Vittangi-arkiv - Sida 2 av 13

Vi håller låda i P1 Tendens: Man ska bo i stan

Jag blev kontaktad av en journalist på Sveriges Radio nere i Luleå i våras, han undrade om vi var intresserade av att medverka i en dokumentär för P1 Tendens om att lämna storstaden och flytta åt ”fel” håll. Tja, varför inte, tänkte vi, och i juni fick vi besök ett par gånger och satt och snackade om flytten, barnen, dåtiden, nutiden, framtiden och Vittangi allra största allmänhet.

I dag på förmiddagen sändes resultatet i P1, det blev en halvtimmeslång så kallad kortdokumentär med titeln Man ska bo i stan. På intet sätt något världsomvälvande och jag vet inte i vilken utsträckning vi säger några klokheter som aldrig tidigare sagts, men jag tycker ändå att resultatet blev rätt trivsamt. Och barnen säger söta saker.

Samtidigt är det så klart någonstans tragikomiskt att en frivillig förflyttning från det som anses vara centrum ut till periferin ses som så udda att den är värd en halvtimmes eterutrymme i rikstäckande radio. Det finns en sorg i att tvingas konstatera att så är fallet.

Nog har den där feminismen gått för långt, allt

Vi drog till 4H-gården och firade midsommar ett par timmar – grillade lite korv, fikade och dansade runt stången. Som vanligt var det kvinnor, barn och Daniel som deltog i ringdansen, övriga män stod på behörigt avstånd och tittade på. Tror det har varit så exakt alla år vi varit där.

Krans knöt jag själv också, även om Johanna smyckade den. Glad midsommar på er!

Nedkopplad

Mobilnätet gick ner i princip hela östra Kiruna kommun i måndags strax före klockan 18, och först 23,5 timmar senare var det uppe igen. Då och då gick det fortfarande att ringa och få igenom vanliga sms om man befann sig nära mobilmasten, men 3G- och 4G-nätet försvann helt. Samtidigt försvann alla möjligheter att använda sin ADSL-uppkoppling via det fasta telefonnätet. Så vi var i realiteten avskurna från det moderna livet ett dygn.

De som hade internet via fibernätet indraget i sina bostäder påverkades inte, det går i någon annan kabel än den som enligt nyhetsrapporteringen grävdes av några kilometer utanför Kiruna och släckte nätet.

Visst kan man rycka på axlarna åt det och tänka att håhåjaja, så hemskt är det väl inte att leva som på 90-talet, men på 90-talet var inte samhället uppbyggt kring att allt bygger på att vi är uppkopplade. Nu fick genast hemtjänsten problem med sina brukarlarm, affärernas kassasystem lade av och de kunde inte lägga in beställningar inför midsommarhelgen i tid.

Samtidigt är det intressant att se hur lite som behövs för en nedsläckning, en ivrig grävmaskinist och sedan blir det svart. Det är heller inte första gången det sker under de år vi bott här, endera i fjol eller om det var för två år sedan hände något liknande, och vid minst ett tillfälle har kabeln som de som har fibernät använder sig av grävts av, då har jag för mig att avbrottet blev än mer långvarigt. Men då fungerade åtminstone mobiltelefonin och det fasta telenätet.

Och jag kan inte låta bli att tänka att det aldrig skulle ha tillåtits ta ett dygn innan problemet var åtgärdat om det skett i en stad. Nu var det bara byarna, då är det inte lika noga. Och de uppe i Karesuando kunde ju koppla upp sig mot finska nätet, så vad bråkar de om?

Karl för sin hatt

Tage älskar sina sommarhattar. Helst vill han ha dem under cykelhjälmen när han cyklar, så han alltid kan ha den på.

I kväll fick han dock lämna hjälmen av, sportklubbens tipspromenad runt sjön måste promeneras om man går i ettan eller är äldre. Ejda, dagisplutt som hon är, tillåts dock hoja och måste således stanna och vänta på oss andra tre gång efter annan.

Biotajm men ändå inte

Är på Folkets Hus och har ställt i ordning cafét på bion, vi visar A quiet place, jag hade tänkt se den själv, men vi har lovat Tage att ta oss an första Harry Potter-filmen hemma i kväll, och eftersom den är 2,5 timme lång går inte ekvationen ihop på långa vägar om jag ska stanna här och kolla film, jag får se Emily Blunt och John Krasinski gå runt i total tystnad för att inte bli uppätna av utomjordingar (är det väl, har inte hundra koll känner jag?) när den kommer till Netflix/Viaplay/C More i stället.

Det är lågsäsong på bion nu känns det som, tre tappra själar kom och såg Three billboards outside Ebbing, Missouri förra helgen exempelvis, och vi hade bara lite över 30 kids på senaste matinén, det brukar vara norr om 50 för det mesta. Kanske är folk ute och krattar och fixar med trädgårdarna i stället, det var vad jag gjorde innan jag stack hit nu i kväll.

Första maj

Har inte demonstrerat men däremot deklarerat, joggat, cyklat med Ejda för att sätta upp affischer på byns anslagstavlor inför söndagens bio (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri), tvättat och hängt två maskiner tvätt, våndats över om jag skulle byta till sommardäck innan eller efter morgondagens tripp ner till Gällivare (det fick bli efter, SMHI hotar med snöbyar och jag ska ha Ejda med i bilen – bäst att vara extra säker då) samt trilskats i en och en halv timme med en modpack till Minecraft som Tage gick bet på att installera. Och ursäkta mig, att Minecraft blivit en sådan seglivad succé är för mig ett gigantiskt mysterium med tanke på hur mycket krångel som omgärdar skiten. Jag får numera stresspåslag varje gång jag hör ordet modd.

Den nya cykeln

Ejda har varit motsträvig att växla upp från den tolvtummare hon använt sedan hon lärde sig cykla sommaren för två år sedan, trots att hon så uppenbart vuxit ur den. Vi har försökt få henne att överta Tages avlagda sextontummare, försökt peka på att flera av hennes årskamrater redan har sådana, och att hon därtill är längre än flera av dessa barn, hon borde verkligen byta upp sig. Och hon har också cyklat på den ett par gånger, men sedan alltid återvänt till den trygga orangeblåa tolvtummaren med motiveringen att den andra är stor och läskig.

I slutänden visade det sig dock att skon klämde någon annanstans – den hade fel färg och saknade stöd. När hon i dag fick nys om att grannflickan mittemot skulle sälja sin sextontummare var vi raskt där med 150 kronor, och en sadelsänkning senare hojade Ejda glatt omkring på gatan, innan vi drog ut på byn och hon stolt visade upp sitt nya åk för såväl kusiner som morföräldrar.

Själv fick jag punktering halvvägs och fick fortsätta resan på en lånecykel, men det var det värt.

Glädjen i en ny cykel (och i att plocka skräp från gatan).

Ett inlägg delat av Daniel Åberg (@_danielaberg) 28 Apr 2018 kl. 3:37 PDT

Välkomna till Stall Älgbacken!

Sedan Ejda blev besatt av leksakshästar från tyska Schleich för några månader sedan har hon också blivit besatt av att titta på Youtubeklipp med sagda leksakshästar, det är en hel subgenre. Hon inleder varje morgon på samma sätt – kommer ner till vardagsrummet, greppar fjärrkontrollen till Apple TV:n, startar Youtubeappen, väljer röstsök och skriker: Leksakshästvideor! Och så rullar det igång.

Det var så klart bara en tidsfråga innan hon själv, under mitt överinseende, skulle vilja börja göra egna videor. Och nu finns resultatet – Youtubekanalen Stall Älgbacken.

Än så länge är det jag som får filma, och jag sköter även eventuell klippning, hantering och publicering. Hon är dock mycket noga med vad filmerna ska ha för omslagsbilder, och hon förbereder grundligt inför inspelningarna och ställer upp scener i sitt rum och tänker ut och instruerar i förväg hur jag ska filma. Stringensen i berättelserna är väl inte alltid hundraprocentig, men jag måste ändå säga att med tanke på att de flesta av de videor hon tittar på verkar göras av tjejer som är ungefär dubbelt så gamla som hon själv, så sköter hon sig utmärkt.

Tre filmer är hittills publicerade och en fjärde – inspelad utomhus! – kommer i morgon.

Pulkabacken

Vi körde skoter till Joggis i dag, en liten ö med naturliga pulkabackar åt två håll där Torne älv och Vittangiälven går samman. Johannas vän Rebecca med familj är här på besök och barnen tolkade i pulka och kälke efter skotern. Tage brukar alltid tycka att jag kör för sakta när jag tolkar dem, men i dag stod de på huvudet i djupsnön några gånger när de hamnade ur spår, så jag tror han blev nöjd.

En fin dag.

Bergsbestigarna

De har skrapat vägarna här i byn den senaste veckan, det görs alltid i slutet av vintern innan blidan och slasket kommer, gatorna skulle bli ofarbara av all sörja annars, antar jag. Det här betyder att de redan höga snöhögarna växer ytterligare i höjd, och att de allt smalare vägarnas sidovallar på sina håll är uppåt två meter.

Det innebär också att varje hemgång från fritids och dagis blir ett ändlöst klätteräventyr med ständigt nya kullar att bestiga. I dag tog det nästan 40 minuter att gå de 300 meter vi har från skolområdet till hemmet.

Torrlagda

Vattenläcka Vittangi, 8 mars kl 19.30. På grund av en akut vattenläcka på huvudvattenledningen är hela Vittangi tätort utan kommunal vattenförsörjning. Tekniska Verken har personal på plats som arbetar med att lokalisera läckan.
I nuläget finns ingen prognos för när vattenförsörjningen är tillbaka. En dricksvattentank transporteras från Kiruna och den kommer inom någon timme att ställas ut vid Vittangi Folkets Hus.

Inte det roligaste smset att få, men jag tror vi är rätt så väl förberedda. Vatten bunkrar jag redan i några dunkar i pannrummet för den här typen av händelse och jag bytte ut det senast för någon vecka sedan, så någon tur till Folkets Hus behövdes inte och vi har hämtat in snö i tvättbaljorna som kan få tjänstgöra som toaspolningsvatten i morgon när det smält.

Låt oss dock hoppas att situationen återgått till det normala till på lördag eftermiddag, då cirka 22 barn ska komma hit på Tages födelsedagskalas. Har gärna rinnande vatten i kranar och toaletter då.

För övrigt är Johannas systers man en av dem som är ute för att leta upp samt åtgärda vattenläckan. Mysigare uppgift att tvingas ägna sig åt när det är –20 ute kan jag tänka mig.

Sommarliv

Jag tror att det var en vecka sedan jag lyfte locket på datorn senast. Det betyder inte att jag har varit helt sysslolös, men jobbmejlande, reportageanteckningar och … öhm, Instagram och Facebook kan man ju sköta från mobilen också.

Vi drog på bilsemester söderut längs E45:an några dagar, jag ska skriva ett resereportage som ska publiceras först inför nästa sommar, vi stugcampade i Jokkmokk och i Vilhelmina. Jag gillar båda orterna väldigt mycket, om än av olika anledningar. Jokkmokk verkar vara på väg att med avstamp i dels sin starka samiska identitet och dels i känslan av att ha övergetts av staten (hej Vattenfall) karva ut en unik plats i kultur-Sverige som tar sig kulturella uttryck i såväl musik, mode, mat och hantverk. Därtill är den lilla stadskärnan väldigt gullig. Vilhelmina vet jag egentligen inte så mycket om, har bara övernattat där två gånger på bilresa söderut (förra gången var Tage blott ett veckogammalt frö i Johannas mage), men samhället ligger väldigt vackert i en brant sluttning på en smal landremsa mellan Volgsjön och Baksjön, och inger en gemytlig känsla.

Tage vågar språnget ner i Baksjöns vatten i Vilhelmina.

Glädjande var också att Ejda inte uppvisade några åksjuketendenser, troligen tack vare den nya, framåtvända stolen. Hon har i yngre dagar varit en säker kräkare under bilfärder på över tio mil. Nu klarade vi vid ett tillfälle en trettiomilasession utan antydan till illamående. Ganska bra att kunna åka bil obehindrat här uppe. Fint!

I övrigt då? Vi har ett rätt rejält högtryck här uppe, gräsmattan har klippts och ogräs rensats. I går skulle jag laga en punktering på Johannas cykel, men lagningssatsen som jag köpte på OK var så gammal att det självhäftande limmet hade torkat. Kanske köper människor bara nya slangar nu för tiden, jag vet inte. Nytt försök i dag om svärföräldrarna har någon gammal lagningssats med riktig solution liggande.