Post Format

Är det okej om jag skär i hjärtat? Nu på en gång?

Solen skiner utanför mitt köksfönster och jag känner en längtan efter sommaren. Det är lite ovanligt, för jag är egentligen ingen sommarperson. Jag skulle klassa mig som relativt årtidsobunden, och har starka skönhetsminnen och förnimmelser om perfektion i tillvaron från dem alla.

Men i år är min sommarlängtan extra stark. Och som den obotliga cyniker jag är glädjer det mig inte riktigt, utan gör mig mest orolig. För om jag ser fram emot något så mycket lär det ju bara bli pannkaka av det när det väl kommer till kritan, väl? Och jag vet heller inte riktigt vad det är jag längtar till. Men jag gör det likväl.

Kanske är det så enkelt som att jag ska vara ledig tre månader med start den sjätte juli. När jag ska skalda likt en gud och leverera en roman så hjärtskärande att det gör ont. Ja, att skära i hjärtat gör väl det, antar jag. Åh vad jag längtar, känslan att det faktiskt blev så som jag hoppats. Känslan att ha lyckats. Att jag kunde matcha och förhoppningsvis även övertrumfa lille Dannyboy. Det vore så skönt. Så fantastiskt. Så förlösande. Så … äh ni fattar vad jag menar.

Så kanske är det inte sol, vind och vatten för oss alla jag söker. Jag vill bara bli klar med bokjäveln någon gång.

4 kommentarer

  1. alltså, alla författare är ju olika, men det är väl själva skrivandet som borde vara drogen och drömmen och drivkraften? inte att det ska stå en bok till i bokhyllan under ”å”? eller om vi säger så här – skulle du skriva den där boken även om du visste att den inte skulle bli utgiven? (och det där med sommarlängtan, är det inte bara att du längtar tillbaka till berlin? här är det ju sommar.)

    Reply
  2. Nej, för mig har skrivandet i sig aldrig varit drivkraften, vilket jag väl vid flera tillfällen skrivit om här i bloggen också. Det är inte nödvändigtvis den färdiga bokryggen i hyllan jag vill åt (men åh vilken skön känsla det kommer att vara att se den stå där!), men det är först när jag är klar med en text som jag känner egentlig glädje över den. Själva skrivprocessen tycker jag oftast är sjukt tråkig, det är först dagen efter, när jag läser igenom dravlet jag fått ur mig, som tillfredsställelsen eventuellt kommer.

    Nu för tiden finns det ju så många sätt att publicera sig, inte minst i bloggform, men om vi säger så här: Om jag fick veta i förväg att ingen annan än jag själv skulle vara intresserad av att läsa det jag nu skriver, så skulle jag inte skriva det, nej, utan istället hitta ett annat sätt att få utlopp för geniet inom mig. Jag har inget lust att skriva enkom för byrålådan.

    Jo, sommaren i Berlinluften var verkligen rätt tilldragande. Men i dag var det faktiskt soligt här också när jag gick till jobbet, om än inte riktigt kortärmatväder, så det finns hopp även för Stockholmslivet.

    Reply
  3. hm, här skiljer vi oss åt i grund. för mig är skrivandet huvudsak, en eventuell publicering bisak (som ger pengar till det första). det är den där trans-artade skrivakten som är kicken; att i efterhand läsa vad som åstadkommits är bara jobbigt. att datorns och mina bokstavslekar nu kommer att stå kvar i bibliotekens hyllor efter att jag lagts i mull och maskinen i skrot tycker jag därför är smått obehagligt.

    Reply
  4. Det är intressant att läsa era olika åsikter om skrivandet och hur ni båda har ni ett behov av att skriva men att drivkraften är olika. Det gemensamma är någonstans nödvändigheten att samla orden och få ut dem.

    Jag känner igen mig i Peters beskrivning av skrivandet i sig som huvudsaken och jag har svårt för att läsa om mina texter. Jag skriver för att jag måste skriva men samtidigt känner jag också igen mig i det du skriver Daniel om en önskan att nå ut till andra människor. Skrivandet handlar för mig även om mötet och kommunikationen med andra människor, även om jag är egoistisk nog att skriva även om det bara var för min skull.

    Lycka till med att knyta ihop bokjäveln.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.