Post Format

48 timmar Bryssel (1)

Jag kommer på mig själv med att vilja be om ursäkt på tyska. Jag stöter in i någon och ett schuldigung undslipper mig per automatik innan jag kommer på var jag är, att det kanske fortfarande är ett öppet sår att prata tyska i Bryssel, jag har för dålig koll på vad som försiggick här under kriget, vet bara att Belgien var ockuperat.

Hade ställt klockan på kvart över tre, men redan fem över vaknade jag och steg upp, så stor skillnad från halv fem-fem då jag vanligen brukar gå upp för att göra välling åt Tage var det ju inte. Jag cyklade upp till Centralen, tog flygbussen mot Skavsta, åttio minuter landsväg i totalt mörker men kunde omöjligt somna, satt och inbillade mig att föraren skulle somna vid ratten och att vi skulle köra i diket. Flyget lyfte kvart i sju, landning i Bryssel ett par timmar senare, ny flygbuss in mot staden och lite strulande nere i tunnelbanan som mitt besök till ära var belagd med strejk och bara gick med minimal trafik. Tog mig slutligen fram till EU-kommissionens högkvarter där Jocke mötte upp, han tog mig upp till de oändliga korridorerna för en titt. Såg inte Barosso dock.

Efter lunchen har jag promenerat längs turiststråken, den kissande ynglingen Manneken Pis var klädd i någon sorts byggjobbaroutfit vilket jag tyckte var lite sött, enligt Wikipedia är det tydligen vanligt att han då och då spexas till vid högtidliga tillfällen, kanske hade det med strejken att göra, det pratades om national demonstration day i högtalarsystemet i tunnelbanan. Började långsamt röra mig ner mot Jocke och Fannys hemkvarter vars placering jag hade fått utritat på en karta vilket kändes retro så här i Google Maps-tider, men som den gamla orienterare jag är brukar jag försöka undvika att använda gps:en så långt det är möjligt så det kändes ärligt talat rätt skönt.

Jag ser för övrigt Tage i varje pojke i tvåårsåldern jag möter på gatan. Jag saknar honom så det gör ont trots att det bara gått 14 timmar sedan jag stängde ytterdörren och smög iväg i den arla gryningen.

Slumpens krafter visade sig när jag ett par kilometer från deras hem plötsligt stod öga mot öga med Fanny på gatan, hon hade begett sig ut för att köpa en väggkrok och jag skrämde henne halvt från vettet när jag utbrast Men hej! rakt i ansiktet på henne. Då jag inte kände mig färdigturistad fortsatte jag efter några minuters samtal iväg på vidare äventyr. Nu sitter jag på ett café på Chaussée d’Ixelles och dricker en Hoegaarden. I kväll ska Jocke ta med mig ut på restaurang, han har bokat bord någonstans klockan åtta.

Om jag inte har tvärdäckat i deras soffa vid det laget.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.