Post Format

Äsch, det är ju bara en ROMAN!

Jag funderar på det här med sanning kontra fiktion. Hur nära jag kan gå. Hur långt bort jag kan stå och ändå känna att det jag skriver har bäring. Om jag kan såra. Om det i sånt fall är värt det. Om det ens spelar någon roll.

Ja, litteratur är litteratur, verklighet är verklighet och för litteraturens skull bör man inte ta någon hänsyn, inte bromsa, bara köra på utan att titta bakåt eller åt sidan eller framåt. Det säger skolboken. Men i praktiken är det ju inte så. Jag är inte så. Det kommer alltid människor i vägen. Och det kanske är ett problem.

Eller inte.

Just nu är det inte det. I går påmindes jag om en jättefin liten historia jag nyligen hörde som jag tänker inkorporera under fiktionens väv, som jag har väldigt svårt att tänka mig att någon skulle kunna bli sur över.

Men bakåt. Det finns ju saker däri som inte bara är solsken och söta anekdoter. Sådant som kanske inte är så roligt att läsa om man känner sig träffad, inbillar att man är träffad eller träffar någon som man tror kanske känner sig träffad. Även om jag tycker att den som i slutändan åker på råsoparna endast är jag själv.

Jo, det var så förra gången också. Men det är värre nu tror jag. Eller så är det bara för att nuet alltid känns mer påtagligt än dået.

Nåja. Kanske borde oroa mig för att skriva klart klabbet först.

2 kommentarer

  1. Men kom igen, skriv bara färdigt den. Ingen blir sur, alla blir glada. Och släpp den direkt på pocket så att min axel får vila sig efter att ha släpat runt på De välvilliga.

    Reply
  2. Men vad ända in i…!? Jag var helt plötsligt anonym här på kommentarinfon. Hur gick det till? Nåväl, så lätt blir man inte av med mig.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.