Jag har ångest i dag. Den skaver i mig. Gnager. Bråkar. Smyger omkring runt knutarna här inne för att plötsligt kasta sig fram och skrika med gäll röst.
I ett svagt ögonblick i går eftermiddag lovade jag nämligen en vän att han i morgon mellan cirka klockan 14 och 22 ska få låna min älskade Powerbook och min projektor för att kunna visa en film, som han suttit och knåpat ihop på ett icke flyttbart pc-schabrak, på en bröllopsfest. I går, när lördagen fortfarande var en avlägsen abstraktion i framtiden kändes det inte så farligt. Men nu när det är fredag känns det redan som att lördagen är här och jag svettas.
Och jag undrar redan vad jag gett mig in på. Total avsaknad av internetmöjlighet i åtta timmar, ja frånsett mobilen då men det räknas liksom inte riktigt. Avskärmad från världen. Bortkopplad från 2000-talet. Fjättrad vid något gammalt med en bondepraktika i min näve. Det kommer att bli en pärs utan dess like och jag kommer kanske att vara en annan när jag kommer ut på andra sidan.
——
Kuriosa: Det här andra gången under den här bloggens fjorton månader långa existens som jag använder ordet bondepraktikan i en rubrik. För en resa till mitt agrara förflutna, som rörde vilken tid man som författare bör skalda för att vara riktigt klok i huvudet, kolla här. Jag är fortfarande en helt hopplös person som helst skriver efter lunch.
Det finns en regel som inte har några undantag. Man lånar aldrig ALDRIG ut sin dator. Jag får hjärtsvikt bara jag tänker på det.