Damernas Databyrå

Sedan jag vid förra årsskiftet slutade skriva krönikor om nätet, prylar och teknik å TT:s vägnar som publicerades i ett antal landsortstidningar varje vecka, har jag närt en tanke om att på något sätt starta upp en bloggliknande sajt om ungefär samma ämnen, kanske med fokus på familjeinriktad teknik – något som så klart i verkligheten inte har hunnits med.

I dag upptäckte jag dock – något sent – att Eva Wieselgren som länge skrivit om prylar och teknik för Göteborgs-Posten sedan i höstas gör ungefär det jag hade i åtanke, hon har startat teknikbloggen Damernas Databyrå, där hon på ett brett men initierat sätt skriver om konsumentelektronik. Den åkte direkt in i RSS-läsaren. Senaste inlägget kan vara extra intressant för alla skribenter där ute, då hon går igenom nyttiga appar för journalister.

PS. Om det finns någon därute som känner att de vill kasta pengar på mig så att jag kan starta en sajt om konsumentelektronik med fokus på familjerelaterade produkter och tjänster – var då inte blyga. DS.

Dagen i tv-media

Skrev på TVdags i förmiddags om Bonniers misslyckande med att ta fram en gemensam ”Viaplaydödare” ur sina streamingtjänster, och svarade på lite frågor från TT på eftermiddagen om Amazons drag att paketera om sin Prime Video-tjänst till att bli en direkt motståndare till Netflix, något jag själv tyckte kändes lite för mycket som en intern amerikansk affär för att uppmärksammas i våra spalter.

Men hey – när moderhuset ringer och vill ha en kommentar, då svarar man.

Landsbygdsproblematik

Jag blev intervjuad gällande det här med att vara skrivande i Norrland i samband med att jag var i Göteborg och medverkade på Littfest, en text som nu publicerats på kultursidan i en del av Mittmedias tidningar, bland annat i Gefle Dagblad.

I artikeln nämner jag att det ofta i mitt arbete som journalist förutsätts att jag bor i Stockholm, alltså inte så att det är ett krav för att kunna göra själva artikeln, utan att redaktörer som kontaktar mig för första gången slentrianmässigt utgår ifrån att så är fallet – för alla bor väl i Stockholm?

Som en sorglustig slump inträffade exakt en sådan sak i dag, då jag blev uppringd av en redaktion och tillfrågad om jag i min roll som någon sorts tv-expert kunde tänka mig att prata om att Netflix sonderar terrängen för att utveckla svenska tv-serier. Visst sa jag, och så pratade vi i tio minuter om just detta. Så kom frågan: Skulle du kunna ses om en timme, så att vi kan spela in det här? När jag förklarade att nej, det kan jag inte eftersom jag inte bor i Stockholm utan 120 mil norrut, blev reporterns tonfall betydligt bistrare, och jag fick känslan av att hen tyckte att jag borde ha klämt ur mig detta redan innan vi började prata, nu hade onödig tid ödslats på mig, hej då.

Okej, hade jag från början fått besked om att målet med vårt samtal var att en bandad intervju senare skulle göras inför kamera hade jag så klart meddelat hur min bostadssituation ser ut, jag är ju inte helt tappad bakom en vagn. Men så var verkligen inte fallet. Och det bara förutsattes.

Bah.

Lång dags färd mot natt

Lång Kirunadag i dag, skjutsade in Johannas syster till flygplatsen på förmiddagen, och hängde sedan kvar i stan till halv nio på kvällen, då jag hämtade Johanna vid tåget. Men det innebar i alla fall en ovanligt lång och välbehövlig arbetsdag – ett par timmar på morgonen hemma, ett tvåtimmarspass på Café Safari efter lunch, två timmar på biblioteket efter en promenad och till sist en och en halv timme på Frasses efter att jag handlat på Coop, innan det var dags att bege sig mot tågstationen. Det är glammigt att vara frilans, oh yeah.

Hm. Hopräknat blir det visst bara 7,5 timmar, det vill säga en rätt ordinär arbetsdag. Men den kändes lång.

Jobba jobba jobba

Fick ett mycket glädjande men också arbetsamt besked i dag, som innebär att jag måste vara mycket mer effektiv gällande mina arbetsdagar de närmaste två månaderna.

Slog därför så klart genast ihop datorn och begav mig ut och joggade i vårvintersolen i stället för att ta tag i arbetet.

Nåväl, fick i alla fall en fin skylt på bild.

———

På tal om ingenting annat så har jag intervjuat skådisen Titus Welliver angående andra säsongen av Bosch på TVdags. Premiär i morgon på HBO Nordic.

Ständigt denna Astrid

Grottar i dag ner mig i nya svenska streamingsatsningen SF Kids Play på mitt andra näthem TVdags. Bra ambitioner, men utbudsmässigt långt efter större aktörer som Netflix, Viaplay och Barnkanalen. Men Astrid Lindgren smäller ju alltid högt, åtminstone hos föräldrar.

Hade förhoppningar om att vara extremt produktiv i dag, mitt arbetsschema kräver det just nu. Men ack ack ack, eftermiddagen måste verkligen bli något i hästväg om den förhoppningen ska kunna infrias.

Arkiv X, Netflix och tittarsiffror på TVdags

Just ja, jag har ju skrivit en hel del på TVdags den här veckan. Viktigast var så klart den rätt så spoilerfria förhandsrecensionen av nya Arkiv X! Premiär nästa söndag, jag tänker att jag skriver en mer spoilrig recension efteråt, för det sker en del grejer i första avsnittet som kräver en ingående diskussion.

I övrigt har jag skrivit en text om Netflix kommande ”crackdown” mot proxy- och VPN-tjänster, som eventuellt kommer att göra det svårt för alla som gillar att kolla på amerikanska Netflix i stället för det svenska på grund av det bättre utbudet. Och någon dag tidigare skrev jag ett inlägg om amerikanska tittar- och räckviddssiffror där också Netflix var med på ett hörn.

Steve Jobs, Téa Leoni och Arkiv X

Utlovade ju länk till UNT-publiceringen av min recension av Brent Schlenders och Rick Tetzelis Att bli Steve Jobs. Här är den. Vad har jag skrivit i övrigt som publicerats vitt och brett på sistone? Inte så himla mycket vad jag kan komma på, en intervju med Téa Leoni å TT:s och TVdags vägnar gällande Madam Secretary (TVdags-texten publiceras dock senare, i samband med att serien återkommer från helgledigheten). Och just ja, jag skrev en grej om Arkiv X för TVdags förra veckan där jag spetsade rubriken en aning vilket fick norsk media att vinkla på snarare hur svenska medier (det vill säga jag) rubriksatt nyheten snarare än att skriva om själva saken. Meta.

Stadsdag

Stadsdag i dag, tog halv nio-bussen in till Kiruna, jobbade någon timme i foajén på Scandic Ferrum följt av ett lunchmöte i deras restaurang om texter till en bilaga jag ska producera den närmaste veckan, därefter ytterligare ett par timmar arbete men denna vända på biblioteket, varefter jag gick till Folkets Hus och intervjuade Åsa Larsson som är i stan i sin roll som ambassadör för Kiruna Bokfestival. Min intervju var dock filmrelaterad med anledning av de pågående inspelningarna av hennes böcker. Därefter rusch ner till busstationen för att hinna med sena bussen hem (det går tre dagliga bussar Kiruna-Vittangi – en vid sju på morgonen, en klockan två och en tjugo i fem). Nu pågår hemåtrullandet, vi svängde just in i Svappavaara, och vid ankomst hem går jag i kväll direkt till möte med den lokala Folkets Hus-styrelsen, som jag sitter i sedan i somras.

Ett scenario liknande det jag upplevde under Norrländska Litteratursällskapets sommarträff ägde för övrigt rum under Åsa Larsson-intervjun. Vi har mig veterligen aldrig träffats tidigare vare sig i journalistiska eller författarmässiga sammanhang (dock har jag ett vagt minne av att ha telefonintervjuat henne en gång under TT-åren) och det fanns ingen anledning till att hon skulle veta vem jag var, men det tog bara några minuter innan vårt samtal kort berörde att jag bor i Vittangi och har gjort så blott i ett par år för att hon direkt skulle göra kopplingen – aha, du är Johannas make!

Ah, the power of being married to a Bokhora.

Kiruna i våra bokhjärtan

Mycket om Kiruna som kulturort i riksmedia just nu.

Förra veckan var det jag som skrev om de många film- och tv-inspelningarna i regionen i Dagens Nyheter, i dag har Svensk Bokhandel ett stort reportage om bokhandelns betydelse för en stad, där Kiruna och den snart fyra år gamla Kiruna Bokhandel står i fokus. Kul! Och en väldigt fin bild på den ypperliga föreståndaren Tora Lindberg pryder omslaget, dessutom.

På tal om Svensk Bokhandel så har de, helt utan att meddela det medelst pukor och trumpeter, tydligen haft sin nya sajt rullandes i en vecka. Fin!

Filmboom i norr, sorgeskildring i 3D och könsstereotypt i Suits

Jag har en film- och tv-tät mediefredag:

• Var borta i Nikkaluokta för ett par veckor sedan och besökte inspelningen av SVT:s thrillerserie Midnattssol, vilket i dag resulterar i ett reportage i Dagens Nyheter om den film- och tv-boom som pågår här uppe just nu.

• Recenserar Wim Wenders nya 3D-drama (!) Every thing will be fine i Upsala Nya Tidning. Jag gillade den mycket, och satte fyra kajor.

• Skriver om första halvan av Suits femte säsong på TVdags, och passar i samma veva på att visa upp en bit av vår udda samling kaffemuggar.

Apple Watch och jag – en hittills kort historia

Så jag köpte mig en Apple Watch några dagar efter att den släpptes i Sverige. Och i går, efter ungefär en veckas användning, skickade jag tillbaka den.

Egentligen är det kanske inte så konstigt, jag var skeptisk redan vid köpet om det verkligen var en produkt för mig. Jag var visserligen en person som fram till cirka år 2007 regelbundet bar klocka, men jag var också en person som i ungdomen tog av mig klockan så fort jag kom till skolan och satte mig i min bänk, eller när jag som vuxen slog mig ned vid mitt skrivbord på jobbet eller när jag kom hem till min lägenhet på kvällen. Grunden till detta tror jag har att göra med att jag är vänsterhänt, men av någon anledning alltid har betett mig som en högerhänt. Det vill säga att jag alltid har burit klockor på vänster handled precis som högerhänta i regel gör, och jag hanterar datormöss med höger hand precis som högerhänta gör. Och eftersom det inte känns bekvämt att skriva med penna när klockan sitter på samma arm, plockade jag sonika av klockan så fort jag hamnade i en situation där en penna skulle användas, vilket förr i tiden var mest hela tiden.

Och en viktig poäng med Apple Watch är att den ska följa dig jämt, mäta din kontinuerliga aktivitet (eller brist därpå) och ge dig notifieringar från telefonen i realtid från arla morgon till sena kväll då den tas av för att laddas under natten. Och det störde mig.

Självklart är kontinuerlig klockbärning något jag kunde ha vant mig vid, men kombinationen av att jag ofta kom på mig att irriteras av dess närvaro kring handleden med att jag inte fann dess nuvarande funktionalitet helt övertygande ledde mig till slutsatsen att det var en onödig kostnad jag gärna fann ogjord.

En viktig funktion med Apple Watch som många recensenter poängterat är att den har fått dem att använda sina telefoner mindre, klockan levererar notifieringar som vi annars skulle ha lyft upp telefonen för att kolla, och när vi ändå har telefonen uppe är det ju lika bra att kolla Facebook och kanske även Twitter och vips så har en kvart passerat utan att det egentligen var meningen.

För mig, som redan vid mobilerans begynnelse inkorporerade telefonen i mitt klockbeteende och alltså plockade upp mobilen ur byxfickan och och la den bredvid klockan i ljudlöst läge (om än med vibration påslagen) på skrivbordet, blev resultatet närmast det omvända. Jag har i dag min iPhone inställd på att leverera rätt få notifieringar via vibration när skärmen är låst (jag tror att det är sms, nyhetsflashar från Omni samt inlägg där jag taggats på Facebook och Twitter), notifieringar som jag själv styrt när jag vill ta del av dem. Med klockan blev det annorlunda, knackningarna på handleden var svårare att ignorera än en telefon som vibrerar till i ett annat rum, och eftersom det inte alltid går att se exakt vad notifieringarna gäller på Apple Watch (Facebook har exempelvis ingen egen app där så det enda besked klockan ger är att någon vill mig något på Facebook) blev det till att leta upp telefonen eller att gå till datorn varje gång så skedde. Det här gjorde mig visserligen mer närvarande i mitt sociala medie-liv än tidigare, men det kändes också påtvingat. Visst, det är knappast ett tvång att ha samma notifieringar inställda på klockan som på telefonen, men det kändes underligt att stänga av dem eftersom de är en så väsentlig del av den här produktens nuvarande funktionalitet. Vad skulle jag annars ha den till – att kolla klockan?

Ett beteende som jag dock hann börja uppskatta som jag kommer att sakna var hur enkelt det var att låta Siri ta emot instruktioner via klockan. Stående vid kylskåpsdörren kunde jag höja handen och enkelt säga ”Hej Siri, lägg till smör till listan inköp”, och så lades det till i inköpslistan i appen Påminnelser, jag upplevde underligt nog röstigenkänningen via Apple Watch som mycket bättre än i iPhonen, trots att det är samma program som processar informationen.

Övrig funktionalitet då? Tja, tredjepartsapparna ger jag inte mycket för ännu, laddtiderna är för långa och apparna är i regel så funktionsavskalade jämfört med sina iPhonemotsvarigheter att det leder till irritation.

Ta Runkeeper som exempel. Jag hade sett fram emot att enkelt via handleden få relevant information om löptempo, avverkad distans och liknande när jag joggade, men infon som gavs visade sig ta en evighet att presenteras efter att jag lyft handleden när jag sprang vilket mer stjälpte än hjälpte, jag tappade helt rytmen av frustration. Det här kommer förhoppningsvis att förbättras väsentligt när Apple släpper version 2 av klockans operativsystem i höst och möjliggör att tredjepartsappar verkligen ligger på klockan och inte måste hämta information från telefonen hela tiden, men fram till dess så upplevde åtminstone jag att verklighetens funktionalitet låg rätt långt ifrån den info som Runkeeper själva anger på sin sajt gällande sin app för klockan. Och när en jogg med Runkeeper gick åt skogen på grund av trilskande gps-koppling (något som ibland händer med telefonen) visade sig appen i klockan sakna radera-funktion, ville jag ta bort en aktivitet var jag tvungen att först spara den från klockan och därefter plocka upp telefonen och i efterhand manuellt radera i appen där. Ingen stor grej, men extremt irriterande i stunden när jag genomsvettig stod på gårdsplanen efter avslutat pass och redan svor för att jag upptäckt att loggningen gått åt skogen.

I grund och botten lever jag nog i dagsläget inte det liv Apple Watch främst är ämnat för. Jag kryssar inte runt i vardagen mellan åtaganden som klockan kan påminna mig om och lotsa mig fram till via kartor och knackningar på handleden när jag ska svänga, jag sitter sällan i möten där ett diskret tap-tap på armen uppmärksammar mig på att någon vill mig något i stället för att telefonen ska börja dansa runt på mötesbordet när vibratorn drar igång. Jag jobbar mestadels hemifrån stillasittande framför min dator där jag ändå hela tiden notifieras om de saker klockan kan upplysa mig om. Tiden avläser jag från menylisten i datorn eller från klockan på väggen i köket, vardagsrummet och arbetsrummet eller den smått antika klockradio vi har på nattduksbordet i sovrummet.

Men – varför köpte jag då en Apple Watch, jag skrev ju redan i textens inledning att jag nog anade redan när jag klickade på Beställ att jag skulle ångra mig?

Självklart hoppades jag först och främst att min magkänsla skulle vara fel. Men jag ville också för en gångs skull testa något helt nytt. För trots att jag relativt ofta skriver om Appleprodukter här i spalterna och det tveklöst är så att mitt allmänna teknikintresse just när det gäller Apple är ett specialintresse, så har jag vad jag kan minnas aldrig tidigare köpt en Applepryl i dess första version, utan i regel väntat till andra eller som i fallet med iPhonen till tredje modellen innan jag klivit på. Jag läser kontinuerligt väldigt mycket om ny teknik, lär mig hur produkter fungerar i teorin men är i praktiken ingen early adopter, utan föredrar mina prylar i moget utförande.

Jag ser framför mig att något liknande sker här. I sin tredje version räknar jag med att Apple Watch är väsentligt kraftfullare, har egen gps och även i övrigt är betydligt mindre beroende av en medföljande iPhone, på samma sätt som iPhone under årens lopp sakteliga frigjort sig från iTunes på datorn, en koppling som de första åren var helt nödvändig för att ens kunna göra något så simpelt som en backup på sin kontaktlista. Jag utgår även från att Apple Pay då är igång i Sverige sedan en tid, vilket ökar klockans användbarhet betydligt, samt att apputvecklare hunnit lära sig vad den här typen av produkt är bäst på och lagt sitt krut där i stället för att som nu skjuta rätt friskt över hela kartan.

Men till så har skett låter jag min handled förbli fri.