Post Format

Annorlunda

Varje gång jag är själv med Tage några dagar fylls jag av beundran för ensamstående föräldrar. Som lever i en sådan här vardag jämt, som har två eller tre barn och ändå löser det. Själv.

Jag har ju varit själv med Tage uppåt en vecka förut men det är jobbigare den här gången, annorlunda. Dels för att jag själv är krasslig, jag har visserligen också fått penicillin nu och har inte kvar den där udda känslan av att skallen är en vadderad hjälm med stampad rotmos inuti, men jag är fortsatt rasslig och hostar hostar hostar.

Men främst för att jag för första gången sedan vi kom till Vittangi tror mig känna av miljöombytets effekter, jag känner mig helt enkelt lite ensam. Visserligen skulle jag bara sitta hemma och uggla om kvällen om jag var ofrivillig ensampappa i Stockholm också med Johanna på ett sjukhus där, men här finns inte samma möjlighet att omge sig med människor på dagarna när jag jobbar, det vimlar inte direkt av stimmiga fik att caféjobba på om en så säger. Så det blir ugglande både på dagen och kvällen. Och i en ny miljö så … ja, lite ensamt känns det.

Men den viktigaste orsaken till att det känns annorlunda den här gången är Tage. Han är så stor nu, så medveten, och det är så uppenbart att han inte gärna talar om att hans mamma inte är hemma. Flytten, graviditeten och så nu det här. Klart att han påverkas.

Men i går hade han byggt en bil åt henne i present på dagis. Det gjorde mig glad.

2 kommentarer

  1. Åh, jag känner igen mig. Både i att förundras över alla som klarar att vara ensamstående jämt (tänker så varje gång R varit borta i några dagar. Jäkla hjältar, helt enkelt) och i att känna sig ensam och ugglig då och då, trots att jag bott många år nu i Berlin och har ett ganska rikt socialt liv här. För mig är det som att avståndet till vänner, familj och allt det självklara hemma i Sverige då och då växer och blir extra stort – och då gör det ont att man är så jäkla långt bort från allt och alla.
    Krya på dig och hoppas att Johanna blir frisk snabbt, snabbt.

    Reply
    • Åh, tack för pepp. Gud vad vi måste komma och hälsa på er i Berlin när det blir vår och barnet är ute och världen blir ljus och varm igen. Längtar.

      Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.