Briljansen, utkasten och jag

Jag har under perioder försökt vara en duktig kreativ person som använder mig av anteckningsblock – Moleskine så klart – för att skriva ner de tankar jag får som kan komma till användning i mitt skrivande. Det funkar dock aldrig, lika lite som mina återkommande försök att använda en kalender i mitt dagliga liv alltid fallerar efter cirka en vecka faller anteckningsblocket i nästan omedelbar glömska, och när jag någon gång kommer ihåg att det faktiskt ligger där i ett särskilt fack i min axelremsväska har jag alltid lyckats förlägga pennan som ska finnas på samma plats.

Helt idélös är jag ju dock inte, det händer att jag får briljanta tankar som måste plitas ner. Jag har därför börjat skriva sms till mig själv när ingivelserna dråsar ner i skallen, sms som jag sedan sparar som utkast istället för att skicka dem. Med ojämna mellanrum för jag därefter in dem i botten av mitt romandokument, där allehanda slasktrattstankar och brottstycken av olika slag finns inslängda.

I går eftermiddag, när jag satt på ett Starbucks på 145:e gatan och skrev nästan två komma fem sidor – New York-rekord hittills! – avslutade jag sessionen med att tömma utkastkorgen på de senaste kloka tankarna. Eller nja, klokheten kan väl ifrågasättas, ofta har så lång tid gått att jag inte längre minns det bakomliggande syftet, den här gången visade sig det nyaste smset vara mer än två månader gammalt, vilket väl ger slutsatsen att det händer att jag tänker, men kanske inte överdrivet ofta.

Hur som helst, så här såg den senaste skörden ut:

Otrygghet i nuet ger längtan efter det förflutna? Nedanför gamla S-fönstret Sysslomansgatan. Junk!

Att vara rädd för att falla dit när man har en flickvän. Kan vara en särskild individ, eller bara en allmän rädsla. Bäst med det första.

Hon frågar om han är en lycklig människa.

Och nej, det vete fasiken om jag kommer att ha nytta av något av det här.

En kommentar till “Briljansen, utkasten och jag”

Kommentarer är stängda.