ju inget kvällsmörker för kroppen att fästa tag i. Men det ger väl sig. Dessutom går vi ju om några dagar mot mörkare tider.

Jag borde börja skriva på Virus 4, men det tar emot när trean inte kommit ut än. Den skulle egentligen ha släppts i dag men sköts upp en vecka (Original-serierna ges alltid ut på tisdagar), något tekniskt med inläsningen. Dessutom skulle jag vilja göra en liten rekognosceringsresa innan jag sätter igång på allvar, men vi får se om det finns praktiska möjligheter till det.

Något annat jag borde notera? Säkerligen. Men det får anstå just nu.

Nygamla hyllmeter

Vi hamnade hemma hos en pensionerad lärare här i byn i dag, som inför en flytt till lägenhet beslutat sig för att skänka bort i princip alla sina böcker till dem som vill komma förbi och botanisera bland hyllorna och välja ut.

Vi var inte nödbedda, och fick med oss fyra kassar därifrån, däribland en i princip komplett Vilhelm Moberg-utgivning, Kerstin Ekmans Vargskinnet-trilogi, en del Sara Lidman och tre romaner av Per Gunnar Evander, som jag alltid har haft lite dåligt samvete för att jag har läst så lite av, trots vårt gemensamma ursprung i trakterna kring Sandviken. Karln har ju skrivit över 30 romaner, men med dessa tre (genombrottsromanen Det sista äventyret från 1973 var en av dessa) kommer jag i alla fall att mer än fördubbla min Evanderläsning, tror jag har läst två av hans böcker tidigare.

Johanna skrev lite mer om vårt besök på Bokhora.

Flygskatt, avstånd och Norrbottniabanan

Det här med att resa i norr om man inte vill ta bil eller flyg utan föredrar kollektiva färdmedel längs marken. Bråttom bör man inte ha.

Jag inledde morgonen strax efter klockan sex i morse, då jag backade ut från gården i Vittangi för bilfärd tio mil ner till Gällivare, för påstigning på tåget ner mot Luleå klockan halv åtta. Strax före klockan tio var jag där, och promenerade bort till busstationen några hundra meter därifrån. Klockan 10.40 avgick expressbussen med destination Umeå, med mellanliggande stopp i Piteå, Byske, Skellefteå och Sikeå. Alldeles nyss, klockan 14.45, bromsade vi in på Umeå busstation och resan nådde sitt mål. Då hade jag varit i rörelse närapå nio timmar.

Det här är något jag tycker ofta glöms bort i debatten om hur man bör resa och hur man inte bör resa i Sverige. Just Umeå dit jag nu anlänt för att medverka på Littfest kan därtill fungera som en bra symbol, eftersom jag flera gånger sett just den staden nämnas som ett empiriskt bevis på att man alls inte behöver använda inrikesflyg för att ta sig till ”Norrland”, för de har själva åkt tåg till Umeå flera gånger, och det har ju gått fint.

På något sätt har den här staden – med sina stora ambitioner att fortsätta sin snabba befolkningstillväxt och nå samma befolkningsnivå som Linköping och kanske på sikt Uppsala – blivit platsen som definierar Norrland rent geografiskt. Når man dit, så är man framme.

Nu kan man visserligen fråga sig om det verkligen går att ta sig från Stockholm (platsen varifrån alla diskussioner utgår ifrån) till Umeå på rimlig tid – det tar knappt 6,5 timme med X3000-tågen – men det hör egentligen inte hit. För det är ju vad som händer efter Umeå som är intressant.

Om jag ska resa till Kiruna landvägen från Stockholm (jag väljer det som exempel och inte Vittangi, rätt få vet var i Kiruna kommun vår by ligger), så innebär stoppet i Umeå att jag kommit ganska exakt halvvägs, hälften av de totalt 125 milen återstår. Umeå må inte ligga exakt mitt i landet, men kolla gärna på en Sverigekarta, kommen till Umeå har du ännu inte nått två tredjedelar av rikets längd sett från den sydliga spetsen i Skåne. Det finns mycket Sverige kvar.

Och det är norr om Umeå som problemen med att resa kollektivt börjar. Missförstå mig inte, jag hade rätt så trevligt på expresslinje 100 som trafikerar sträckan Umeå-Haparanda, men vi kommer aldrig att få folk att sluta åka bil eller att flyga mellan exempelvis Luleå-Umeå genom att först flyga från Luleå ner till Arlanda och sedan ta ett nytt flyg upp till Umeå igen förrän det byggs en vettig tågförbindelse mellan städerna längs den övre halvan av Norrlandskusten.

Tänk om regeringen i går när de aviserade att de tänker gå vidare med planerna på att införa en svensk flygskatt, hade sagt att pengarna ska användas till förverkligandet av Norrbottniabanan – och då inte bara till en förstudie av ett par inledande kilometer norr om Umeå som väl löftet ungefär ser ut i dag, utan en riktig igångsättning av bygget. Jösses vilken goodwill de hade fått, och jösses vad mycket svårare det hade blivit för dem som ogillar den här skatten att säga att den slår för hårt mot nordligaste Sverige.

Men nej, pengarna ska gå till att sänka arbetsgivaravgifter i mindre företag som vill ta språnget från en till två anställda.

Jag har verkligen inget emot småföretagare, men alltså, fanns det inte tusen snyggare sätt att göra det här på?

Nåväl. Den långa restiden gav mig ju i alla fall 12 324 nya Virus 3-tecken.

Om Rebecka Martinsson på TVdags

Tillbaka i norr, och vad passade då bättre än att författa en text till TVdags med vänsterhanden (jag är ju vänsterhänt) under förmiddagens vabbträsk om kvällens TV4-premiär av Åsa Larsson-serien Rebecka Martinsson.

Lite om serien som sådan, lite om när man inte ska blinka om man vill se vår statistmedverkan och lite om hur man egentligen ska uttala ortsnamnet Kurravaara.

Väl bekomme.

Helhelgen

Vi hade besök av Peter och hans barn i helgen, och sällan har vi väl varit så aktivitetsinriktade som dessa dagar, jag blir andfådd bara jag tänker på vad vi hann med från fredag till söndag:

Hämtning på flygplatsen, snöfestivalsbesök i Kiruna, spejande efter Kebnekaise i Kiruna (tyvärr lite för dålig sikt), rejäl utelekssession för kidsen vid hemkomst till Vittangi, ny utelekssession på lördag förmiddag följt av längdskidspremiär för Stockholmsbarnen, lördagsgympa i idrottshallen för de stora barnen, arbete i kafét på Folkets Hus-bion, kolla på Sing på bion, städa biolokalen efteråt, köra upp mot Soppero på jakt efter norrsken på lördagskvällen (ett relativt svagt vitt sådant blev dock enda resultatet, men barnen imponerades i alla fall av stjärnhimlen i det kompakta mörkret), skoteråkning på Torneälven till Joggis på söndag förmiddag där vi körde pulka, madrass och kälke i backen, därefter hem för snabb lunch och sedan inpackning i bilar för besök på Icehotel, följt av middag på hembygdsgården i Jukkasjärvi innan vi vinkade av trion vid flygplatsen. Puh!

Och just det ja, någonstans där i mitten hjälpte jag Peter att byta batteri i hans dator också. Jag gillar ju att pyssla med sådant.

Vad jag däremot inte verkar gilla är att ta kort där alla barn finns samlade i grupp. Så jag nöjer mig med ett par solofoton på mina egna småttingar.

Bibliotek är det nya svarta i Kiruna

Fin text om biblioteken i Kiruna i NSD i dag (bakom betalvägg på webben) och hur de ökat sina besök och utlån kraftigt under 2016. På stadsbiblioteket inne i Kiruna gick besökssiffrorna upp med 22 procent jämfört med 2015, från cirka 74 000 till nästan 91 000, och i Vittangi, där endast utlånen är statistikförda, var ökningen än kraftigare och landade på 65 procent, från cirka 7 000 till 13 000. Även de övriga byabiblioteken i Svappavaara och Karesuando ökade sina utlån rejält, och även bokbussen visade plussiffror på 22 procent.

Bibliotekschefen Carina Samuelsson pekar inte ut några enskilda satsningar som gett effekt, snarare är det många bäckar små som sammantaget skapar en positiv känsla kring biblioteken och ökar besöken och utlånen. Arrangemangen har ökat, de öppnar tidigare på morgnarna för förskole- och skolklasser och möjligheterna att låna böcker utanför ordinarie öppettider har ökat på byabiblioteken. Det lyckade samarbetet med Kiruna Bokhandel kring Kiruna Bokfestival tros också bidra till de positiva vindarna.

I Vittangi är biblioteket placerat i skolan och öppet på måndagar på dagtid och tisdagar på eftermiddag/kväll. Vi brukar försöka gå dit varje tisdag efter att vi hämtat på dagis och fritids, hänga där en knapp timme, läsa böcker i soffan i barnrummet, snacka med bibliotekarien (Tage och Ejda är mycket förtjusta i att gömma sig under hennes skrivbord), låna med oss lite nytt hem och kanske även springa av sig lite i de ändlösa korridorerna (barnen alltså, inte så ofta jag och Johanna). I går hade två nya böcker om ponnyn Pytte kommit som vi beställt hem, och glädjen hos Ejda visste inga gränser, hon studsade bokstavligen omkring av lycka när hon fick dem i sin hand.

Att biblioteket ligger inne i skolan har både för- och nackdelar tycker jag, platsen blir lite bortglömd som en samlingspunkt man bara går förbi och kikar in på när man ser att det är öppet, men samtidigt tror jag att det är viktigt i och med att skolbarnen (Vittangi har en F-9-skola) får tillgång till ett rejält bibliotek på daglig basis mitt i skolbyggnadens huvudkorridor. Redan i förskoleklassen som Tage nu går i utrustas eleverna med varsitt lånekort som förvaras i en pärm inne på biblioteket, som de själva får ta fram och låna med. Och Tage tar verkligen sitt lånekort på allvar, han vill alltid att Ejdas böcker ska lånas på hans kort, och hjälper henne med handhavandet.

Skulle vi gå till bibblan varje vecka om vi bodde på en större ort? Nja, kanske inte riktigt, nu blir det mer av en regelbundet återkommande grej som till viss del grundar sig i att antalet aktiviteter att ägna sig åt efter skoltid här inte är jättemånga.

Men oavsett – det gläder mig storligen att bibblan går bra. Jag tror att vikten av ett väl fungerande bibliotekssystem blir allt viktigare i de skymningstider jag fruktar att vi är på väg in i.

Kallt

Kallt de senaste två dagarna, -38,6 som lägst här på gården i natt, tänkte låta barnen åka bil till dagis och fritids i dag men den gick inte att starta, trots att motorvärmaren suttit i sedan i tisdags kväll när det började sticka nedåt. Nu har jag satt batteriet på laddning, hoppas det hjälper. Skulle nog verkligen behöva ett garage. Eller ja, garage har vi (om än ouppvärmt men det går väl att ordna någorlunda med elelement), dock är det för litet för att få in en fullstor, modern bil i, och carporten som jag byggt under det sidotak till garaget där det tidigare var ved- och allmänt skrotförråd ger ju bara skydd mot snön. Får nog fundera lite över situationen till sommaren.

Men nog om garaget. Kallt som sagt, det har varit en utmaning att få Ejda till dagis de här dagarna, hon är verkligen inte byggd för kyla och skriker och grinar så fort hon varit ute ett par minuter. Detta i kombo med att hon vägrar ha något sorts skydd för ansiktet … nej, inte helt klockrent.

Men redan i morgon ska det visst vända uppåt till mer ljumma temperaturer runt -10. Fast då är ju dagis stängt. Jaja.

Granen står så grön och grann i stugan

Det har varit den stora julgransdagen. Först studsade Ejda av glädje av beskedet att vi skulle klä den i dag, sedan studsade hon av glädje när vi klädde den, och därefter fortsatte hon att studsa över faktumet att den var klädd.

Den … är … MAKALÖS! Se … här … vår … MAKALÖSA … gran! Så har fraseringen gått, samtidigt som hon med teatrala gester sprungit runt och förevigat underverket för resten av familjen, som hade vi inte varit med och klätt den utan upptäckt den först nu.

Nu har hon precis avslutat en session där hon tvingade mig att ta bilder med systemkameran när hon poserar på olika sätt framför granen. Nedanstående var typ den enda där hon satt still.

Urladdad

När jag sent omsider landade i Kiruna i går vid halv tolv på kvällen och kom till långtidsparkeringen, var bilen först så nedisad att jag inte höll på att få upp dörrarna, bara för att sedan mötas av ett tvärdött batteri när jag väl tagit mig in. Jag fick gå tillbaka och prata med flygplatspersonalen, och när de avslutat sina sysslor ute vid landningsbanan körde en kille ut och hjälpte mig med någon sorts laddbooster för att få bilen att hosta igång. Klockan var därför närmare halv två när jag rullade in på gården hemma i Vittangi. Livet kändes lagom härligt de där två timmarna.

I dag har kylan fortsatt att hålla sitt grepp om oss, kvicksilvret var nere på –34 när vi körde skogsvägen hem från mommon och moppon tidigare i kväll. Vår egen väderstation här hemma ligger dock och knastrar stadigt strax under 30-strecket. Eller blir det ovanför när man talar om minusgrader? –29,6 i detta nu i alla fall.

img_0113

Hej då pappers-DN

Så hade vi den sista helgen med pappers-DN, och den avslutades som de alltid gör här uppe, genom att tidningen inte kom.

Nu är det egentligen inte Dagens Nyheters fel – i och med att de lokala tidningarna Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren inte ges ut på söndagar, finns därför ingen tidningsdistribution på söndagar. Söndags-DN kommer med måndagstidningen.

Men nu är det alltså slut. Jag tror att jag har varit pappersprenumerant på DN ända sedan jag flyttade till Uppsala hösten 1995, möjligen med något uppehåll i samband med någon flytt och under året i Berlin var den på uppehåll i fysisk form, men i övrigt har vi följt varandra genom halva livet.

Jag hade egentligen gärna fortsatt. Men en prenumeration på DN här uppe kostar numera 660 kronor i månaden, och det är helt enkelt inte värt det längre, särskilt inte eftersom de varje gång priset höjts har skickats ut ett mejl där det motiverats med någon floskelmening i stil med Vi jobbar ständigt med att höja kvaliteten på vår produkt och därför kommer vi med start från … och så vidare. Vad den där kvalitetshöjningen består i har dock varit svårare att se.

I ärlighetens namn har vi det senaste året ”bara” betalat 362 kronor per månad, eftersom jag i ett försök att sänka månadskostnaden gick ner på en weekendprenumeration. Det innebar visserligen nästan en halvering av kostnaden, men samtidigt fick vi bara tidningen på rätt dag två dagar i veckan i stället för sex – söndagstidningen får vi ju som sagt på måndagen – så det har i ärlighetens namn känts en smula meningslöst.

Jag kommer att behålla en digital prenumeration, och läser också pappersvarianten som pdf säkert fyra dagar i veckan redan nu, så någon större skillnad i hur jag tar till mig DN kommer inte detta att innebära i praktiken.

Men visst är det ändå något som går förlorat. Säga vad man vill om internet, men en direkthet försvinner när papperstidningen inte ligger där på köksbordet, och man i brist på tid åtminstone snabbt kan bläddra sig igenom DN:s A-del och få sig en överblick och sammanfattning och kanske fastna vid något man inte förväntade sig. Nyhetsläsning på nätet fungerar inte så, vem klickar sig exempelvis fram till och går igenom rubrikerna på en notisspalt där? Hur användarvänlig man än gör en nättjänst är det svårt att trumfa enkelheten i att förstrött dra till sig DN:s kulturdel och börja bläddra. En fysisk tidning på ett bord uppmanar till att bli läst bara genom sin existens, en app i en iPhone eller iPad gör inte det.

Ett ytterligare skäl att pappersupplagan av DN inte är så lockande här uppe är så klart den tidiga trycktiden. Ibland väljer jag aktivt den digitala pdf-upplagan i DN:s app även när papperstidningen ligger bredvid mig, om jag vet med mig att det finns stora nyhetshändelser jag vill läsa om som fortgått under kvällen efter att landsortsupplagan gått till tryck. Sportdelen läser jag i princip aldrig på papper här, den består nästan uteslutande av införartiklar i stället för de resultatartiklar som de senare upplagorna hinner få med.

Så bye bye pappers-DN, we had a good run och det smärtar mig helt ärligt rätt mycket att ta det här steget. Men 660 kronor per månad för att få en fullgod produkt – nej, det är för mycket.

En tur till brevlådan om morgnarna blir det dock fortfarande, prenumerationen på NSD behåller vi. De 252 kronor vi lägger på den i månaden känns i sammanhanget nästan gratis.

Kallt och bart

Det ryktas att ni har fått vinter söderut. Här i nordligaste norr har vi ännu i princip barmark, om inte ett två centimeter tjockt pudertäcke ska räknas som snö.

Dock har vi rätt kallt, i lördags kväll kröp kvicksilvret ner till -16 och jag tvingades bomma igen Karlssons kattlucka för säsongen, kylan den orsakade i källaren blev ohanterbar. Nu acklimatiserar han sig för vinterliv genom att låtsasjaga dammtussar och vira in sig i hallmattan i stället för att jaga näbbmöss under förrådshuset.

img_0005