I början av ”Dannyboy & kärleken”, efter att den manlige hjälten räddat den kvinnliga hjälten undan döden nere i tunnelbanan och släpat med henne upp i dagsljuset på flykt undan säkerhetsvakterna, äger en rätt grafisk scen rum där hon kräks hukande över ett elskåp, ett rejält knippe huvudvärkstabletter i olika former lämnar hennes inre.
Att jag i romanen kopplar elskåp till kräkningar har en verklig bakgrund i min egen ungdom, men det är en annan historia. Poängen med det här är att jag och Johanna i går eftermiddag, strax före klockan halv fem, placerade en bokkartong på ett elskåp på de övre delarna av Malmskillnadsgatan, snittade med vår hemnyckel upp tejpen som höll kartongen samman, och såg för första gången ”Vi har redan sagt hej då” i tryckt tillstånd.
Det var, i all sin urbana nollgradiga glåmighet, en väldigt fin stund.
Mycket fint.
Åh, vilken stilig bok. Många gratulationer!
Yay!
Fin bok, och jag uppskattar även babygreppet, som det kallas inom det militära: det är på det viset man bär riktigt stor ammunition. Men det var faktiskt inte för att titta på din bok som jag kom till din sida. Jag gjorde en sökning på Salanda, flygfältet söder om Sala, och då ploppade du upp. Okänt varför. Men du har väl dina tricks.
Grattis! Mysig känsla eller hur!
Tack för de muntra tillropen! Och ja, det är utan tvekan en väldigt mysig känsla att hålla romanen i sin hand. Men nu känns det en smula tomt, för 24 av 25 hittills tryckta exemplar har skeppats iväg. Livet blev en smula tomt igen.
Men på fredag kommer ett större lass, så det är en tillfällig pina.