Post Format

8. Ibland blir jag avundsjuk på …

… hm, här får jag nog låta nästan exakt som Lisa, som ju den här novemberutmaningen är lånad av.

Och i stället för att försöka formulera samma sak igen, lånar jag ett stycke ur ett av de två extrakapitel vi tidigare i år skrev till pocketupplagan av När två blev tre.

Att vi valde att ta steget och omlokalisera oss 125 mil norrut berodde så klart mycket på barnen – utan dem hade jag aldrig kommit på tanken även om jag villigt erkänner att jag snabbt kommit att uppskatta bylivet och redan avancerat i bygden genom att sedan en tid sitta i styrelsen för föreningen Vittangi Allutveckling.

Att ha närmast daglig avlastning av Johannas föräldrar och systers familj – ibland hela dagar och ibland bara en halvtimme när mommo Mona spontant dyker upp och lajar med barnen en halvtimme så att jag kan passa på att hänga tvätt och kanske till och med gå på toaletten ostört – är guld värt. Visst saknar jag Stockholm och det liv jag byggde upp där under nästan femton år, men ärligt talat faller den där saknaden över mig nästan bara när jag är där, i Vittangi hinns inte de tankarna med, inte med två barn, villa och Volvo att ta hand om.

Det jag kan tycka är jobbigt är att mina föräldrar har kommit längre bort. Flytten må ha medfört att Tage och Ejda har minskat avståndet till sin mommo och moppa med 124,87 mil, men samtidigt så har avståndet till deras farmor och farfar växt dramatiskt. Till Stockholm var det enkelt för min mamma och pappa att ta bussen över dagen för ett par dryga hundralappar, det går flera dagliga avgångar från Sandviken, men att ta sig till Arlanda och sedan flyga till Kiruna eller kuska nattåget norrut i femton timmar är en helt annan femma såväl tids- som kostnadsmässigt. Jag försöker se till att vi åker ner så ofta det finns möjlighet, och lobbar ständigt för att de ska komma hit på besök, plats finns det gott om i huset. Men det är klart att avståndet skapar en distans, att våra barn får en svagare relation till sina farföräldrar än morföräldrar.

Det grämer mig.

——

Det här är del 8/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.