Det är lätt att tänka att jag bara går igång på mina minnen från Uppsalatiden, att jag måste ta mig tillbaka ända till nittiotalets andra hälft för att för att hamna i det där läget då min hjärna får frispel och börjar erinra sig den verklighet som var men inte längre är.
Men i går förmiddag klev jag in på Forsgrenska badet vid Medborgarplatsen för första gången sedan 2002. Efter tre år i Stockholm ville jag prova något annat, jag övergav mitt Nautiluskort och hankade mig fram på Sats och Friskis & Svettis under ett antal år.
Men i går kom jag tillbaka med ett nytt årskort kring halsen och jag svär att känslan när jag åter klev in i omklädningsrummet var densamma som jag känner när jag vandrar på Uppsalas gator och minns den tid som flytt. Det var som att … ja jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det känns hur som helst inte helt sunt att gå igång så till den milda grad som jag gjorde när det var ett omklädningsrum som framkallade känslorna. Jag insöp dem ett tag, stod mitt på golvet med utsträckta armar och lät dem stråla in i mig, låste in dem i mitt skåp (jag hade sparat mitt gamla hänglås), bytte om och gick upp på övervåningen där gymmet är beläget med partiell utsikt över bassängen. Maskinparken var utbytt men lukten var densamma och ja jag kände att jag kommit hem.