Åh jag önskar verkligen att jag hade kraft, ork och inspiration att skriva om något annat än den här till synes evigt pågående sjukdomssituationen. Men tyvärr, jag är blank, registrerar inget av det som passerar, märker endast av det som diffusa brusljud från en motorväg någonstans i närheten, oklart exakt var.
Men när jag klev ut på gården för att bege mig till Tages dagis strax före halv fem i eftermiddags fanns det ännu en antydan till ljus på himlen. Det kändes hoppfullt.
Tänker på er massor och håller tummarna för att Johanna snabbt blir bättre, att bebben vill stanna ett tag till i magen och ni slipper mer sjuka i familjen nu för lång, lång, lång tid framöver. Kramar från Berlin!