En gång distansare, alltid distansare

I höstas debuterade jag ju som skrivarlärare på ljudboksdelen av Skrivarakademins ettåriga distansutbildning. Med start i morgon onsdag skulle jag ha hållit i en variant av den utbildningen på plats i Stockholm för två av deras ordinarie klassrumskurser, en resa som sedan skulle ha krönts genom att gå på Storytel Awards-galan på torsdag kväll.

Av coronaskäl frös dock såväl undervisning på plats som festligheter in. Därför blev jag nu återigen en distansare, och ska likt så många andra dessa dagar i morgon begå Zoom-debut, då jag håller i en 90-minuters videoföreläsning med start efter lunch. På torsdag blir det därefter undervisning hela dagen via Google Classroom. Inte riktigt samma sak som att vara på plats, men man får ju laga efter läge.

Hur jag ska ersätta torsdagskvällens inställda ljudboksgala (eller kanske snarare framskjutna, de hoppas kunna arrangera den i sommar) har jag dock ingen plan för ännu. Jag får väl ta ett kvällsskrivarpass på nya boken och dricka ett glas rödtjut.

Lyssnar män mer på ljudböcker än kvinnor? Nja.

Ett inslag på P1:s Kulturnytt med tillhörande artikel har diskuterats i ljudboksgrupperna på Facebook den här morgonen. Med rubriken Män lyssnar mer på böcker än kvinnor skapades viss förvirring, eftersom kvinnor brukar sägas vara kraftigt överrepresenterade när det kommer till bokläsning, och så även när det kommer till lyssning av ljudböcker.

Det visar sig också att rubriken leder tanken snett. Forskarstudien som inslaget handlar om har använt sig av data från Bookbeat, och enligt datan är över 75 procent av Bookbeats abonnenter kvinnor. Däremot så visar studien att bland abonnenterna, så lyssnar männen överlag 98 minuter per dag, och kvinnorna 94. Det studien mer exakt säger är alltså att bland Bookbeats användare lyssnar en manlig abonnent fyra minuter längre per dag än en kvinnlig abonnent (men kvinnorna utgör mer än tre fjärdedelar av kundstocken och lägger alltså totalt betydligt mer tid på ljudböcker än vad män gör).

Rubriken är alltså inte direkt felaktig, men kraftigt förenklad.

Hela studien, som gjorts av Elisa Tattersall Wallin och Jan Nolin vid Högskolan i Borås, kan hittas här.

Vad kan den här tidsskillnaden bero på, då? Utan att göra någon djupare könsanalys är det väl inte så svårt att tänka sig att kvinnor helt enkelt har lite mindre fritid än män att avvara, eftersom de fortfarande rent generellt drar det största lasset när det kommer till ickebetalt hemarbete.

Uppdateringar kring Våroffer-titlarna

Ett par uppdateringar gällande mitt inlägg tidigare i veckan om de dubbla Våroffer-titlarna som är under utgivning nu i mars.

1. Nu har Forum fixat till den där konstigheten med kommatecken i titeln på Anders De La Mottes bok, så att den i stället går under namnet Våroffer: Årstidskvartetten i alla digitala format (men inte de fysiska, vad jag kan se hos nätbokhandlarna). De har även passat på att ge de tidigare delarna i bokserien samma titeltillägg.

2. Maria Richardsson som är författaren till den andra Våroffer-boken (eller första då, sett till när de kom ut), skrev just en kommentar till mitt ursprungliga inlägg. Det visar sig att hon så tidigt som i juni i fjol skrev om sin kommande deckare Våroffer i sin blogg, och att den redan då fanns att hitta på Lind & Co:s hemsida. Så infon om hennes boktitel låg alltså ute på nätet före De La Mottes, verkar det som.

Nu ska man inte göra för stor sak om det här med de identiska titlarna – det är som sagt inte ovanligt med samma namn på olika böcker – och jag skulle inte ha skrivit om det överhuvudtaget om det inte var för att de kom så otroligt tätt inpå varandra, båda är deckare och därtill med stor sannolikhet båda två kommer att ligga högt på de digitala topplistorna samtidigt (Richardssons bok finns bara utgiven som ljudbok, så i fysisk form slipper De La Motte tampas med den). En perfekt storm (i ett vattenglas), alltså.

De La Mottes bok blir tillgänglig på måndag i ljudbokstjänsterna. Jag har gillat de tidigare böckerna mycket, och tänker således börja lyssna direkt. Med all tid jag nu lagt ner på att rapportera om det här måste jag så klart även ge den andra (eller ja, första då!) Våroffer en chans, så den åker nu genast in i bokhyllan den också.

Boktuggs test av ljudbokstjänster firar fem

Branschsajten Boktugg har recenserat och jämfört svenska ljudbokstjänster sedan 2016, och jag såg att de nyligen uppdaterat testet för 2020, vilket torde innebära femårsjubileum. Testet är välskrivet och mycket intressant att läsa för alla som är intresserade av ljudbokstjänster, och förutom de tre stora – Storytel, Bookbeat och Nextory – har de också gått igenom Bokus Play och amerikanska Audible.

Den kritik jag har mot testet är att jag kan tycka att det lägger väl stort fokus på de tekniska aspekterna. Av de fem delbetygen handlar fyra om hur tjänsterna på olika sätt är uppbyggda sett till funktion och form samtidigt som bara ett delbetyg berör utbudet, trots att jag gissar att just denna aspekt är den som i slutänden är mest väsentlig för de flesta användare. Det är så klart viktigt att abonnemangstjänsterna är lätta att hantera och förstå, men är bokhyllans utformning verkligen lika väsentlig i valet av tjänst som hur utbudet ser ut? Och bör verkligen e-boksläsaren – som i runda slängar bara 10-15 procent av användarna använder – verkligen bära samma tyngd i betygssammanställningen som ljudboksspelaren, som i princip alla använder? Hade jag utformat testet hade jag nog klumpat ihop teknikkategorierna en aning, och i stället infört en kategori där barnvänlighet bedöms, och en där tjänsternas abonnemangsformer dissekeras, eftersom det där har börjat spreta en del.

Men då frågar kanske vän av ordning – påtalar jag inte bara det där om utbudet på grund av att jag i min författarroll utgör ett exempel på Storytels egenproducerade material? Jo, det gör jag nog, och mina reflektioner bör så klart ses i ljuset av det. Men att jag är en av dem som skrivit mest för Storytel Original-satsningen medför också att jag genom åren har lyssnat på och botaniserat runt en hel del i utbudet, och jag har hittat mycket som jag tycker är riktigt bra där! Dessutom börjar det bli en bred flora av innehåll, som inte längre bara består av de vanliga ljudboksserier som mina alster utgör en del av. Där finns numera även en rik (och kvalitativ!) barnutgivning, en växande faktaavdelning i gränslandet mellan ljudböcker och podcasts (som den pågående succén med dokumentärserien Var är Olle? som just nu är den mest lyssnade ljudboken på hela Storytel) och en stor utgivning av affärslitteratur i olika former, med nylanserade satsningar som Bostads- och Aktieskolan samt det rätt digra materialet med affärsböcker i sammanfattning under namnet Brief. För att inte tala om den stora satsningen på avslappningslitteratur à la Somna (som jag i ärlighetens namn nog tycker har tagit lite väl stor plats i Storytelappens flöde under den tidiga våren, men i dessa coronatider är det kanske befogat).

Med det i åtanke tycker jag att Boktugg gör det lite enkelt för sig när de i inledningstexten skriver att ”utbudet av ljudböcker är snarlikt för de svenska tjänsterna”, med det enda tillägget att Storytel har ”något fler exklusiva titlar” jämfört med konkurrenterna. Skulle det vara så, kan jag visserligen förstå varför utbudet inte bedöms som viktigare än bokhyllans utformning, men jag håller som sagt inte med om att utbudet är så snarlikt. Det stämmer visserligen att det traditionellt utgivna materialet av ljud- och e-böcker i princip är identiskt i de olika abonnemangstjänsterna sedan borgfred slöts mellan Storytel och Bonniers i fjol, men att summera hela Original-satsningen med ”något fler exklusiva titlar” är enligt min mening orättvist. Och eftersom varken Bookbeat eller Nextory gjort satsningar på eget material (ännu!), tycker jag att den lilla skillnad som ges i betyg för utbudet blir märklig. Storytel får visserligen högst poäng (8/10), men det är bara en ynka pinne mer än Bookbeat och Nextory, som båda får 7/10. Jag anser det vara lite i underkant.

Men som sagt, läs de där styckena medvetna om att jag de senaste åren författat åtta Storytel Original-säsonger, och nyss påbörjat en nionde.

Att de gett amerikanska Audible betyget 8/10 i utbud måste jag dock säga känns mysko på ett även neutralt plan. Visst – de har överlägset störst engelskspråkig katalog och det ska de rosas för – men för den svenska normalljudbokslyssnaren är deras utbud tämligen värdelöst, eftersom de med några enskilda förlagsundantag inte har svenskspråkiga ljudböcker. Det borde väl avspeglas i betyget i ett sådant här test brett syftande test?

Nåväl, det var min kritik. In och bilda er en egen uppfattning nu!

Sju år i dag

Bry er inte om den där orakade, nytränade typen till höger, det är flickan till vänster i bild som står i fokus nu.

Ejda Ögren, tjejen i mitt liv, blir sju år i dag. Det känns inte som att det var i går som jag klippte navelsträngen på den där lilla arga typen en tisdagsmorgon på Gällivare sjukhus, men det känns heller inte som sju år sedan. Jösses, nu får du till och med följa med på elvaårsfilmer på bion, bara en sådan sak!

Arg är hon ofta fortfarande, eller kanske snarare frustrerad, och inte sällan just på mig. Men samtidigt är hon också väldigt tydligt pappas flicka, och jag älskar att vara med henne.

Frustrationen kommer ofta av att hon inte tycker att hon får lära sig något, att allt är för enkelt, men när man väl försöker lära henne något slår hon genast bakut, kan själv och vägrar ta emot instruktioner. Ejda i ett nötskal.

Fast det är klart, hon har väl själv uttryckt det bäst en gång för ett par år sedan, när vi utmattade över att hon än en gång satt sig på tvären sa med en suck:

– Men snälla Ejda, måste du vara så krånglig?
– Jag är inte krånglig, jag är Ejda!

Ja, det är du sannerligen. Men bortsett från att vara Ejda, är du också världens största djurvän, väldigt feministiskt medveten och synnerligen kreativ.

Älskade lilla stora unge, grattis på din dag.

Våroffer x 2 att vänta på topplistorna

När jag såg att Lind & Co för två veckor sedan gav ut en deckare av författaren Maria Richardsson med titeln Våroffer tänkte jag att oj då, här är det upplagt för viss förvirring i ljudbokstjänsterna om denna blir poppis. För i slutet av mars ska ju Anders De La Mottes sista deckare i hans mycket populära årstidskvartett komma ut på Bonnierförlaget Forum, med titeln … ja, ni gissade det – Våroffer.

När det nu återstår mindre än en vecka tills De La Mottes bok kommer, ser detta ut att bli verklighet. Maria Richardssons Våroffer är i skrivande stund fyra på Storytels topplista. Hos konkurrenten Bookbeat är den visserligen bara 21:a, men deras topplista uppdateras bara en gång i veckan och jag har inte koll på vilken dag den byts ut, så den kan vara i stigande även där (Storytels topplista uppdateras varje dag).

Oavsett vad, så gissar jag att man på Forum inte är helt nöjda med situationen, titeln på De La Mottes kommande har legat ute på deras sajt sedan åtminstone i oktober (då jag själv hittade den då jag skrev en recension av de tidigare böckerna i serien), och jag tror att den har legat listad som kommande i ljudbokstjänsternas kataloger sedan i början av året. Det bör dock föras till protokollet att även titeln på Maria Richardssons bok kan ha varit spikad och legat ute ett tag, det har jag ingen koll på. (Uppdatering 27/3: Se författaren Maria Richardssons kommentar under inlägget för mer info i frågan!)

Hur som helst, Forum har uppenbarligen känt sig nödgade att försöka rädda upp situationen och i sista stund ändrat den officiella titeln för de digitala formaten till det något knöliga Våroffer, Årstidskvartetten (varför inte det betydligt elegantare tankstrecket?). På det viset blir de ju åtminstone inte helt identiska i titellistorna.

Det är för övrigt inte helt ovanligt att samma boktitel förekommer på helt olika böcker – särskilt inte på relativt generiska enordstitlar – men att två böcker med samma namn inom samma genre ges ut inom loppet av tre veckor och där båda har topplistepotential, torde vara en unik händelse. Ska bli spännande att se om de hamnar precis bredvid varandra.

Fotnot: Jag kan ha drömt det här, men jag har för mig att det i Svensk Bokhandel lite längre tillbaka fanns en spalt där förlag kunde avisera kommande boktitlar, antagligen i syfte så att ingen skulle råka ge en annan bok samma titel. Hittar dock inte detta nu.

Tillägg: Mattias Boström på Piratförlaget gav mig snabbt svar på Facebook gällande den där Svensk Bokhandel-spalten: Det stämmer att SvB hade en spalt med titelskydd förr om åren. Vet ej exakt när de slutade med det, men det känns som minst fem år sen. Jag tror dock inte att spalten hade någon juridisk funktion, utan fanns mest till för undvikande av krock. Det var lite skojigt att läsa den där spalten ibland, för vissa av titlarna var så unika och smala att risken för krock var obefintlig.

——

Uppdatering 27/3: Bokförlaget Forum har nu fixat till titeln på Anders De La Mottes bok, så att den kallas Våroffer: Årstidskvartetten i de digitala kanalerna.

Fast i startblocken

Återigen en dag då jag inte riktigt lyckas ta mig ur startblocken. Men fick i alla fall iväg den uppdaterade synopsisen till samtliga instanser (inga svar dock, svårt att veta hur det bör tolkas…), hade ett bra samtal med min Norrlitt-kollega David om hur vi ska lägga upp det kommande årets styrelsearbete, hjälpte Ejda med ett knivigt Minecraftproblem och tog mig ut på en långsam femkilometersjogg.

Alltid något.

Och i morgon tisdag – då ska jag sätta igång.

Synopsis schymopsis

Jag har haft ett par extremt ickeproduktiva veckor, sett till den magra mängd text som producerats.

Först använde jag första veckan till att skriva en synopsis för Nära gränsen 2 (eller vad den nu kommer att heta, juryn överlägger fortfarande) som jag fick godkänd av min förläggare, sedan använde jag andra veckan till att korta ner denna synopsis i syfte att skicka den till avdelningen som jobbar med försäljning av rättigheter, då de önskat en sådan. Då började jag så klart samtidigt skriva om den eftersom jag aldrig blir nöjd med något, och det så pass mycket att resultatet blev helt annorlunda än det jag fick godkänt av förläggaren.

Jag antar att jag således först borde skicka den ett nytt varv till förläggare och redaktör, innan rättighetsavdelningen får den.

Men orka schmorka. Måste ju börja skriva själv innehållet någon gång också. De får leva i ovisshet.

Till saken hör att jag hatar att skriva synopsis, jag föredrar att skriva mina berättelser på instinkt. Att jag drar ut på plågan så här är alltså både helt oförklarligt som förståeligt.

Sorgeskrift om jojken som tystnade

Nedanstående recension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 22 februari.

——

Herrarna satte oss hit
Elin Anna Labba
Norstedts

På 1750-talet börjar gränsen mellan det som då är Norge/Danmark och Sverige/Finland märkas ut med rösen efter att ett gränstraktat slutits mellan länderna. Länge påverkar inte rösena livet nämnvärt, människor fortsätter röra sig fritt över Nordkalotten.

År 1919 ändras detta. Första världskriget är slut och den unga nationen Norge – äntligen fritt från dansk och svensk överhöghet – ska på allvar bli norskt. I detta ingår inte att samer som juridiskt är svenskar ska få fortsätta bege sig till norska marker med sina renar för sommarbete. ”Nomadlivet är en börda för landet och den fastboende befolkningen”, säger Arbeiderpartiets ordförande i Stortinget. Renskötsel fastslås vara en sysselsättning på utdöende, betesmarkerna behövs för jordbruk.

En renbeteskonvention sluts mellan Norge och Sverige, där det fastslås hur många renar – och underförstått renskötande familjer – som tillåts röra sig över gränsen mellan sina sommar- och vinterland.

Men kvotsiffran rimmar illa med verkligheten. Kring Karesuando och Jukkasjärvi finns långt fler renskötande samer som sommartid vandrar med sina hjordar till den nordnorska kusten kring Tromsö. Hur lösa problemet?

Entré: Byråkratsverige i form av länsstyrelse och lappfogdar.

1923 rullar det som på myndighetssvenska döps till ”dislokation” igång på allvar. Under de kommande tio åren tvångsförflyttas hundratals renskötande samer och deras djur ner mot först Gällivare-, Jokkmokks- och Arjeplogstrakterna, och senare även längre söderut mot platser som Ammarnäs, Tärnaby och Vilhelmina.

Många vädjar, försöker resonera med överhetens herrar. Vissa får ju stanna, inte vill de väl splittra familjer och släkter?

I stället för att lyssna vrider herrarna åt tumskruvarna hårdare. Norrbottens läns södra delar blir nämligen snabbt fullt – områdena som samerna tvingas iväg till är ju inte öde, där bor redan andra samer, med konflikter till följd vars verkningar vi ser än i dag.

Längre förflyttningar beslutas, Västerbotten blir målet, vilket kräver hårdare tag för att realisera. En ny lag stiftas 1925: ”Tredskas lappen att inom förelagd tid verkställa flyttningen, äge länsstyrelsen utdöma vitet samt efter omständigheterna antingen förelägga nytt vite eller ock förordna, att renarna skola flyttas och omhändertagas på den tredskandes bekostnad.”

Familjer bötfälls när de inte förflyttar sig tillräckligt snabbt, ibland upprepade gånger. Längs färden försvinner många renar, de vill vandra norrut, inte söderut. Kraftigt decimerade och ekonomiskt försvagade anländer de ”dislokerade” till okänd mark, illa sedda av de där redan boende. Jojken tystnar, nackar kröks.

Detta är faktastommen som Herrarna satte oss hit utgår ifrån. Det som ger boken liv är dock hur författaren ger röst åt de drabbade. Elin Anna Labba, själv sprungen ur en av familjerna som tvångsförflyttades, har kunnat intervjua några av dem som unga var med om den påtvingade vandringen, men också deras barn och barnbarn, samt fått använda äldre intervjuer gjorda med dem som sedan länge är döda.

Det här är inte den första genomlysningen som gjorts av statens tvångsförflyttning av samer, men aldrig har det levandegjorts och presenterats på ett så inbjudande sätt, trots att ordet skär i munnen eftersom läsningen är hjärtskärande sorglig. Men det är en inbjudande skildring i så måtto att materialet presenteras lättfattligt och intresseväckande, detta trots att Labba aldrig hänger sig åt förenklingar eller skyggar för att låta texten präglas av samiska uttryck och namn. Vreden över den myndighetsmisshandel de här människorna utsattes för överlåter Labba åt läsaren att känna (och det gör man), i den mån hon själv ger uttryck för konkreta känslor är det snarare en molande sorg över det som gått förlorat.

Herrarna satte oss hit är ett stort och viktigt verk. Storheten ligger delvis i att Elin Anna Labba ens lyckats samla materialet, men ännu mer i hur hon presenterar det. Det är en vacker sorgeskrift, fackbok till sitt väsen men skriven i ett poetiskt mollackord, där författaren lyckas göra så mycket mer än att bara presentera fakta.

Inte minst belyser hon kvinnornas och barnens situation, som där det i ett särskilt hjärtslitande stycke berättas om det omöjliga val ett ungt par tvingas till när de under tvångsflytten föder tvillingar vid vinterns början. För att inte riskera båda döttrarnas liv – mamman är så försvagad att hon knappt kan sörja för en – måste det ena spädbarnet lämnas bakom hos en finsktalande värdfamilj. Först tre år senare kan dottern hämtas av föräldrarna hon inte längre har några minnen av och heller inte delar språk med.

Herrarna satte oss hit är en imponerande, kompromisslös och samtidigt lågmäld bok. Trots det hon här åstadkommit hoppas jag att Elin Anna Labba inte nöjer sig, utan fortsätter utforska ämnet, kanske i romanform? Styrkan i språket har hon onekligen, och människoöden värda att fortsätta skildras tveklöst likaså.

När jag nyligen läste Matilda Gustavssons Klubben – som med samma styrka belyser en annan sorts institutionaliserat maktmissbruk – var jag övertygad om att det skulle bli detta års Augustvinnare i fackboksklassen. Efter att ha läst Herrarna satte oss hit är jag inte längre lika säker.

Fotnot: Herrarna satte oss hit finns även som ljudbok, inläst av författaren själv. Det är fin inläsning som inte minst ger extra lyft åt de samiska jojkar som återges i boken, men samtidigt går ljudbokslyssnaren miste om det rika bildmaterial som den vackert formgivna inbundna boken innehåller.

Boktugg lanserar ny bokkanal

På tal om Boktugg och intervjun jag gjorde med dem i går, så har de i dag lanserat sin Youtubekanal med en första video. Det knappt två minuter långa klippet är väl inte vad jag skulle kalla stor tv, men i alla fall lite sött och aktuellt. Än så länge verkar de inte riktigt ha bestämt sig för vad de ska göra av kanalen, men de hade lovat att producera ett klipp när de nått hundra prenumeranter, och när det passerades, var de ju så illa tvungna. Bra tips för den som har många böcker och en bra trollstav men dåligt med toapapper.

Hur som helst, här är kanalen, och här är klippet inbäddat:

Lite mer får de dock anstränga sig innan jag skriver om dem på TVdags, där jag dock plitade ihop en liten annan, coronarelaterad, grej om förkortade tv-säsonger i dag.

Pratar Virus och coronavirus hos Boktugg

Jag har hittills hållit mig från att göra någon sorts jämförelser mellan det som sker i min ljudboksserie Virus och det som nu händer i vår vardag kring corona, eftersom jag inte tycker att det känns lämpligt att försöka dra nytta av en samhällskris för att få fler lyssningar.

(Plus att jag faktiskt inte har särskilt mycket att säga, jag är i virussammanhang en amatör som mestadels googlat mig fram till det jag skriver om – och det som Google och Wikipedia inte hjälpt mig med har jag hittat på, Virus och Smittad är ju skrivna som underhållning, inte informationsskrifter.)

Fast när branschsajten Boktugg hörde av sig för en intervju i helgen, visade det sig att jag trots allt hade en del att säga. Intervjun går att hitta här, och följande citat summerar väl mina rådande känslor inför den stundande finalen på Virus/Smittad-eposet senare i vår: Att finalen på Virus skulle sammanfalla med en verklig pandemi var ju inte riktigt meningen.

Ett inställt lopp är också ett lopp

Attans också! När nu Littfest blev inställt såg jag ju chansen att för en gångs skull få vara med på skidloppet Kopparrajden hemma i byn (som tyvärr alltid ligger placerat samma helg i kalendern som Littfest). Knappt hade jag dock hunnit påbörja resan hem från Umeå, så ställdes även Kopparrajden in…

Men spåren var dragna, så det fick trots denna nesa bli en liten solig tur i dag längs delar av sträckningen, på hopplöst ovallade skidor. Jobbigt men fint!