Post Format

Betalar vi sjukt lite eller sjukt mycket för våra ljudböcker?

Förra veckan ändrade Bookbeat i sina abonnemang här i Sverige, så att priset för det som tidigare varit standardmodellen på den svenska ljudboksmarknaden – obegränsad lyssningsbuffé för en fast månadskostnad – ökade rejält: Priset gick från 149 kronor till 199 kronor.

I en av ljudboksgrupperna på Facebook kallades höjningen för ”sjuk”, och visst – rent procentuellt rör det sig om ett prispåslag på 34 procent i ett slag, onekligen rätt saftigt.

Till saken hör dock att flertalet av Bookbeats abonnenter inte berörs av höjningen. Standardabonnemanget kommer fortsatt att kosta 149 kronor, med begränsningen att man får lyssna maximalt 100 timmar per månad. För normalanvändaren är det mer än nog, en standardbok är 10-12 timmar lång vilket innebär att man hinner lyssna på 8-10 böcker/månad utan att slå i taket. Det har jag aldrig lyckats med under mitt decennium som ljudboksabonnent, och det gör inte de flesta andra heller.

Jag vet att det finns undantag, en del har till exempel arbeten där de har möjlighet att lyssna i princip jämt. Min svärfar hade det så, han satt i ett fordon arbetsdagarna igenom och kunde hinna med en ljudbok per dag, så han hade tveklöst drämt skallen i taket. Men som sagt – de allra flesta, de som lyssnar när de åker eller går till jobbet, när de tränar, diskar, promenerar, hänger tvätt eller städar, de snittar antagligen inte mer än två, kanske tre böcker i månaden (det är där någonstans jag brukar ligga), för dem fortsätter livet som vanligt även efter den här höjningen.

Men en viss andel av Bookbeats abonnenter kommer alltså att tvingas betala mer. Men är egentligen inte det rätt rimligt, om vi försöker se på vad vi faktiskt får för det vi betalar? Är det inte snarare så att 199 kronor i månaden till och med är i underkant sett till den enorma mängd litteratur en storanvändare faktiskt tar del av? Jag tycker nog nästan 299 kronor hade varit skäligt. Ska vi vara riktigt ärliga så är ju den abonnerade streamingmodell som vi vant oss vid – och det gäller all form av kulturell konsumtion, inte bara litteratur – extremt billig sett till hur mycket innehåll vi får tillgång till, jämfört med vad vi skulle ha betalat för samma mängd i den äldre, analoga världen. Visst – då ägde vi det vi köpte och nu betalar vi bara för tillgång, men i normalfallet spelar det ingen roll, de flesta av oss är inte sådana som läser eller lyssnar på en bok mer än en gång.

I grund och botten anser jag att priset vi betalar för tjänster som Storytel, Bookbeat och Nextory är för lågt, jag tycker gott att vi alla borde tvingas betala 199 kronor per månad, även med ett 100-timmarstak, sett till hur prisbilden i övrigt ser ut för litteratur.

Att just Bookbeat går i bräschen och höjer priserna för storlyssnarna blir dock en smula ironiskt, eftersom de tidigare agerat i motsatt riktning. Hösten 2018 sänkte de sitt månadspris till 149 kronor i månaden jämfört med de 169 som tidigare var ”standard” i branschen (och som Storytel och Nextory till dags dato vidhåller) och argumenterade för att deras affärsmodell höll för det. När jag kritiserade prissänkningen i en intervju med branschsajten Boktugg i fjol, intervjuades Bookbeats vd Niclas Sandin dagen efter av Boktuggs Sölve Dahlgren, och uttryckte sig bland annat så här:

Kommer ni och andra tvingas införa tak för lyssningen per månad på sikt? Vad händer när användare lyssnar på tio fulllängdsböcker i månaden, det kan vara hundra timmar?
– Det är ytterligare ett exempel på en sak som man som tjänst enbart tvingas göra något åt om man har fast ersättning. Lyssnar folk jättemycket i en tjänst med revenue share hamnar hela notan på förlag och författare. Lyssnar folk mycket med fast ersättning tvingas tjänsten agera och ta mer betalt av just dessa grupper.
– I Sverige har vi inte detta problem och vår modell håller för obegränsad lyssning, i Tyskland var vi däremot tvungna att ta lite extra betalt och storlyssnarna har inget problem med det. Här är det upp till varje tjänst att analysera beteenden och anpassa sin modell, men har man revenue share kan man lätt stoppa huvudet i sanden när någon annan plockar upp notan för den lathet eller oförmåga man har för att affärsutveckla.

(Revenue share är alltså den ersättningsmodell till förlag som Storytel använder sig av, men som övriga branschen motsätter sig.)

Det bör i sammanhanget nämnas att Bookbeat även denna gång valde att delvis sänka sina priser – samtidigt som prishöjningen lanserade de även ett grundabonnemang med tak på 20 timmar/månad för 99 kronor. Jag tycker själv att det är olyckligt, den här branschen behöver inte ännu lägre priser, även om det antagligen inte kommer att locka så många. Men bara att man kan skylta med ”nu endast från 99 kr/mån” i sin reklam skapar en onödig billighetskänsla som ytterligare devalverar ljudbokens värde.

Återstår att se om Storytel och Nextory följer efter. Jag håller det inte för otroligt, inte minst i ljuset av att de amerikanska förlagsjättarna allt mer börjat föra oväsen kring den nordiska obegränsade buffémodellen, som de starkt ogillar. Inför man ett tak (som de allra flesta ändå inte slår i), kan man ju hävda i förhandlingarna att man faktiskt inte har obegränsad lyssning för det absoluta flertalet.

Frågan är dock om USA-förlagen köper ett sådant resonemang. I USA är Audible envåldshärskare på ljudboksområdet, och deras modell går ut på att man betalar 15 dollar/månad för en bok (som man blir ägare av). Det sätter vår svenska modell litegrann i perspektiv.

En kommentar

  1. Jag tycker att dessa borde ha ett alternativ för folk med låg inkomst. Ex lägsta ers i sjukförsäkringen. Jag tillhör dem o jag hade BookBeat för ett tag sen o bet 149kr i månaden. Jag läser på dubbel hastighet o en bok om dagen är ofta o nu o då någon 2-3 dagar.
    Har endast alternativ o lyssna. Har en grav synnedsättning o klarar inte alls o läsa standard
    Vet om legimus för funkisar men tråkiga inläsningar o annat

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.