Tågluff 2023 – Baltikum och delar av Östeuropa

Vi drog ut i Europa, det var fem år sedan förra tågluffen så det var hög tid igen. Precis som den gången blev det en tur på tio dagar.

Vi startade på söndagskvällen 18 juni, och utnyttjade vårt nordliga läge och utgick från Kolari, orten där det finska tågnätets nordligaste station är placerad. Kolari har nattågstrafik till Helsingfors, och ligger drygt tretton mil från Vittangi. Eftersom det är tio mil från Vittangi ner till Gällivare dit vi oftast brukar bege oss när vi ska ta tåget mot Stockholm, innebär det att vi har nattågstrafik till två nordiska huvudstäder inom hyfsat samma avstånd. Win!

Den inre resan på det finska nattåget mellan Kolari-Helsingfors.

Hur som helst – det finska nattåget var toppen, förutom att det var bikramyoga-varmt i restaurangvagnen. I Helsingfors hade vi bara några timmar att tillgå, så vi lunchade på Hesburger och tog en spårvagn ner till Silja Lines färjeterminal, där vi hoppade på båten Megastar mot Tallinn (som hade interrailrabatt). Vid klockan 16 var vi framme, tog oss till lägenheten vi hyrt över natten och stack ut och gjorde stan. Ingen av oss hade varit i Estland tidigare, och vi blev alla väldigt förtjusta i Tallinn.

På tisdagen skulle vi resa vidare ner mot Lettland. Tågnätet mellan de baltiska länderna är inte supereffektivt, men mellan Tallinn-Rīga är det i alla fall praktiskt möjligt att åka, och tanken var att vi skulle göra detta. Men på kvällen innan tvekade jag – avfärd strax efter halv åtta på morgonen, byte i Pärnu vid tio, väntan i gränsstaden Valga/Varga i fyra timmar, och sedan framme i Riga först kvart i sex på kvällen – trots att avståndet mellan de två huvudstäderna bara är trettio mil? Hade jag rest ensam – ja, absolut, men med två badsugna kids som ville fram till dagens slutmål på badorten Jūrmala två mil utanför Rīga så fort som möjligt kändes det lite onödigt. Det slutade alltså med att jag bokade platser på Flixbus i stället, som trots avfärd först halv nio var framme i Riga redan klockan ett, och det för bara drygt 500 kronor för fyra personer.

Jūrmala där vi bodde på ett mindre hotell var för övrigt en riktigt fin badort både när det kom till den milslånga stranden och själva samhället, det kändes som att befinna sig på betydligt sydligare breddgrader trots att vi var i Rigabukten ungefär tjugo mil öster om Gotland. Och jag joggade fem kilometer, mestadels längs strandkanten! Bara en sådan sak, liksom.

Stranden i Jurmala var lång och allmänt toppen.

På onsdag eftermiddag reste vi vidare mot Litauen. Här hade jag bestämt redan från början att vi skulle ta buss – allt jag läst om tåg mellan Rīga-Vilnius (som också ligger på cirka 30 mils avstånd från varandra) kunde summeras med citatet jag hittade i den här artikeln – just don’t. Så det blev buss igen. LuxExpress den här gången, som erbjöd interrailrabatt men ändå blev lite dyrare, runt 800 kronor. Men bussen var samtidigt onekligen lite mer luxuös.

Tiden i Vilnius blev ganska kort, vi anlände vid halv sju på kvällen, tog oss till den mysiga lilla studiolägenhet vi hyrt och gick ut och letade efter en restaurang. Ingen förutom jag ville testa litauisk mat, så vi hamnade på ett till synes trendigt (och trevligt) pizzaställe i stället. På torsdagsförmiddagen tog jag och kidsen en promenad runt gamla stan och hittade en matmarknad, innan det var dags att packa ihop oss och traska ner till tågstationen för mastodontresan Vilnius-Kraków, som enligt tidtabell skulle ta knappa tretton timmar, men som kom att bli nästan fjorton då loket gick sönder i samband med att vi skulle byta tåg i Mockava precis före den litauisk-polska gränsen vid Suwalkikorridoren. Ett nytt lok fick beställas fram, och resan genom nästan hela Polen kunde ta sin början.

Klockan ett natten mot midsommarafton var vi så framme i Kraków. Hotellet gick snabbt att nå från järnvägsstationen, och vi fick trots den sena timmen hyfsat med sömn inför det som var luffens enda i förväg inbokade aktivitet – en guidad dagstur inklusive transfer till Auschwitz-Birkenau.

Och vad kan man egentligen säga om ett besök dit, som inte redan sagts bättre av någon annan? Inte särskilt mycket, gissar jag. Men det jag inte riktigt hade insett i förväg var nog skalan, alltså inte skalan på dödandet utan det rent geografiska – hur oerhört stort framför allt utrotningslägret Birkenau var, och det ännu mer bisarra i att nazisternas plan var att expandera dödslägret till nästan tre gånger denna storlek, vilket förhindrades enbart av att deras krigslycka vände och de i stället tvingades fly när ryssarna och amerikanarna närmade sig i januari 1945.

Den ökända tågrälsen in mot Birkenaus gaskamrar och krematorier.

Vi hade en väldigt duktig guide, och det var fint att se hur intresserade barnen var, de höll sig nära guiden nästan hela den 3,5 timmar långa guideturen och ställde fråga efter fråga, särskilt under de långa promenaderna mellan de olika delarna. Fint. Det blev konstigt nog en väldigt bra midsommarafton, även om den spenderades på en plats där det absolut värsta i mänskligheten manifesterats. Jag bokade vårt besök dit via tjänsten Auschwitz Tours, och valde alternativet som kallades Standard Guided Tours. De erbjöd även en variant som hette Fast Track Tour som var något dyrare, men jag förstod inte riktigt skillnaden, då båda alternativen gav så kallad skip the line-access och inkluderade transfer från Kraków och guidning.

Hur som helst. Alla borde resa dit, särskilt i dessa tider av ökad intolerans. Det var en stark och överväldigande upplevelse.

Kidsen i samspråk med vår polska guide Gosia i Auschwitz-Birkenau.

På midsommardagen ägnade vi förmiddagen åt att strosa runt i Kraków, som för övrigt var en stad jag verkligen gillade. Därefter var det dags att hoppa på tåget igen mot nästa stad och land – Prag i Tjeckien. Det var lika vackert (och varmt!) som jag mindes det från förra gången jag var där 1998, men det var tveklöst mycket mer turister nu, faktiskt så många att jag blev matt. Och ja, jag vet att det är höjden av ironi att klaga på turister när man själv är där och turistar, men jag har aldrig påstått mig vara konsekvent. Jag hade också lyckats boka in oss på ett hotell som låg mitt i en väldigt hårt trafikerad korsning, vilket fick mig att uppleva staden som proppfull av bilar överallt (vilket den så klart inte är, åtminstone inte mer än någon annan europeisk storstad). Så bry er inte om mina invändningar – Prag är toppen!

Precis som i Kraków stannade vi två nätter i den tjeckiska huvudstaden, så att vi trots en rätt sen ankomst på lördagen fick en heldags turistande på söndagen – gick över Karlsbron och klättrade upp till Pragborgen och Sankt Vitus-katedralen. På måndagsmorgonen traskade vi bort till tågstationen igen, och satte oss på tåget mot Hamburg via Berlin. Tyvärr rullade vi genom centrala Berlin mestadels under jord, vilket jag tyckte kändes tråkigt, hade gärna återsett mer av den forna semi-hemstaden (vi bodde där under merparten av ett år när under föräldraledigheten med Tage 2010-2011). Vi var visserligen i Berlin ett par dagar under tågluffen 2018, men jag känner nästan alltid att jag vill ta mig dit ordentligt igen. Någon gång så.

Det närmaste jag kom Berlin den här gången.

Hamburg blev sedan det sista riktiga stoppet på resan. Vi promenerade omkring en del i city, och besökte sedan Miniatur Wunderland, som enligt uppgift ska vara världens största modelljärnväg, men som även ståtade med en hel hög av andra sorters modeller utöver järnvägsmiljöer, däribland en väldigt cool flygplats och inte minst Kiruna! Ett givet besök för den som beger sig till norra Tyskland.

Fotobombad på en restaurang i Hamburg.

Men start på tisdagen var det så dags att bege sig norrut på allvar. Redan 06.45 avgick tåget, och fem timmar senare angjorde vi Köpenhamn. Vi promenerade längs Strøget ner till Nyhavn och åt lunch, återvände sedan till stationen och åkte över Öresundsbron till Malmö, där vi vid fyratiden tog tåget mot Stockholm. Kvart över nio var vi framme, och gick genast mot nattåget som skulle rulla norrut vid tio. Ytterligare sexton timmar senare inklusive ett kort tågbyte i Boden anlände tåget Kiruna framåt halv tre på eftermiddagen i dag. En nätt resa på cirka 31 timmar. Puh! Det är onekligen när man ska åka iväg och hem som det kan bli en smula påfrestande med tågluffarresor från nordligaste Sverige.

Några motgångar under resan då? Nej, faktiskt inte. De här tio tågluffardagarna nere på kontinenten gick nästan löjligt smärtfritt – inga missade eller inställda tåg, inga överfulla vagnar, inga direkta missöden överhuvudtaget. Eller jo, när vi skulle åka från Kraków mot Prag saknades helt sonika vagnen som jag hade bokat sittplatsbiljetter i, men det fanns en annan vagn där exakt samma fyra säten var lediga, så vi kunde ta dem i stället. Och det var en aning påfrestande att vi inte visste i förväg att det inte skulle finnas någon försäljning på turen mellan Vilnius-Kraków utöver en minimal vagn som drogs fram och tillbaka genom tåget där det mest matiga i utbudet var förpackningar med någon sorts chokladcroissant, vilket inte kändes toppen i magen på en 13-timmarsresa. Men nu vet vi det till nästa gång.

Det var knappt så att kidsen ens tjafsade med varandra under resan. Alla borde tågluffa, det är ju toppen!

Netflixserien Wednesday höll för en tredje tittning under tågluffen.

Eller nej, stryk det där, jag vill inte att det ska bli ännu trängre i städer som Prag. Håll er hemma allihop, och låt oss resa i lugn och ro.

Uppdatering: Jag fick en fråga på mejlen av en bekant om hur jag gått till väga med beställningar av biljetter och dylikt. Tänkte att jag väl lika gärna kunde lägga ut svaret här också:

Jag köpte våra interrailbiljetter på Interrails sajt, och köpte sedan sittplatsbiljetter på de olika ländernas egna nationella tågsajter i Polen, Tjeckien och Tyskland, de har engelska varianter allihopa och funkade att använda i mobilen (jag hade inte med mig min dator på resan). Det ska gå att köpa sittplatsbiljetter på ganska många sträckor i interrails egen app Railplanner, men jag tyckte inte att den fungerade så bra att använda på det sättet, de sträckor jag testade hittade jag inte. Enklare att bara ange de olika resrutterna i Railplanner (det måste man göra om man reser med mobilt interrail vilket vi gjorde denna gång), och sedan visa upp sittplatsbiljetterna som separata biljetter från mejlbekräftelserna, man får oftast en QR-kod som konduktörerna lätt kan scanna av. Startresan ner till Helsingfors och hemdygnsresan Hamburg-Kiruna var de enda jag hade köpt i förväg (hade till och med skrivit ut papperskopior som jag tog med i ryggsäcken). Men som sagt, allt annat skötte jag i mobilen, likaså hotell- och lägenhetsbokningar, jag bokade allt via Booking.com med några dagars framförhållning.

Tio

Ja herregud. Det blev då en dag i går. Inte nog med att världens bästa Ejda fyllde tio så att det numera inte finns några tvåbenta ensiffringar i det här hushållet, det blev dessutom en dag så fylld av göromål att jag inte ens hann blogga om hennes födelsedag på rätt dag. Sorry för det Ejda!

Men bättre sent än aldrig. I går morse klockan 08.36 – hon var väldigt bestämd kvällen innan att hon inte fick sova sig igenom denna magiska tidpunkt – var det exakt tio år sedan hon skrek sitt första skrik. Födelsedagsminuten firade hon med att öppna paket i sängen, och därefter beställde hon pannkakssmet till frukost (nej, smeten skulle inte gräddas till pannkakor, hon skulle äta den i skål med sked). Och när man fyller år får man ju vad man önskar, så det blev dagens första göromål för mig av de cirka tusen som sedan följde. När hon blivit mätt på smet och jag stekt upp resten för att ge till storebror Tage i frukost, veknade hon dock och åt en pannkaka även hon. Jag bjöds till och med på en mycket sällsynt komplimang för att komma från denna donna – Du gör de bästa pannkakorna pappa, de är till och med godare än mommos.

Jösses Amalia, varför spelade jag inte in denna historiska händelse?

Hur som helst, grattis älskade tioåring. Du är en handfull och du lindade dig kring din fars lillfinger redan dag ett och har hållit fast i ett stenhårt grepp sedan dess, men du är också en otroligt känslosam och sprudlande finurlig liten filur (eller stor nu då). Grattis älskade unge!

Och de där andra göromålen då? Äh, varför ska jag tynga bloggvärlden med dem? Eller jo för den delen – ett av dem är absolut värt att uppmärksamma. Men det får bli i ett annat inlägg.

Tretton

Han är helt otroligt duktig på att reta sin syster, pojken till vänster i bild. Den senaste halvtimmen har han ägnat åt att reta ur sig sina sista tolvårsret, vilket hans lillasyster helt felaktigt trodde skulle innebära att retandets tid därefter var över. Men ack nej, nu klockan 11.53 då han officiellt fyller 13 år tar tonårsretandet vid, meddelade han precis glatt. ”Jippi”, säger jag som ständigt tvingas lyssna på kakofonin av skrik och bråk.

Men med detta sagt, oftast älskar de trots allt varandra djupt, Tage och Ejda. Och just i denna minut fyller Tage alltså tonåring. Grattis älskade unge, det känns på en och samma gång både overkligt och självklart att du hunnit finnas här i världen i 13 år.

48, 24, 13, 10

Så jag fyllde år i söndags. 48 nu. Herreminjösses. Samtidigt bör jag så klart vara glad att åren tillåts ticka på och att kroppen åtminstone fram tills nu rasslat med hyfsat på resan.

Men ändå. 48 delat på två är som bekant 24, vilket var min ålder när jag höstterminen 1999 flyttade till Stockholm. Det är nu alltså halva mitt liv sedan jag gick vidare från mina universitetsår i Uppsala. Ursäkta klyschan men her-re-gud, vart tar tiden vägen?

Firade årets bemärkelsedag i söndags med att börja känna av en förkylning. Trodde sedan i måndags och i går att det kanske bara varit inbillning, men i dag vaknade jag med halsont. Har väl drabbats av samma åkomma som nioåringen, som i dag har sin tredje sjukdag från skolan med snörvel och host.

Det är väl för övrigt dit som mycket av tiden gått när jag tänker efter, till Tage och Ejda, som nästa månad fyller ton- respektive tioåring. Återigen, her-re-gud.

Livet. Obönhörlig grej ändå.

Mitt 2022 genom Instagrams filter

Hur summera 2022? Tja, kanske genom de mest gillade bilderna på mitt Instagram? Så här såg det ut:

Mina följare verkar gilla när jag får stipendiepengar och blir häpen, mina tre mest gillade inlägg under året kom när jag fick coronastöd från Författarfonden i februari, Sparbanken Nords litteraturstipendium i november och ett ordinarie ettårigt stipendiestöd från Författarfonden i juni. Cashen rullar in och författaren blir förvånad = över 200 lajk per bild. Bra att veta!

I övrigt gillades när Ejda sa ”dra åt fanders” till Putin i SvD Junior, när jag skrev om det fantastiska arbete Lilla Aktuellt gör för att förklara Ukrainakriget (och allt annat fint ”Lilla” gör), när jag undervisade på Skrivarakademin, när jag var på väg att korsa 1000-strecket i antal följare, Ejdas fantastiska t-shirtgåva på min födelsedag samt min och Tages vandring i Kirunas snart tömda gamla stadskärna.

God fortsättning på det nya året!

Och sommaren fortsatte

Vad har jag egentligen gjort de senaste veckorna? Jo, åkte ju söderut till Prästmon för Norrländska litteratursällskapets sommarmöte, vi hade det otroligt fint, delade ut Norrlands litteraturpris till Kerstin Ekman och Moa Backe Åstot, besökte Birger Norman-sällskapet på Svanö (och vars företrädare sedan även guidade oss på ett föredömligt vis vid Ådalen 31-monumentet i Linde), badade tre gånger i Ångermanälven och förundrades i största allmänhet över hur löjligt vackert Ådalen är. Det var andra gången som vi bevistade Prästmon och Hola folkhögskola för sommarmötet, och frågar ni mig så får det gärna bli fler gånger, det är ett toppenställe. Synd att det ligger så förfärligt långt söderut i Sverige bara, resan dit och hem tog en smärre evighet.

Och knappt hade hemresan avklarats, förrän det var dags för nästanresa söderut. Denna gång dock bara fem mil, då Tage skulle gå på fotbollsskola i Junosuando, och vi lånade husbil och bodde tre dagar på gräsmattan hemma hos hans förra klasslärare Reneé. Mycket trevligt och mysigt.

Skrivandet då? Tja, snabbt har det väl inte gått, men jag kämpar på och vissa dagar har det flutit på bra, i lördags fick jag helgen och en massa pre-resbestyr till trots ihop lite över 9000 tecken. På söndagen och och i dag måndag har jag däremot kammat närapå noll, så det där jag skrev i förra inlägget om 3000 tecken per dag som lämplig målsättning under sommaren låter ju rätt rimligt, om denna trio dagar ska få utgöra facit.

Nu sitter jag och kidsen på nattåget från Kiruna på väg söderut, vi passerar just Nattavaara där uppkopplingen för några sekunder var tillräckligt stark för att lyckas få upp det här inlägget, ryktet om att det numera finns wifi på denna sträcka verkar vara just ett rykte. Det blir först Gästrikland i ett antal dagar, och därefter Stockholm. Det ska bli fint, men jag gissar att skrivsnittet får lida. Oh well.

Just det ja, knåpade ihop en enkel recension av australiska Jane Harpers nya spänningsroman Överlevarna en morgon som jag publicerade i ljudboksgrupperna på Facebook, och som sedan Bengt Eriksson frågade om han fick publicera på sin sajt Deckarlogg. Det fick han.

Hopplöshet och futtighet

Vad skriver man när världen är galen? Eller rättare sagt när en man beter sig så galet att hela världen dras med i vansinnet. Jag vet inte, allt blir så futtigt, och jag inser hur lite jag egentligen vetat om Ukraina och dess folk, och hur naiv jag – och många med mig gissar jag – antagligen varit.

Försökte ge uttryck för det på något sätt i veckans krönika i Västerbottens-Kuriren. Det var svårt, kändes futtigt som sagt, men framåt eftermiddagen kom i alla fall ett varmt ord från en läsare som mejlat redaktionen uppskattning och som vidarebefordrat till mig. Fint, men samtidigt ännu ett utslag för en sorts futtighet – här går jag och ruvar mig för hur en text ska tas emot, samtidigt som hundratusentals hukar i skyddsrum när bomber faller över Ukraina.

Vi kollar Lilla Aktuellt slaviskt varje kväll (vilket arbete de gör!), det finns en stor oro hos barnen och visst försöker man dämpa oron, men samtidigt vill jag ju inte ljuga och jag är långtifrån säker på att det här kommer att sluta särskilt väl. Och hur ser vår region ut om sex år, när Tage blir myndig och värnpliktig? Och om nio, när det är Ejdas tur? Det vill jag faktiskt inte ens tänka på.

Tio år senare: Därför bryr vi oss om Steve Jobs

I dag är det tio år sedan Apples grundare och vd Steve Jobs avled i sviterna av cancer, 56 år gammal. Jag återvände till den text jag skrev här i bloggen den dagen om Jobs betydelse för datorvärlden och samhället, och tycker att den håller för läsning även ett decennium senare. Men här i spalterna tänkte jag i dag ta mig friheten att återpublicera en krönika jag skrev för Upsala Nya Tidning någon vecka efter hans död, en text som delvis tog avstamp i det där blogginlägget. Här följer den.

——

Därför bryr vi oss om Steve Jobs

Det har gått ett par veckor sedan Apples grundare Steve Jobs avled efter en flerårig kamp mot cancer. Kondoleanserna var många och på sina håll ifrågasattes sorgeyttringarna – varför skulle vi sörja en hårdför vd för ett kapitalistiskt jätteföretag från USA?

Strax före klockan tre på morgonen 6 oktober svensk tid kom TT:s flash om att Apples grundare och nyligen avgångne vd Steve Jobs hade avlidit 56 år gammal. När jag steg upp två timmar senare – min ett och ett halvt år gamla son tycker att fem är en utmärkt tid att börja dagen – slog jag på CNN och såg att de hade strukit sin ordinarie tablå och enbart fokuserade på Jobs.

Snart hade även svenska nyhetsredaktioner gnuggat gryningen ur ögonen och följde i samma spår. Steve Jobs död toppade snart alla nyhetssändningar och framåt dagen bågnade nästan mikrobloggen Twitter av alla Jobsrelaterade diskussioner. Men varför brydde sig så många om att en chef för ett datorföretag var död? Egentligen behöver jag inte se längre än till min redan nämnda son för att få svaret. Sedan sju månaders ålder har han varit djupt fascinerad av min Iphone. I början var den rolig för att jag ibland visade Teletubbiesklipp för honom på den, men i somras, när han var runt 15 månader, började han på allvar kunna använda den själv.

Säkerheten han nu besitter när han sveper runt bland Youtubeklipp och barnspel är närmast läskig. Han scrollar i rullistor, väljer klipp, startar, byter till ett nytt om det saknar musik, tittar, byter igen, stänger Youtube, sveper runt bland appar, hittar de spel jag laddat ner till honom, startar, klickar irriterat bort förfrågningar om köp av speltillägg, spelar, stänger ner, väljer nytt, spelar, stänger, tillbaka till Youtube, nya klipp. Det är inte helt angenämt att inse, men vissa saker på Iphonen gör han redan bättre än jag själv.

Steve Jobs var besatt av att förenkla. En pryl skulle kunna ges till någon utan förkunskap och denne skulle ändå kunna sköta den. ”It just works”, var hans mantra vid produktpresentationer. Leksaker, fnös belackarna om det han visade upp, ett barn kan ju sköta dem! Ja, det var just själva poängen.

Det brukar sägas att Steve Jobs aldrig skapade något eget. Det är både sant och helt uppåt väggarna fel. Hans förmåga var att kunna se existerande teknologiers fulla potential och vidareutveckla dem. När datorn Apple 2 lanserades 1977 var det inte den första persondatorn, men det var den första som gick att använda utan att man var utbildad programmerare. När Macintosh kom 1984 var det inte den första datorn med grafiskt gränssnitt och mus, men det var första gången det verkligen fungerade.

Samma mönster upprepades på 2000-talet. På söndag är det exakt tio år sedan Steve Jobs lanserade den första Ipoden. 2001 fanns redan flera mp3-spelare på marknaden och konkurrenterna skrattade inledningsvis åt Apples försök. ”Hemligheten” låg dock inte i själva hårdvaran, utan i kopplingen till datorprogrammet Itunes som gjorde musikhanteringen busenkel. När Iphonen släpptes 2007 var det samma visa. Dåtidens smartphones var riktade mot affärsanvändare, men Steve Jobs såg en marknad för en helt annan sorts smart mobil, som skulle locka privatanvändare.

Den som startade en Appledator möttes under många år av en symbol i vilken ett leende ansikte speglades i en datorskärm. Människan och maskinen i glad symbios. Bara Steve Jobs tänkte så i en tid då datorer sågs som gråa redskap ämnade för att skapa stapeldiagram. Hans mål var helt enkelt inte bara att bygga teknikprodukter som vi skulle ha nytta av, utan även fatta tycke för. Det är därför som jag och många med mig sörjer hans allt för tidiga bortgång.

——

Att det hunnit gå ett decennium sedan den där dagen känns på ett sätt overkligt, samtidigt som det ju går att se väldigt tydligt hur mycket tid som passerat när jag studerar den 11,5-åriga tween som i dag är Tage. En sak är dock exakt sig lik: Hans flitigast använda teknikprodukt är en iPhone.

Över dagen till Rissajaure

Vi körde upp mot Riksgränsen i helgen, vår Stockholmsvän Fredrik var på besök och då måste man så klart se till att bjuda på vyer. Rissajaure stod på schemat – även känt som Trollsjön – och vädret var på propagandanivå. Sex kilometer vandring in i dalgången Kärkevagge för att komma fram, och väl där tog Tage och Ejda ett dopp i sjön, som med sina 36 meters siktdjup räknas som Sveriges klaraste sjö – och mycket möjligt också kallaste, med tanke på att den enbart innehåller smältvatten från snö på de omgivande topparna och är isfri blott tre månader om året.

Hitta åttaåringen. Foto: Fredrik Wass

Ja, de huttrade en aning efteråt, men som tur var återstod ju då sex kilometer vandring tillbaka till bilen som de kunde få upp värmen på.

En väldigt fin utflyktsdag.

Husbilssemester 2021

Så jag och kidsen bilade oss ner genom landet i svärföräldrarnas husbil. På den åttonde dagen nådde vi i dag Stockholm, där även Johanna ansluter via tåg i morgon.

Resetapperna såg ut som följer: Onsdag Vittangi-Lycksele 50 mil, torsdag Lycksele-Östersund 30 mil, fredag Östersund-Lofsdalen 20 mil, söndag Lofsdalen-Gävle närmare 40 mil samt i dag onsdag Kungsgården-Stockholm via Västerås, cirka 25 mil. Summan för flängandet hittills runt 170 mil, eftersom det blev en del åkande runt i Gästrikland mellan mina föräldrar och Leos lekland och badplatser.

Jag måste säga att jag är glad över hur bra det gått. Vi har bott ömsom i husbilen på campingar (Lycksele och Östersund) och ömsom hos mina föräldrar, som Ejda och Tage fick besöka för första gången på två år – alldeles för lång tid, så klart, men vad ska man göra under dessa omständigheter. De fick även äntligen hänga med Gävlekusinerna för första gången på samma evighet.

Klart att jag och kidsen och kidsen sinsemellan gnisslat några gånger, men aldrig något långvarigt eller allvarligt. Ett av Ejdas främsta önskemål med resan var att hon skulle få kvalitetstid med Tage eftersom han alltid hänger med sjuhundra polare dagarna i ända hemma i Vittangi medan hon är mer av en ensamvarg, och jag tror att hon är nöjd med hur det blev. Han har varit en fin storebror, och oftast hakat på i hennes upptåg.

Och antagligen är det väl de små sakerna som kommer att sitta kvar längst i minnet. Som det spontana badet i bassängen hos byaföreningen i Aborrträsk (där vi egentligen bara svängde in för att köpa glass), eller tvärniten för att plåta några oemotståndliga hästar i Klövsjö i Härjedalen, eller när vi direkt efter ankomst till pappas stuga i Lofsdalen besteg fjället Hovärken, eftersom regn hade utlovats till dagen efter när vi egentligen tänkt ta oss an det (och som det regnade!). Eller att Ejda utsåg skolgården vid min mammas nya lägenhet till bästa lekplatsen någonsin, eftersom man kunde klättra upp på ett tak (antagligen högst otillåtet dessutom, men men). Att det dessutom med lite hjälp från mig gick att klättra ner på bakgården från hennes balkong var inte illa det heller.

En annan, mer kostsam höjdpunkt var actionbadet Kokpunkten i Västerås, som Tage drömt om att få besöka i flera år och som vi tog oss an i dag före slutresan till huvudstaden. Han var rätt blek om nosen efter första turen nedför i värstingåket Boomerang, som han kanske egentligen var lite för liten för. Även Ejda, som hatar att åka i rör, bet ihop och tog sig an alla åkattraktioner förutom just Boomerang.

Till och med det jag bävat för allra mest – att parkera husbilen på centrala Södermalm i ett område där det alltid brukar vara knivigt med parkering – visade sig gå lätt. Fast den måste jag ju flytta på varenda dag som vi är här, så just den biten kanske jag inte ska skryta över ännu…

Några bilder från resan hittills:

Redo för avfärd.
Dalahäst i Rättvik.
Färdigjoggade i Gävle.
Kvällsbad i Kungsgården.

Påskafton med Vackra Svarten

Åter hemma. Jag och Ejda såg den nya filmversionen av Black Beauty på Disney+ i kväll, och herr-e-gud vad hon grät när kommen till filmens mitt Beautys umbäranden började och sedan bara fortsatte och fortsatte. Har aldrig varit med om maken till förstörd åttaåring. Efteråt var jag tvungen att plocka bort alla hästböcker från hennes åsyn, annars skulle hon bara påminnas om sorgligheterna och aldrig kunna somna, förkunnade hon snyftande.

Och jo, det var rätt sorgligt och medryckande, även om det stundtals väldigt melodramatiska anslaget kanske var något mer lättgenomskådat för den 46-årige fadern än för dottern.

Jag trodde för övrigt i min enfald att Black Beauty var Svarta hingsten på svenska, men det är ju två helt olika berättelser, boken Black Beauty av Anna Sewell från 1877 heter ju Vackra Svarten på svenska, och Svarta hingsten är bokserien The Black Stallion av Walter Farley från 1940- och 50-talet.

Det visste antagligen alla utom jag själv. Nåväl, nu gör även den här hästfarsan det.

Flugtorsdag

Jag försökte ju storstilat med att dra igång en hundradagarsbloggstreak 1 mars som traditionen bjuder. Det tokfallerade så klart efter drygt en vecka, men skam den som ger sig – 1 april i dag, kanske kan jag i alla fall blogga mig hela vägen genom påska?

Vi åkte till stugan i Rovasuando i dag, och i takt med att stugan värmdes upp vaknade flugorna till liv som legat i dvala under vintern. Jag är fullständigt allvarlig när jag säger att vi slagit ihjäl närmare ett fyrtiotal feta flygfän under kvällen, det var rena aprilskämtet. Nu har det dock inte surrat på en kvart, så kanske har vi lyckats ta kål på den sista. Det blir en del att sopa i morgon.

Och just det ja, borta hos TVdags har jag och kidsen recenserat den nya Bert-serien som hade premiär på C More i dag. Rätt rolig, var vårt gemensamma omdöme.