Allt har en början. Även jag.

Det är dagen D i dag.

Nej, jag talar inte om faktumet att jag har namnsdag i dag, även om det också är helt sant. Nej, det jag talar om är att det är i dag som den börjar.

Romanen.

Boken, så som den är skriven just nu, utspelar sig nämligen under tjugo dagar i december 2008. Slutet infaller vid tolvslaget på nyårsafton, och räknat baklänges ger det att boken inleds den 11 december. Att den dagen är en torsdag i boken – precis som i verkligheten – var inget jag ursprungligen tänkte på när jag skrev de första kapitlen, jag minns inte ens om jag hade en speciell veckodag i åtanke när jag började, men händelserna som inträffar dagen därpå sker utan tvekan på en fredag, så torsdag fick det med tiden bli.

I dag. I romanen har kylan lagt sig över Stockholm den 11 december 2008 och på kvällen faller ett lätt snöfall över staden. Förutsättningarna för att verkligheten ska efterlikna dikten verkar inte direkt goda med utgångspunkt från vädret utanför fönstret.

Visserligen har tiden en tendens att ändras med … ja, tiden. När jag skrev ”Dannyboy & kärleken” utspelade den sig ursprungligen i slutet av maj 2001, men så drog skrivandet ut på … ja, tiden och jag ändrade några detaljer och i slutändan blev Dannyboydagen fastslagen till lördag den 25 maj 2002, även om det visserligen aldrig skrivs ut exakt i romanen. Kanske blir det samma visa nu, kanske går … ja, tiden fortare än jag anar. Då är det inte bara – som alla som kan sin Andres Lokko vet – pophistorien som ständigt måste skrivas om, utan även romanhistorien. Åtminstone min.

För de flesta är det säkert inte ens viktigt, att exakt tidsbestämma en historia skapar en bundenhet som vissa inte finner önskvärd, det ökar dateringen, låser skeendet vid en specifik punkt i historien och gör den alldeles, alldeles …

Underbar?

Att vara någorlunda exakt och precis ligger mig helt enkelt rätt nära hjärtat.