Post Format

Always on my mind

Jag har försökt, och jag kommer att fortsätta försöka, men det slutar ändå med att man aldrig kommer undan sitt ursprung. Ibland tror man att man lyckats fly, men likt en satans jojo utrustad med gummiband så slungas man tillbaka med en sjuhelsikes fart när man minst anat det.

Likt de flesta utflyttare som drömt om en annan tillvaro på en annan plats i en annan galax, så har även jag ett ursprung som jag försökt streta mig bort ifrån i drygt ett decennium. I mitt fall heter ursprunget Gästrikland/Sandviken/Kungsgården nedräknat i ordningen landskap/kommun/byhåla. Att min uppväxt var allt annat än olycklig hör liksom inte hit. Flykten måste göras, gräset är alltid finare och jämnare och grönare någon annanstans lite lite längre bort än där man just nu befinner sig. Det är universums lag. Eller så är det en Bruce Springsteen-låt. Jag minns aldrig vilket.

Jag hade en finfin uppväxt. Jag vantrivdes aldrig i Kungsgården, jag hade vänner och upplevde aldrig att jag utsattes för någon form av mobbning eller förtryck från någon. Eller jo, eventuellt från polisen när de satte fast mig för trimmad moppe när jag var 15 då, men jag har kommit över det nu, inbillar jag mig.

Ändå var flykten given. Att jag skulle gå ut gymnasiet, göra min värnplikt och därefter packa en bil proppfull med prylar och flytta till Uppsala framstod som självklart redan i åttonde klass. Det fanns aldrig någon tvekan. Att jag som fostrats i sann arbetarklass- och bruksortsmentalitet enligt statistiken helst skulle hålla mig borta från universitetsstudier glömde någon uppenbarligen att tala om för mig och mina vänner, för vart vi skulle färdas var klart redan från början. Vi skulle bort, och aldrig aldrig aldrig blicka bakåt igen.

Och flykten blev lyckad. Den ÄR fortfarande lyckad. Jag bor i centrala Stockholm, jag har aldrig tittat bakåt och jag kommer med all sannolikhet aldrig att vända huvudet norrut och säga ”nä, om man skulle ta och flytta hem till bruket?”

Så vad gnäller jag om då? Jo, det finns ju något som kallas lokalpatriotism. Och hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte komma ifrån att den växer i mitt huvud för varje minut som passerar.

ovansjokyrka.jpgTidigare i somras när jag var på Gotland, Sveriges kyrktätaste plätt, så kunde jag inte passera en enda kyrka utan att tänka ”jo jo, den var väl fin, men någon Ovansjö kyrka var det ju inte”. I somras har jag plöjt den nyutkomna antologin Den ultimata flirten med Sandvikens kommun, jag har sökt med ljus och lykta efter Bernt-Olov Anderssons romantrilogi om Sandvikens framväxt till att bli en världsledande bruksmiljö (ett obestridligt faktum så klart), varje vecka när Gefle IF spelar fotboll i allsvenskan svettas jag framför pay per view-sändningen eller webbradion – fan, jag plöjer utan större framgång resultattabellerna i DN och letar efter division 2 Norra Svealand för att se hur det går för Sandvikens IF, och varje tillfälle jag får så nämner jag gärna för alla ointresserade att SIF gjort 23 säsonger i allsvenskan och att det minsann spelades VM-fotboll på Jernvallen i Sandviken 1958. För att inte tala om vilken bandyfanatiker jag förvandlas till så fort frosten lagt sig och det är dags för stålmännen i SAIK att skrinna ut på isen framåt november. Brydde jag mig någonsin om de här sakerna så länge jag bodde i Gästrikland? Don’t think so hörru.

Som om inte det vore nog så kom ju huvudpersonen i Dannyboy & kärleken från Kungsgården han också, och bar på så många spöken från sin Sandvikenuppväxt att de till och med kom ner och hemsökte honom i Stockholm. I romanen jag jobbar på nu verkar det inte bättre än att de tre huvudpersonerna samtliga är uppväxta i Sandviken (även om de bor i Stockholm), och tanken som har börjat gro i mitt huvud på sistone – att min tredje roman ska bli en ny version av boken jag plitade ihop som 18-åring – lär inte göra mycket för att förbättra saken, för den handlar om en kille som flyttar tillbaka till sin håla efter ett antal år i storstan, bara för att bli inblandad i en komplicerad kärleksdeckarthrillerhistoria. Att den hålan kommer att bli väldigt lik Kungsgården känns redan hugget i sten.

Jag tänker inte ge mig på att analysera varför det blir så här. Inte här och nu. För jag sitter liksom i lejonets kula. De här raderna skrivs från Kungsgården, från mina systrars gamla sovrum och det finns inte en chans i helvetet att jag kan se nyktert på saken. Så jag konstaterar istället faktum: jag tänker aldrig någonsin vända åter men det går knappt en timme utan att jag tänker på Sandviken.

5 kommentarer