Jag tänker på det här med det meningslösa babblet. Det har ju stötts och blötts en hel del redan, blivit ämne för radiodebatt och fött en egen twittertagg. Men jag tänkte babbla vidare lite ändå.
För mig är hela den här meningslöshetsdebatten som omgivit Twitter sedan hajpen startade väldigt främmande. När alla skulle börja twittra där runt årsskiftet – jag var en av dem – vet jag inte hur många putslustiga krönikor det skrevs om det tomma basunerandet ut i intigheten på temat alla kvittrar men ingen lyssnar-parollen.
Jag kände inte igen mig för fem öre. För mig är Twitter först och främst ett intresseredskap. Det är via Twitter jag får tips, kunskap och länkar länkar länkar om de saker som intresserar mig. Nu råkar det visserligen slumpa sig så att de flesta av mina intresseområden är vältwittrade, plus att jag har en del nytta av att följa flödet även i mitt jobb, men jag inbillar mig att det går att hitta sina likar inom de flesta intressesfärer.
Facebook däremot – det är en helt annan femma. Under den månadslånga semester jag nyss avslutade kom jag vid fyra-fem tillfällen på mig själv med att tänka just ja, jag har ju inte varit inloggad sedan i går morse, varefter jag pliktskyldigt gick in och uppdaterade min status och scrollade bakåt några timmar för att se vad folk höll på med. Att se vad mina vänner och bekanta pysslade med under sina sommartider kändes inte tillräckligt viktigt för att jag skulle logga in via telefonen under de tider jag inte satt framför datorn. Twitter scannade jag däremot igenom regelbundet, med en tydlig stresskänsla varje gång det gått för lång tid och flödet blivit för omfattande. Risken för att jag missade något i det ständigt pågående samtalet i de ämnen jag brinner för drev mig in på sajten och senare Tweetie när iPhonen kom i min hand. Det är likadant nu när jag är tillbaka på jobbet – Twitterflödet har jag ständigt framför ögonen, Facebook loggar jag in på några gånger per dag och scannar av.
Meningslöst babbel. Bah.