Fina vänner gånger två

1. Fick ett meddelande från min vän Gosia i New York. När jag var där för ett år sedan – jösses vad tiden går – och rekapitulerade för henne vad ”Dannyboy” handlade om tyckte hon det lät som att man blev andfådd när man läste den. Tja, jo, kanske, var mitt svar. Nu hade hon hur som helst snubblat över ett Penguinprojekt vid namn We Tell Stories som belönats vid SXSW-festivalen i Austin – var känslan i min bok månne ungefär densamma som berättelsen ”The 21 steps” däri framkallade hos henne?

Well, säker på det kan jag ju inte vara, men jag är hur som helst väldigt impad av ”The 21 steps”, eller snarare av hur den är byggd i och med att man följer berättelsens korta, väldigt intensiva prosastycken på ett elegant sätt via Google Maps samtidigt som handlingen fortskrider. Och den sätter dessutom griller i mitt huvud, jag har vid flera tillfällen fantiserat om att göra en sorts interaktiv kartlösning för Dannyboyvandringen genom Stockholm (jag gör ju som ni vet allt för att slippa skriva/redigera/vegetera klart bok nummer två) och det kväste inte direkt mina tankar, om vi säger så.

Tack Gosia, det var en ypperlig länk.

——

2. Fick en plastficka innehållande Tidningen Rekord (nr 43, 1959) nedstoppad i brevinkastet från min vän Magnus som tack för en tjänst. På plastfickan satt en postitlapp med ett meddelande som avslutades med orden OBS! Vänd. Jag lydde.

sandvikensif

Faktatexten vid klubbemblemet lyder: Sandvikens Idrotssförening bildades den 6 juli 1918 och anses vara Norrlands för närvarande bästa fotbollslag. 19 säsonger i allsvenskan.

Tack Magnus, den kommer definitivt att ramas in.