Bloggböckerna och jag

Jag tänker på det här med bloggböckerna. Om bloggare som tar steget över till bokform. Om hur glad jag är att jag faktiskt kom ut med min debutroman över ett år innan den här bloggen drogs igång. Så att ingen kan beskylla min eventuella status som författare på att jag åkt snålskjuts på min blogg. Det vore jobbigt att behöva kämpa både mot det och faktumet att jag till yrket är journalist, det räcker med det senare. Att jag från början enbart sökte mig till journalistyrket för att det verkade vara det närmaste författeriet man kunde försörja sig på hör inte hit, i mångas ögon är jag i första hand journalist och i andra hand författare och ska bedömas därefter. Att det skönlitterära språket i ”Dannyboy” kanske såg ut som det gjorde av helt andra orsaker är inte intressant – jag är journalist och därför skriver jag med korta meningar (well, gjorde åtminstone…), har ett drivet och effektivt språk med flyt i berättandet. Det är inte för att jag vill det, det är för att det ligger i min oerhört djupt präglade journalistiska natur.

Det här verkar ju kanske inte alls handla om bloggböckerna. Men det gör det. För lika lätt som det är klumpa ihop journalister som skriver romaner till en enhet trots att det de skapar sinsemellan är väldigt olika (vissa inlägg i samtidslitteraturdebatten ringer fortfarande i öronen), lika enkelt är det att fösa ihop bloggare till en sammanhållen enhet, en fysiskt lite underlägsen massa som genom ett bokförlags ynnest tillåtits ge ut en bloggbok.

Missförstå mig inte, jag tycker att en del böcker som bloggskribenter fått ge ut är föga imponerande och handlar nog mer om att ett ängsligt bokförlag känt att även de måstet hoppa på bloggutgivartåget och kastat sig över första bästa välskrivna blogg och skrivit kontrakt för att inte riskera att stå utan. Men jag blir störd på att de klumpas ihop till en enhet och slentrianmässigt kallas bloggböcker oavsett om de innehåller kåserier om att vara småbarnsförälder eller är fullfjädrade romanprojekt och vars enda gemensamma grund är att de till vissa delar i förväg publicerats på internet. Och även om man skrivit en bok som till sitt innehåll är helt skilt från det man skrivit i bloggen, så är man ändå på något sätt smittad, faktumet att man bedrivit en konversation med andra publikt (om än om något helt annat), ligger en i fatet, för en författare ska inte bete sig så. Man bör vara en isolerad ö, och högst motvilligt ro i land i en knirrande eka när det är dags att möta världen med sitt nästa alster.

I en perfekt värld borde alla böcker, oavsett deras tillblivelseprocess, bara bedömas utifrån sig själva. Men så funkar det ju inte. Så har det aldrig funkat. Tro mig, jag är journalist (och i andra hand författare), vi etiketterar så ofta vi kan. Det är enklast så.

Bah.

7 reaktioner till “Bloggböckerna och jag”

  1. jag tycker nog att du är lite för paranoid. inte kallas martina lowden automatiskt för bloggförfattare bara för att otidskrift skulle kunna kallas för blogg, eller steve sem sandberg för journalistförfattare trots att han har jobbat över ett decennium på svd? de prefixen dras väl snarare fram när kritikern tycker sig känna igen sådana element i romanen? om du skulle få för dig att skriva en diktsamling skulle du knappast stämplas som ”journalist-poet”. och jag blir osäker på de ”fullfjädrade romanprojekten” du hänvisar till. vilka är de?

    och jag kan villigt erkänna att jag är konservativ när det kommer till författande. jag tror att en text bör komma till i sin egen värld på sina egna premisser, utan att behöva förhålla sig till en massa läsare. att hela tiden skriva mot en publik tror jag riskerar att göra texten trubbig.

  2. Nja, paranoid tycker jag nog inte att jag är, möjligen lite raljant, jag kände mig så trött på att uttrycka mig på mitt vanliga lågmälda ’täck alla flanker’-sätt.

    Men jag kan åtminstone minnas en handfull recensenter som hävdade att språket i min förra roman såg ut som det gjorde bara för att jag till yrket är journalist. Det gjorde mig en smula ledsen eftersom jag jobbade ganska mycket med att få språket till vad det är, nämligen en effekt av det desperata tempot som jag tyckte att den ändå rätt ovanliga historien krävde.

    Och det där med fullfjädrade… Jag kanske var lite småraljant även där, men säg så här – om en recensent utan förkunskap om böckernas tillblivelse fått Sabina Strands ”Saker min sambo och jag tyckte olika om” samt Måts Hårds ”Konsten att förlora” i knät, så tror jag ingen hade reagerat och sagt hum hum, vilken underligt skriven bok, det här är väl knappast en roman? Nu vet alla i förväg att de startade som bloggar, och då recenseras de med såna skygglappar. Lite samma tendens tycker jag mig ha sett i en del recensioner till Isobel Hadley-Kamptz ”Jag går bara ut en stund”, även fast väl inte ens ett enda ord ur den romanen varit publicerat på hennes blogg. I hennes fall var det väl visserligen hennes blogg i sig som verkade stå i vägen för en del recensenter, men problemet är ju likartat.

    Och nu kan vi ju visserligen med bestämdhet fastslå att någon diktsamling aldrig kommer att ges ut av mig, men nog fasiken tror jag att faktumet att jag jobbar som journalist skulle nämnas även då. Kanske skulle poesin sättas i relation till min förmåga att skriva effektiva trestegsingresser eller vad det brukar kallas…

  3. Jo, du har rätt, Daniel, och samtidigt inte.
    Ipet har också rätt, när en kritiker inte gillar något i ens bok och har läst den lilla texten om en så kan han/hon säga att det märks minsann att Daniel är journalist blablabla.
    Det hände med min debut också, eftersom jag presenterades som arkitekt. Vilket jag iofs var.

    Vad gäller resten ger jag ipet rätt. Min känsla är helt klar och tydlig, jag skulle ALDRIG kunna skriva en roman på nätet med läsarkommentarer och allt vad som nu ska till, och dessutom stå för den med mitt namn. Bloggar läser man ju som om de hade EN avsändare. I romanen kan man tillåta sig flera röster, i en roman kan man över huvud taget tillåta sig en massa saker som inte fungerar alls på nätet.

    Tiden tycker jag är det viktaste i en roman, tid i skikt, tid under vilken romanen skrivs och den tid den behandlar. Nu och då.

    Så bloggromaner tror jag inte på om inte en bloggs text tas till utgångspunkt och så småningom blir till något HELT ANNAT. Det är ju egentligen ingen omöjlighet.

    Och en grej till, när min andra roman kom ut så hade jag bloggat i ett år. Romanen hade inte ett smack med bloggen att göra och bloggen användes inte i marknadsföringen, vilket kan tyckas rätt naturligt. Och jag har fortfarande inte märkt någon skillnad, jag har verkligen två helt olika liv där, ett i romanerna och ett i bloggen och så andra förstås. Verkliga.

    Kanske borde skriva ett eget inlägg om det här, men jag orkar inte.

  4. jag förstår att det kändes trist att ditt språk definierades som något slags journalistprosa. (jag blev ju irriterad när min bok kallades ”reportagebok.”) men det låg väl i farans riktning? du vill ju ha ett lättflytande språk – ett ”desperat tempo” hade ju kunnat gestaltats på andra, gentemot läsaren mindre generösa sätt. (lättflytande språk + skrivet av journalist = journalistprosa)

    vad gäller kritiken mot bloggböckerna så har väl den inte varit att de inte är romaner? problemet är väl att de ansetts sakna den komplexitet som man gärna vill se i romaner? och så har orsaken sökts i deras tillkomst. (vad gäller isobels roman uppstod ju problemet att de bloggläsande recensenterna ansåg sig känna henne som person, vilket gjorde det svårt att förhålla sig till en berättelse som låg såpass nära hennes egen. sedan kunde den varit hur omskriven som helst – problemet hade kvarstått. ja, ungefär som om jag skulle recensera en självbiografisk roman av dig.)

    och jag tror ändå att du överreagerar vad gäller journaliststämpeln. inte skrev man att exempelvis sara gordans debut var färgad av att hon skriver i dagens nyheter. nej, jag tror att det är de flyhänta romaner, skrivna av journalister, som riskerar att återkopplas till författarens födkrok.

  5. Som du skriver blir författare etiketterade och en del etiketter är mer irriterande än andra, journalistprosa, bloggprosa eller varför inte kvinnoförfattare. Problemet är att det saknas övergripande genredrag för ”bloggprosa” mer än att den först publicerats över nätet. Attityderna till det är en fråga och hur språket påverkas av att gå från nätform till bokform en annan. Om språket från bloggen påverkar språket skönlitterärt är en annan intressant aspekt och inte helt enkel att svara på.

    Till skillnad från en roman ger bloggen mer frihet att växla i stil och tilltal och även om varje blogg verkar falla in i en rytm efter ett tag. Just den friheten är vad jag gillar med bloggen och det är förmodligen en av de främsta skillnaderna mellan det jag skriver på bloggen och det jag skriver vid sidan av. Sedan tror jag ändå att det går att se vissa likheter i ämnesval och berättarstil. Om jag utgår från mig själv och det jag skrivit efter jag börjat skriva bloggen kan jag se att jag lockas av att skriva kortare fragment och pussla ihop till en bild, snarare än att skriva hela bilder som jag gjorde förut. Vet inte riktigt, men det är en intressant fråga.

Kommentarer är stängda.