För exakt två veckor sedan skrev jag det är någonting med de mellanstora städerna från ett hotellrum 801 kilometer söder om staden jag nu befinner mig i. Jag skriver fortfarande under på det jag skrev då, men samtidigt inser jag hur olika städerna ändå är.
Utanpåverket är identiskt vart man än kommer, gågatorna har samma butiker, man lär sig hitta på tio minuter i centrum och in case of emergency finns alltid ett Åhléns i stadens mitt som kan bringa ordning i kaoset, för Åhléns är Sveriges kanske mesta konstant. En del andra butiker kan diffa, men Åhléns finns överallt, jag tror till och med det är inskrivet i kommunallagen att det måste vara så.
Men bortom utanpåverket finns något annat, en inre kärna som inte går att se eller sätta fingret på med samma exakthet men som ändå är klart greppbar. Och den skiljer sig till skillnad från ytan mellan landets olika städer.
Vid en jämförelse, självklart otroligt subjektiv och helt tagen utifrån mina egna perspektiv efter ett knappt dygn på plats, känns nämligen Örnsköldsvik som en ofantligt varmare stad än Jönköping. Ända från att SAS-planets hjul slog i marken på flygplatsen ett par mil utanför stan fram till att jag släckte lampan på hotellrummet i går kväll kändes det som att Öviksborna verkligen vill ha mig här, de bryr sig om mig och talar vänligt och kassörskan på fiket runt hörnet där jag köpte kaffe på eftermiddagen log mot mig och vi pratade kort om schlageriet och dess effekt på bygden och på vägen tillbaka till hotellet mindes jag samma scen för två veckor sedan, också ett par timmar efter ankomsten men ett annat fik i en annan stad och den otrevliga kvinnan som med sur blick först vägrade låta mig ändra min beställning från en vanlig kaffe till en latte trots att hon varken börjat göra i ordning den eller slagit in den i kassan ännu, och jag log och log och försökte vara charmig men det hjälpte inte. Mot Jönköping hade jag inget vapen.
Eller så är det bara inbillning och ordstävet på min vägg har hjärntvättat mig och ju mer jag glädjer andra, desto gladare blir jag själv kommer härefter att vevas som ett ostoppbart mantra för min inre syn tills öronen trillar av.
Bilden är tagen vid 07.20 från mitt hotellfönster. Det ser inte mycket ut för världen härifrån, men staden är rätt söt åt andra håll.