Det är som förgjort. Den senaste tiden har min hjärna varit som bloggsirap. Jag hittar inte de där sakerna, ämnena, detaljerna att skriva om. Det står stilla, formuleringarna infinner sig inte, lusten att skriva finns fortfarande där, men förmågan, vart har den tagit vägen? Jag förstår inte.
I natt när jag släckt lampan och väntade på sömnen fick jag ett infall. En bloggidé uppdagades, och eftersom jag ännu inte somnat tänkte jag att det klassiska nej men det här behöver jag inte skriva upp för jag kommer ihåg till i morgon bitti-debaclet som infaller när man vaknar mitt i natten med konstiga tankar innanför ögonlocket inte skulle infinna sig, jag hade ju inte somnat ännu. Nu ligger jag här med tomt sinne, idélös. För andra morgonen i rad. Frak frak frak.
Några korta morgonnoteringar dock:
• Jag kände mig som en lantis när jag såg att min SvD av i dag inte hade fått med resultatet från Ryssland-Holland. Jag pustade ut när jag såg att de tydligen haft problem på tryckeriet.
• Det är lite otäckt att det idoga pc-användandet på jobbet får mig att börja famla efter ctrl-knappen när jag ska göra kortkommandon. Jag vill dö en smula varje gång det sker.
• Jag ska bruncha på Mosebacke nu. Bara så ni vet.
Du fick i alla fall din SvD imorse. Jag var tvungen att läsa… Vårt Kungsholmen!
Det är väl inte så illa? Jag gillar verkligen Innerstadspresstidningarna faktiskt. Jag läser Vi i Vasastan med stort intresse varje helg.
Ja men inte till morgonen. Mitt sinne för humor har inte vaknat tillräckligt då, jag måste läsa först huvuddelen, kolla vädret, ta ut näringslivsbilagan, skaka ut kulturdelen ur dagens reklambilaga och så läsa den. Jag tar sista klunken te när jag kommer till tv-tablåerna. Vårt Kungsholmen stör rytmen så till den grad att jag riskerar att glömma de flesta av mina tillhörigheter när jag går ut genom dörren.