Ekonomiskt osinnad

Jag är verkligen inget vidare på att tjäna pengar på mitt författarskap. Jag ger bort mina böcker i digital form, jag glömde i över ett års tid bort att fakturera Elib för biblioteksersättning och försäljning och nu fick Massolit höra av sig till mig och fråga om jag inte vill ha betalt för den pocket de gav ut av ”Vi har redan sagt hej då” för ett par år sedan, borde jag inte ta och skicka dem en faktura?

Jo, tack, gärna, tackar som frågar.

Nu var det visserligen ingen stor summa jag fick i royalty, men i alla fall ett femsiffrigt belopp som kommer väl till hands så här i årets slut.

Och bara för att jag inte har producerat några bästsäljare (men vänta bara!) behöver jag ju inte göra det svårare än det behöver vara.

Anteckningarna

Även om jag är dålig på att skriva just nu går idéerna på högvarv. Nästan varje kväll när jag ligger i sängen och är på väg att somna måste jag gå in i Evernote och skriva till några rader i dokumentet för tankar om romanen. De börjar bli så många nu, spretar åt lite olika håll och hälften kommer säkerligen aldrig att realiseras men bättre för många infall än för få.

Det är roligt att gå tillbaka och se. Dokumentet där jag gjorde samma sorts anteckningar under skrivandet av ”Vi har redan sagt hej då”, det känns som hundra år sedan jag skrev dem och vissa infall minns jag inte ens, tänker hur skulle jag ha fått ihop det där, hur skulle berättelsen ha sett ut då och i botten finns originalslutet med, för jo jag skrev om slutscenen på tunnelbanetåget vid nyårsslaget helt och hållet, åh vad glad jag är för det.

Precis som i fallet med #1 och #2 har jag slutscenen för roman #3 klar för mig. I en mörk skogsglänta i norra Stockholms utkant äger den rum, berättelsen ställs på ända, något öppnar sig och något annat sluts. Ett mål att ta sig mot, längta till, fasa inför. Både för mig och människorna i romanen.

Ryggen utåt

Fördriver några minuter på stan före ett möte. Kliver upp på relativt nya Akademibokhandeln på Kungsgatan för första gången. Kollar om de har min pocket – check, kollar om de har vår föräldrabok – check. Fast samtliga exemplar med ryggarna utåt – bu. Åtgärdar pocketen, den står i ett undanskymt hörn, kan behöva lite extra hjälp, anarki i det lilla. Gillar verkligen att fiket de har i samarbete med Wayne’s Coffee tillåts sippra ut i lokalen, folk sitter och fikar vid bord lite här och där, gör att butiken känns mer levande, en mötesplats, inte bara ett boktempel.

Nu vidare till mötet. Ångrar att jag inte frontade föräldraboken också. Nästa gång.

Välkommen till romanbutiken 2.0

Efter att jag gjorde om designen på min sajt förra vintern slutade min lilla webbutik där man kunde köpa mina romaner att fungera som den skulle. Jag har tänkt flera gånger att jag ska ta tag i det, men aldrig kommit mig för. Men så i samband med att Internetworld utsåg Tictail till årets svenska webbentreprenörer, ett företag vars affärsidé just är att låta små rörelser helt kostnadsfritt starta egna och därtill snygga nätbutiker, tänkte jag att nu tusan ska det bli av. Och sagt och gjort, här är den nya butiken!

I min gamla butik gick det enbart att handla mot faktura, en hantering jag själv tog hand om där jag skickade ut fakturan samtidigt med bokförsändelsen och utgick från att folk skulle betala (vilket också alla gjorde). I den nya butiken går det däremot endast att handla med kort. Jag skulle gärna ha haft ett fakturaalternativ även nu, men Tictails fakturalösning kräver ett konto hos Klarna, och även om Klarnas månadsavgift är på blott 300 kronor så är det ändå mer än vad min lilla bokhandel omsatte i medel per månad under den tid den fanns. Så tyvärr, jag tar numera bara Visa, Mastercard och Paypalbetalningar.

Jag kan för den delen varmt rekommendera Tictail. Mycket enkel tjänst att jobba med, snygga mallar att utgå från och minimalt med kodpill – ja inget alls om man inte vill, mitt har inskränkt sig till att plocka bort några menyval jag inte tyckte mig behöva samt översätta några småord till svenska. En toppentjänst helt enkelt.

Okej, nuff said – köp lite böcker nu!

Några grejer så här dagen efter

Tre grejer till gällande det här med min insomnade tv-blogg 43 minuter innan jag lägger den till handlingarna.

Först och främst – det var positivt för besöksstatistiken på min blogg att skriva om det här i går:

Sedan kom jag just på en grej – jag kunde ju faktiskt inte hålla mig från att hinta om mitt bloggförflutna i ”Vi har redan sagt hej då”! Det må vara en smula subtilt, men så här står det i kapitel 21, när Filip nojar efter att ha fått ett oväntat rättframt sms från Iris där hon utan klädsamma omskrivningar meddelar att hon vill träffa honom för en ny dejt å det snaraste:

Samtidigt gillar jag ärlighet. Du vill träffas och det snart och du anser att det inte finns någon orsak att hymla med det. Den akuta orsaken är mig visserligen okänd men jag antar att det beror på att du gillar mig och enligt alla gällande regler borde det här smset få mig att vilja rusa åt andra hållet men det är något med dig som i stället får mig att svara Vi ses i kväll, du bestämmer var och när, jag är fullständigt rörlig med vändande post, vilket i det här specifika fallet innebär fyrtiotre minuter efter ankomst vilket jag ser som den perfekta längden.

Tveklöst en smula vagt, jag borde ha skrivit siffrorna med just siffror för att göra det tydligare men det skulle ha brutit mot hur jag hanterade siffror i resten av boken och det ville jag inte. Men trots allt – det finns där.

Till sist – jag är än i dag väldigt stolt över själva namnet på bloggen. För den som inte är insatt i ämnet så är 43 minuter den genomsnittliga längden på ett tv-avsnitt i amerikansk tv (resterande tid av timmen består av reklam). Jag är faktiskt i detta nu på jakt efter ett lika klockrent namn till en annan grej jag går och fnular på och innan jag lyckas komma på det kan jag inte gå vidare, jag är sådan, jag måste ha namnet innan jag skrider till verket med mina projekt.

Irriterande egenhet.

43 minuter av mitt liv

För hundra år sedan, eller åtminstone sju, hade jag en rätt bra tv-blogg. Den hette 43 minuter, och skrevs anonymt.

Jag startade bloggen i augusti för snart sju år sedan. I flera månader hade jag gått omkring och känt att jag ville vara en del av bloggsommaren 2005, men inte riktigt kommit på vad jag skulle bidra med. Men så slog det mig en kväll när jag stod och drack öl på Debaser: Varför inte göra det enkelt för mig och skriva om det jag kunde bäst och redan lade ner cirka tjugo avsnitt per vecka på – amerikanska tv-serier?

Jag var vid det här tillfället tjänstledig från mitt jobb på TT Spektra för att skriva på min andra roman, och hade således all tid i världen att syssla med allt annat utom just detta. Men att på min fritid skriva subjektiva åsikter om tv-serier som jag skulle skriva neutralt om på arbetstid (min tjänstledighet var bara tre månader lång) kändes samtidigt som något min arbetsgivare kanske inte skulle uppskatta.

Alltså blev lösningen en anonym blogg, bildsatt med ett kittlande foto på ett ansikte som till stora delar doldes av en hand som höll för linsen, en bild som inte ens föreställde mig (jag tog bort den efter några månader, det kändes för effektsökande).

43 minuter blev snabbt populär, och var snart Sveriges första riktigt framgångsrika tv-blogg (det här var så länge sedan att det till och med var innan Weird Science blev en blogg) med uppåt 10 000 besökare per vecka, en nivå jag aldrig varit i närheten av i de här spalterna. Jag skrev dels om de serier jag älskade – ”Lost”, ”Battlestar Galactica”, ”24”, ”Veronica Mars” och ”Vita huset” hörde till de stadigt återkommande – men försökte också hålla koll på nykomlingar och skriva om fenomen, trender och onödiga sexscener på HBO i allmänhet och i ”Rome” i synnerhet – något som renderade mig ett epitet som kristdemokrat av en kommentator.

Vad jag vet var det inte särskilt många som hade koll på vem det var som skrev den där mystiska tv-bloggen. En av få som jag avslöjade det för var Kjell Häglund, vi hade en del kontakt i samband med att han gjorde om Weird Science till en blogg och som jag minns det blev han rätt förvånad när jag avslöjade min identitet.

Hur som helst – sagan om 43 minuter blev kort, efter sju månader lade jag ner verksamheten. Jag minns ärligt talat inte längre de exakta omständigheterna, men det är möjligt att jag tyckte att det blev en smula trist att skriva i hemlighet, jag ansåg ju att jag hade skapat något bra och ville nog gärna få uppmärksamhet för det, samtidigt som jag inte var redo att outa mig eftersom jag alltjämt tyckte att det inte funkade ihop med mitt jobb. Så i mitten av mars 2006 stängde jag butiken, och har hållit den förbommad sedan dess bortsett från när jag i fjol kände mig tvingad att skriva ett avslutande bonusinlägg när min på senare år största älsklingsserie ”Friday night lights” gick i graven efter fem säsonger.

Men varför i allsin dar drar jag upp det här nu, snart sju år senare? Jo, förra veckan såg jag nämligen på Twitter att Rasmus Fleischer skrev att en del gamla inaktiva Blogspot-bloggar var på väg att raderas. Jag kände att jag var tvungen att kolla upp om det berörde 43 minuter (det gjorde det inte), och kom att läsa en del gamla inlägg. Och jag kände mig på det stora hela rätt stolt över vad jag såg, vissa av inläggen kändes än i dag både bra och relevanta.

Så 43 minuter kom tillbaka i mitt medvetande. Och när jag i helgen som gick kom att tänka på att det vankades årsjubileum för den här bloggen, tänkte jag att det kanske var dags att äntligen berätta sanningen. Och då menar jag inte först och främst sanningen om 43 minuter, utan sanningen bakom tillblivelsen av just det här hörnet på internet.

För när jag startade den här bloggen den 29 maj 2006 – sex år sedan i dag! – skedde det med det publika skälet att bloggen skulle skildra tillblivelsen av roman nummer två, ett arbete som skulle ta tre månader att färdigställa. Att blogga om skrivandet skulle bli min morot och piska.

Aldrig har jag väl för den delen spräckt en deadline så illa som den gången.

Men det där med roman #2 var ju inte hela sanningen. Sanningen var ju lika mycket att jag under de blott två månader som hade gått sedan jag lade ner 43 minuter kommit att sakna bloggandet något oerhört. Jag hade kommit att älska att blogga, jag behövde blogga, jag saknade ett forum att uttrycka mig i, jag saknade mina kommentatorer, jag saknade … ja, sammanhanget.

Så jag startade den här bloggen i stället, en blogg som med tiden öppnade en helt ny tillvaro för mig, som innebar den första kontakten med min hustru och alltså indirekt även ligger till grund för den här killens existens.

Tack för det, 43 minuter.

Om ”Vi har redan sagt hej då” hos Storytel

Jag fick en förfrågan från Storytel förra veckan att skriva om hur det gick till när jag spelade in min ljudbok i min egen källare. Jag har ju bloggat en del om det här i spalterna redan, men det är ju alltid roligt att få breda ut sig även på andra ställen. I dag är min text publicerad i Storytels blogg.

Jag är för övrigt en varm anhängare av Storytels streamingtjänst, prenumererar på deras single-abonnemang sedan flera år tillbaka. I detta nu lyssnar jag på ”Eld”.

Rätt ska vara rätt

Oops.

Jag bloggade tidigare i år om mina försäljningssiffror av ”Vi har redan sagt hej då” i iTunes store fram till och med början av februari. Så hörde Svensk Bokhandel av sig tidigare i dag och frågade om jag fått några uppdaterade siffror, och jag började rota i någon sorts databasfil som går att ladda ner från tjänsten Smashwords som jag ju använt för att publicera boken där. Och det visar sig att jag gjort fel när jag plussat ihop kolumnerna för de olika månaderna och åren.

Så, här följer en rättelse:

Jag har inte sålt 243 exemplar fram till i början av februari som jag tidigare angivit. Jag har, till och med den sista mars 2012, sålt 164 exemplar av ”Vi har redan sagt hej då” i Apples bokbutik. Det är fortfarande mer än vad den sålt totalt i andra butiker som e-bok, men inte betydligt mer som jag skrev i förra inlägget.

Apple verkar för den delen ha fått ordning på butiken så till vida att de titlar som står under puffen ”Böcker på svenska” nu faktiskt är just det (tidigare var de danska). Av de 441 titlar som totalt listas bland svenska köpesböcker är min den 15:e mest sålda genom tiderna. Inte så tokigt.

Vi tar 85, du får 15

Intressant i nya Svensk Bokhandel om hur det funkar med ljudböcker i iTunes store. Intressant att Amazonägda Audible tjänar mer pengar på böckerna än Apple själva. Ingen särskilt rolig sits för förlagen dock.

Själv har jag inte försökt få in ljudboken av ”Vi har redan sagt hej då” i iTunes. Kanske trots allt borde göra det, vore ju tveklöst roligt att ha den med i katalogen, det ger ju bra exponering. Får väl se vad som händer.

 

På första raden

Emma twittrade till mig i går: Har du sett att din bok sitter i skylten på Hedengrens?

Och nej, det hade jag ju inte, Hedengrens ligger förfärligt långt bort just nu, och därför bad jag henne ta en bild, vilket snart skedde. Tack för det!

Hedengrens hade min bok fint exponerad även i samband med originalutgivningen för rätt så exakt två år sedan. Jag tror inte att den satt i skyltfönstret, men däremot stod den framställd på ett centralt placerat bord och såg fin ut, vill jag minnas. Det gjorde mig glad, Hedengrens är ju ändå Hedengrens.

PS. Boken ”Besatta” längst till vänster har jag recenserat i UNT tidigare i veckan, och Johanna har skrivit om den på Bokhora i dag.

Soundtrack of my novel – slutpunkt

I december lät jag ett antal bokbloggare, författare, vänner och bekanta bidra med en låt vardera till en julkalender, som jag på språkängsligt vis döpte till Soundtrack of my novel. Jag skrev även att den skulle publiceras i sin helhet i mellandagarna. Det misslyckades jag uppenbarligen med. Men skam den som ger sig, här kommer den i listform, med länkar till varje inlägg. Och vill ni lyssna på listan, vilket jag tycker att ni ska göra, har jag ställt samman den hos Spotify här.

Samtliga bidrag till Soundtrack of my novel, i publiceringsordning:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
”Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
”Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
”It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
”Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
”If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
”Long lost penpal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)
”The end of a love affair” av Stina Nordenstam (Peter Fröberg Idling)
”It’s only you” av Salem Al Fakir (Linda Odén, Enligt O)
”Against all odds (Take a look at me now)” av Postal Service (Josefine Hådell, Joseping)
”Ride on” av Christy Moore (Mathias Rosenlund, Pärlgränden 8)
”Cheek to cheek” av Sahara Hotnights (Johanna Ögren, BokhoraGadgetteFashionista)
”Go now” av The Moody Blues (Kerstin Ydrefors, Eli läser oct skriver)
”Don’t you (Forget about me)” av Simple Minds (Sandra Gustafsson)
”Creep” av Radiohead (Jeanette ”Peppe” Öhman, Livet & Helsingfors)
”The blower’s daughter” av Damien Rice (Emma Gray Munthe, Shoot me while I’m happy)
”Dancing with myself” av Nouvelle Vague (Liz Lindvall, Liz blogg hos XIT)
”Indestructible” av Robyn (Ingrid Olsson)
The 2 of us” av Suede (Mattias Dahlström)
”Det kanske kommer en förändring” av Kent (Isabelle Ståhl)
”Satan i gatan” av Veronica Maggio (Karin BergEnbokcirkelföralla)
”Farväl Gullmarsplan” av Alexis Weak (Eric Rosén, Det ljuva livet)
What are you doing New Year’s Eve?” av Ella Fitzgerald (Mangini vs Pallin remix) (Morgan Sturesson, 400 dagar)
Song for the songs” av The Concretes (Daniel Åberg)

Jag är överlag väldigt förtjust i listan och de genomtänkta, ofta vackra och i några fall även sorgliga motiveringarna. Kalendern består inte av 24 låtar som jag själv skulle ha valt, men det var ju mer eller mindre hela poängen. Jag ville få andra att motivera hur de såg på min roman och mina rollfigurer. Hade jag sammanställt en låtlista själv skulle den kanske mer ha visat hur jag ser på huvudpersonen Filip, men det känns inte särskilt intressant, och ärligt talat skulle det nog bara ha blivit en 00-talsförlängning av den låtlista med främst 90-talslåtar som jag sammanställde till e-boksversionen av ”Dannyboy & kärleken” förra året.

Om jag saknar någon låt? Ja – ”Stockholm” av Orup. Inte bara för att det är den bästa Pet Shop Boys-låt som Pet Shop Boys inte har gjort, utan också för att den så skoningslöst skildrar en tillvaro i en stad som den ständigt tillbakablickande och lätt självömkande huvudpersonen inte längre känner igen och vill kännas vid.

Hm. Nu ångrar jag nästan att jag inte valde den själv.

Nåväl, livet går vidare. Återigen – tack till alla er som ställde upp och bidrog!

Nu stänger vi den där förbannade roman #2 och blickar framåt.