Det ultimata singelbandet

Jag har inte alls skrivit mycket om Pet Shop Boys senaste album Super här i spalterna. Och jag känner väl att jag inte riktigt har tid att göra det nu heller, tyvärr.

Men bra då att andra gör det! Eller egentligen inte om Super, utan om Pet Shop Boys som ”the ultimate singles band”, vilket väl i och för sig låter som att de inte skulle vara ett albumband, men det är de ju – också.

Det fina med den här texten i The Guardian är att artikelförfattaren så väl summerar min egen ungdom med Pet Shop Boys, även om jag var ett par år äldre än vad hon var.

My childhood and adolescence was formed by this stuff. I knew from the Pets that a single could be educational, too. At nine, It’s a Sin was a dramatic thing that gave me an idea of people having a past. At 10, Heart gave words and volume to the crushes I was feeling. At 11, I’d read the words of Left to My Own Devices, pinking-sheared from the pages of Smash Hits, and wondered who could tell me who Che Guevera and Debussy were, although it almost didn’t matter. I knew they were authorities in some field or other, and that they existed to the pulse of a disco beat: that was enough. There were worlds outside my knowledge, and worlds firmly within it, and the Pet Shop Boys told me I could bring them together to live happily side by side.

Jag har ofta undrat om Neil Tennant förstod när han skrev textraden Che Guevara and Debussy to a disco beat att han där och då summerade essensen av hela Pet Shop Boys gärning.

Hennes beskrivning av en riktigt bra Pet Shop Boys-singel – ”they are like perfect short stories, giving quick glimpses into lives, appearing then disappearing, but lingering bright and long in the mind” – låter för övrigt som en perfekt beskrivning av ovan nämnda Left to my own devices.

Håller låda i P3 i dag

Det börjar bli en tradition att jag är med i programmet PP3 på P3 och pratar upfronts, det stora medie- och annonsörsevent som pågår i New York denna vecka där tv-kanalerna i USA presenterar sina nya tablåer.

I fjol var jag på plats i studion i Stockholm, men i år är jag med via länk från Sveriges Radios studio i Kiruna, dit jag nu ska ta och ratta bilen.

Klockan 14.20 är det sagt att vi ska dra igång. Tune in!

God natt tåget

Fin men sorglig krönika av Sara Meidell i Västerbottens-Kuriren om den kontinuerliga nedmonteringen av tågtrafiken i Sverige, konkretiserad genom nedläggningen av nattågen till Jämtland.

Tänk om alla de hundratals miljarder som är tänkta att läggas på de nya höghastighetsbanorna i landets sydligaste tredjedel i stället skulle ha lagts på allmän upprustning och komplettering av det befintliga järnvägsnätet i hela Sverige i stället. Det kommer så klart aldrig att hända, att bara få tågtrafiken att fungera är ett alltför osexigt projekt för att ha någon chans att realiseras, men en kan väl åtminstone få drömma.

100 guldkorn på Netflix

Folk på TVdags slog sina kloka huvuden ihop, dykte ner i arkiven och drog fram de 100 bästa filmerna på svenska Netflix. En guide som på intet sätt försöker vara heltäckande eller innehålla någon rangordning – det är bara ren och pur filmentusiasm som jag är övertygad om att alla kan hitta något bra och osett i.

Själv bidrog jag tyvärr inte alls till listan (jag skrev ju att det var kloka huvuden som slogs ihop!), men ändå:

Kolla in!

Dagen i tv-media

Skrev på TVdags i förmiddags om Bonniers misslyckande med att ta fram en gemensam ”Viaplaydödare” ur sina streamingtjänster, och svarade på lite frågor från TT på eftermiddagen om Amazons drag att paketera om sin Prime Video-tjänst till att bli en direkt motståndare till Netflix, något jag själv tyckte kändes lite för mycket som en intern amerikansk affär för att uppmärksammas i våra spalter.

Men hey – när moderhuset ringer och vill ha en kommentar, då svarar man.

Mediepodden

Jag var aldrig någon trogen följare av Mattsson Helins podd, lyssnade lite då och då när andan föll på och det var något ämne jag föll för, men baske mig om jag inte kommer att sätta in Mediepodden som stadig prenumeration.

Jag lyssnade på Emanuel Karlstens och Olle Lidboms första avsnitt när jag rattade bilen mot Kiruna tidigare i kväll för att hämta upp Johanna, och gillade tonen och samspelet dem emellan. Inga kioskvältarämnen i premiären visserligen, men att jag gillade programmet trots detta är kanske ett ännu bättre betyg.

En sak dock: Jag ogillar verkligen det här med att för sakens skull hålla sig kort när det kommer till poddar. Varför begränsa sig till en längd på en halvtimme (även om slutresultatet blev 35 minuter) när det inte finns en tablå som sätter stopp? Självklart ska man inte bli långrandig bara för att möjligheten finns, men låt ämnena få ta den tid de förtjänar, inte den tid de maximalt kan tilldelas om de ska hinnas med inom en bestämd tidsrymd.

Landsbygdsproblematik

Jag blev intervjuad gällande det här med att vara skrivande i Norrland i samband med att jag var i Göteborg och medverkade på Littfest, en text som nu publicerats på kultursidan i en del av Mittmedias tidningar, bland annat i Gefle Dagblad.

I artikeln nämner jag att det ofta i mitt arbete som journalist förutsätts att jag bor i Stockholm, alltså inte så att det är ett krav för att kunna göra själva artikeln, utan att redaktörer som kontaktar mig för första gången slentrianmässigt utgår ifrån att så är fallet – för alla bor väl i Stockholm?

Som en sorglustig slump inträffade exakt en sådan sak i dag, då jag blev uppringd av en redaktion och tillfrågad om jag i min roll som någon sorts tv-expert kunde tänka mig att prata om att Netflix sonderar terrängen för att utveckla svenska tv-serier. Visst sa jag, och så pratade vi i tio minuter om just detta. Så kom frågan: Skulle du kunna ses om en timme, så att vi kan spela in det här? När jag förklarade att nej, det kan jag inte eftersom jag inte bor i Stockholm utan 120 mil norrut, blev reporterns tonfall betydligt bistrare, och jag fick känslan av att hen tyckte att jag borde ha klämt ur mig detta redan innan vi började prata, nu hade onödig tid ödslats på mig, hej då.

Okej, hade jag från början fått besked om att målet med vårt samtal var att en bandad intervju senare skulle göras inför kamera hade jag så klart meddelat hur min bostadssituation ser ut, jag är ju inte helt tappad bakom en vagn. Men så var verkligen inte fallet. Och det bara förutsattes.

Bah.

Bloodline

Jag gillade verkligen första säsongen av Bloodline på Netflix i fjol. Delvis har det säkert att göra med att jag verkligen älskade Florida Keys när vi semestrade i Florida för två år sedan, och serien – som är inspelad i trakterna kring Islamorada – fångade trakten väldigt väl.

Nu är hur som helst säsong två bara sju veckor bort, och en trailer har kommit. Jag skrev några rader om det på TVdags.

Zombietätt

Vi kör ju en The Walking Dead-cirkel på TVdags varje vecka där vi diskuterar högt och lågt kring senaste avsnittet. Nu var det säsongsavslutning i söndags kväll i USA, så vi fläskade på extra mycket denna gång.

Då kan man ju kanske tycka att det vore bli zombiefritt ett tag framöver, men då misstar man sig. För redan nästa vecka cirklar vi vidare, då andra säsongen av spinoffserien Fear The Walking Dead drar igång nu till helgen.

Aldrig får man vara ledig.

Så blir du datorsmart

Den utmärkta teknikjournalisten Anders Thoresson har bestämt sig för att göra något mer av årets Blogg 100-utmaning än att bara ta sig igenom den (så som jag gör alltså) – han skriver varje dag ett läsvärt inlägg om hur vi kan bli datorsmartare:

Jag har en hel del tips vad gäller e-post, att göra-listor, omvärldsbevakning och annat att dela med mig av. Jag började med att titta igenom min idélista och hittar massor av program och tjänster som är för smala att skriva artiklar om men absolut värda att dela med mig av i bloggform. Jag la till de grundläggande saker jag tar upp i mina föreläsningar och gärna sprider till fler. Hittade några halvfärdiga bloggutkast som också tangerar det här. Och snart hade jag 74 rubrikutkast klara.

Det kommer bli tips om små appar som löser ett enda problem, längre texter om hur en ska få ordning på både e-post och uppgiftslistor, resonemang om hur du ska tänka när du väljer molntjänster och mycket annat.

Hittills har han bland annat hunnit skriva om hur man beter sig för att få mindre mängd e-post, hur man får en stabil grund för sitt digitala liv samt poängen med att jobba med öppna dokumentformat.

Orkar man inte gå in på hans blogg och läsa varje dag har han ett mycket praktiskt nyhetsbrev som ger dagliga utskick av inläggen (ett bra sätt att inte minska sin mängd e-post, med andra ord).

Stockholm och den femte fasen

En mycket intressant och dyster krönika hos Yimby nu på morgonen om Stockholms pågående gentrifieringsprocess skriven av Solnapolitikern Joachim Rosenquist (S):

Min utgångspunkt, som för övrigt delas av flera forskare och aktivister, är att gentrifiering under sina tidiga faser har en positiv påverkan på stadsmiljön men att den i sista fasen dränerar stadsmiljön på mångfald, bohemkultur och kreativ energi. Detta är i högsta grad en subjektiv uppfattning och föredrar man Espresso House och Gallerix framför mindre konditorier och gallerier så har jag inget logiskt tvingande motargument att erbjuda.

Istället är det ett ytterligare argument som jag tror kan göra de flesta bekymrade, och som strider mot traditionell gentrifieringsteori, nämligen att gentrifieringen av Stockholm är en linjär och (inom överskådlig framtid) ostoppbar process som riskerar att resultera i en vacker död stad – det vill säga en stad som har fastnat i den femte fasen.

Gentrifieringsprocessens femte fas brukar sägas vara dess slutpunkt, då bohemerna och de kreativa slutligen trycks ut till följd av stigande bostads- och lokalpriser. Stockholms problem är enligt Rosenquist att huvudstaden har en unikt låg grad av kvartersstad, som egentligen inte har byggts ut sedan 1920-talet då staden i stället övergick till en modernistisk stadsplanering. Rosenquist skriver vidare:

Modernistiska förorter kan inte gentrifieras på det sätt som beskrivs i traditionell gentrifieringsteori, med surdegsbagerier och konstnärsateljer, eftersom de saknar lokaler och befolkningsunderlag för att hålla småskaliga verksamheter vid liv. Dessutom saknar de ”stadskänsla” – sammanhängande gatunät, definierade gaturum, stråk med verksamhetslokaler i bottenplanet etc – vilket är den magiska ingrediens som framför allt lockar gentrifieringens pionjärer och dess efterföljare.

Bredäng kommer inte att bli det nya Sofo eller Hornstull eftersom området saknar strukturella förutsättningar att bära upp ett stadsliv av det slag som finns i Sofo och Hornstull.

Vi håller alltså på att få slut på gentrifierbar kvartersstad, och de kreativa har då ingenstans att vara och måste söka sig till någon helt annan stad. Slutklämmen är inte vidare optimistisk:

Nästan hundra år av felaktig, dysfunktionell stadsplanering är svår att rätta till. Frågan är om den kan rättas till alls. Jag önskar att jag var mer hoppfull.