Under Pet Shop Boys konsert i Globen hösten 1999 lutar sig min vän Johan mot mig med gnisslande tänder. Helgerån för faaan, väser han när Chris Lowe halvvägs in i ”Being boring” drar igång en stenhård, technoliknande ljudmatta till Neil Tennants text om uppväxten i Newcastle och drömmarna om en annan tillvaro, någon annanstans, förhoppningarna om att något annat ska komma. Så där GÖR man inte, lägger han till när musiken klingat ut.
För nu är det så här, att Pet Shop Boys ”Being boring” är tidernas främsta singel. Nej, det är inte jag som hävdar det, det var The Guardians musikbloggare Stephen Emms som fastslog det i går. Och har det stått i The fucking Guardian måste det ju vara sant.
Jag har alltid varit en smula kluven till ”Being boring”. Jag håller den utan tvekan som en av mina absoluta favoritlåtar genom tiderna, men samtidigt har jag i grund och botten alltid föredragit Pet Shop Boys när de varit en dansant duo, jag sätter exempelvis albumet ”Very” före ”Behaviour”, även om jag rent intellektuellt kan förstå varför den senare skivan av många klassas som kronan i duons produktion, det är ett av de vackraste och mest höstmelankoliska album som någonsin skapats, bäst sammanfattat av låttiteln ”My October symphony”. Och ja, ”Behaviour” gavs ut i oktober 1990. Från den tre år nyare ”Very” släppte duon fem rykande popsinglar – de hade kunnat släppa fem till – och tillsammans med det plastiga legokonvolutet och de crazybetonade utstyrslarna som ackompanjerade singelsläppen drog de den genomtänkta popmusiken till sin spets.
Men ”Being boring”. Läs Emms text. Den sammanfattar väl vad som gör den så speciell. Värt att notera är också att även om den blev gruppens hittills största singelflopp i England, den tog sig bara till 20:e plats på listan, så låg den under två veckor etta på den svenska Trackslistan kring jul och nyår 1990-1991. Trackslyssnarna har alltid varit svaga för Pet Shop Boys.
Tack för det.
Tack för den nostalgitrippen, fortfarande fantastisk låt och video. Roligt att läsa att de härmade Stock, Aitken and Waterman och så blev det en så vemodig sång, inte direkt vad jag hade förväntat mig.
På något sätt känns det väldigt PSB:igt att de gjorde det, och att slutresultatet trots det blev som det blev.