Satt och bläddrade i Svensk Bokhandels bibel Vårens böcker 2007 i går kväll. Läste igenom de flesta debutantporträtten (de ligger tyvärr inte utlagda på webben än verkar det som), vi har tänkt intervjua en del av dem under våren och jag var nyfiken på vad de hade att säga om sig själva.
Jag minns min egen presentation med viss vånda. Gud, det var två år sedan den kom ut. Ja, SvB:s katalog alltså, Dannyboy & kärleken kom ju först i april, så det tvåårsjubileet får allt anstå ett tag.
Men ändå. Inte så att jag skäms för texten, nej jag skulle nog troligen skriva den ungefär likadant ännu i dag, men jag minns våndan över att få ihop den, jag minns att jag rådfrågade min redaktör om jag verkligen kunde skriva att jag hoppades att min bok skulle vara den mest underhållande, medryckande, roliga, sorgliga, tuffa och därtill ödmjuka roman som skulle publiceras under våren 2005. Hon tyckte det, hon kom inte från janteland som jag.
Därefter följde meningarna det är ingen poäng med att ha en lägre ambition. Det vore korkat att skriva en bok och lyckas få den utgiven om jag trodde att den var halvkass i mitt porträtt och det var visst att gå lite för långt, för just de meningarna hamnade i P1:s Spanarna som ett exempel på hur den ”självgoda ödmjukheten” spred sig i samhället. Och ja, jag vet att jag nämnt det där radioinslaget i ett inlägg för inte så länge sedan och jag lovar att det här får vara andra gången gillt, men jag kunde helt enkelt inte hålla mig för jag tycker fortfarande att det är väldigt humoristiskt.
Hur som helst, det var jobbigt att debutera. Det var det faktiskt. Det kommer säkerligen att bli minst lika jobbigt att komma ut med bok två, min även till vardags rätt oroliga sömn kommer att bli helt rubbad under ett par veckor och jag kommer utan tvekan att lusläsa varenda kultursida i hela landet på jakt efter daglig uppskattning.
När den nu ska bli klar. Jag borde kanske författa lite på den istället för att sitta och dravla det här. Ja.
Och just ja – bilden har ingenting med någonting att göra. Jag tyckte bara att det var länge sedan jag hade en. Den är som ni kan se tagen av mig själv med hjälp av Peters badrumsspegel en kväll strax före jul.