Semesterprojekten

Semesterns projekt börjar mer eller mindre bli färdiga. Förrådet är färdigommålat, jag har åtminstone hjälpligt lagat ett par trasiga tegelpannor uppe längs taknocken, målat om ett fönster som börjat flaga och även det lilla taket ovanför dörren. Och i dag blev även uteplatsen klar, i juli månads sista sekund.

Ett fönster återstår att måla innan jag är nöjd. Och ett par tegelpannor på det utskjutande taket ovanför Tages rum borde också bytas, men frågan är om jag klarar det utan en skylift eller något annat avancerat sett till att takstegen finns på husets andra sida och det finns gränser för hur våghalsig jag vågar vara, även säkrad med rep. Vi får se.

Och gräsmattan behöver verkligen klippas. Kanske ska fokusera på det först. Minst farligt så.

Sommarlov

Ägnar de lediga sommardagarna mest åt målande av förrådet – gammalt gult ska bli nytt grönt – och förhoppningsvis blir det klart senare i dag eller i morgon. Dock finns det ju gränser för vad man orkar ta sig an i värmen, vilket sinkar takten.

Det arrangerades loppis hos mommon och moppon i onsdags, vi var där och hjälpte till. Den var välbesökt och uppskattad, och Ejda sålde sexton teckningar av sin kattkonst (köparna fick med sig en stickling hem på köpet), och vi avslutade dagen med att köra ett par lass till soptippen. En permanent loppis håller nu på att inredas i det gamla sommardagiset på morföräldrarnas gård, som Ejda och kusinen Hjalmar är väldigt peppade på att sköta.

I går och i dag hänger vi på badstranden vid Nikkimäinen norr om byn där Vittangiälven går samman med Torne älv. Skriver dessa rader från filten på stranden samtidigt som Tage badar och Ejda bygger en vallgrav.

Ejda har för övrigt även börjat med gatukonst. Snart börjar hon väl ränna runt byn och tagga väggar också.

Lo Kauppi berättar om sitt inläsningsarbete

Mer om min senaste ljudbok! (Och en del andra ljudböcker.)

Lo Kauppi fick besök i inspelningsstudion när hon läste in min Nära gränsen, vilket nu blivit en tiominutersfilm på Storytels Youtubekanal Snacka om ljudböcker. Hon berättar bland annat om hur det går till när hon gör sina inläsningar, hur hon tänker kring dialekter samt berättar lite om vilka av de böcker hon läst in som gjort störst intryck på henne, däribland Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis, Karin Smirnoffs Vi for upp med mor och Malin Persson Giolitos Störst av allt. Och vi får även höra när hon gör en del av inläsningen av min bok, vilket av en slump (eller antagligen inte) råkar vara en snutt av avsnitt 25 som lades ut i dag.

Jag tycker att Lo har gjort ett toppenjobb med Nära gränsen, och hon var därtill väldigt engagerad i arbetet inför att inspelningen startade, var väldigt noga med att jag skulle berätta varifrån de olika personerna kom och vad de hade för bakgrund och liknande detaljer, så att hon skulle kunna gestalta dem på rätt sätt. Det tycker jag att hon har lyckats ypperligt med.

Recension: Poetisk polisdeckare i västerbottniskt 1950-tal

Nedanstående litteraturrecension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 29 juni:

——

Västerbottensbördige poeten Stig Andersson debuterar som deckarförfattare med en spännande polishistoria målad i koncisa vackra penseldrag.

Stig Andersson
Myrgöreln
Bokförlaget Tufvan

Myrgöreln är en ovanlig debut. Västerbottenbördige författaren Stig Andersson har som poet gjort avtryck i sydligaste Norrland, men hittills lämnat få spår efter sig i hembygden. Med detta lågmälda insteg på kriminalromanens bana lagom till 75-årsdagen ändras detta.

Stig Andersson föddes och växte upp i Skellefteå och utbildade sig i Umeå. Trots ett långt författarliv är han antagligen okänd för de flesta västerbottniska läsare. Efter utbildningen drog Andersson söderut och hamnade i Gävle, en stad han därefter förblivit trogen och arbetat i som socialarbetare under hela sitt yrkesliv.

Vid sidan av arbetet har han diktat. Starten kom med Kylskåpsblues 1973 och bredast nådde han 1986 med Älven, som bland annat premierades med Rörlingstipendiet (som Norrlands litteraturpris hette fram till 2008). Med åren har det blivit totalt nio poesisamlingar, senast 2016 års I själ och hjärta där han samlade kortdikter av japanskt och kinesiskt snitt.

I Gästrikland har han länge tillhört samma ”scen” som den lokala författarprofilen Bernt-Olov Andersson, som också tagit bildporträttet på Stig Andersson som pryder insidan av bokens baksidesflik.

Västerbotten har förekommit även i Anderssons poesi, men i förstlingsverket i långform återvänder författaren till sina geografiska rötter fullt ut. Myrgöreln är en berättelse från en västerbottnisk älvdal i mitten av 1950-talet i den fiktiva byn Långsvedjan, dit kommissarie Allan Bengtsson från mordkommissionen i Stockholm anländer med några mannar efter att ett man brutalt dräpts. Iklädd vit kostym har han skjutits så illa i ansiktet att hans identitet inte kunnat fastställas. Vem är mannen? Varför har han mördats? Och vem kan ha gjort det?

Sakta börjar den tillresta polismannen nysta genom hembesök i traktens gårdar, otaliga kaffetårar i vedspiskök där ekon från 1800-talet ännu kan höras.

Tiden som Andersson förlagt berättelsen i är väl vald, en brytpunkt mellan det gamla och det nya. Kommissarien får så klart stå för det nya, han är omvärlden som tränger sig på, men någon egentlig kollision sker aldrig, författaren är noga med att aldrig göra schabloner av människorna han skildrar längs vägen fram mot gåtans lösning.

Kommissarien bär på en lågmäld mollton, lite som myrgöreln själv, det västerbottniska namnet på storspoven, vars uppbrutna sång med sorgesam klang Bengtsson flera gånger lägger märke till och berörs av, även om han vid ett tillfälle kallar dess drillande astmatiskt. ”Något som ville bli lyssnat till”, konstaterar han. ”Kanske ett spörjande. Något nästan andligt.”

Redan på försättsbladet är författaren tydlig med vad för typ av historia vi har att vänta oss – ”Berättelse om ett brott” står under titeln, men även om orden ekar av det ”Roman om ett brott” som Sjöwall/Wahlöö myntade redan på 1960-talet, är ”Myrgöreln” långtifrån en gängse kriminalroman, trots att handlingen till det yttre utan tvekan är en polisdeckare.

Men Stig Andersson har andra anspråk än att bara berätta en spännande historia. En poet som med vackra, koncisa penseldrag ofta skildrat naturen i sin diktning glömmer inte det bara för att han byter genre, och resultatet blir därför en historia som genomgående bjuder på fina blickar för miljöer och stämningar.

Att dialogen är skriven på dialekt bör nämnas. Men det är genomgående bara lokalinvånarna som begåvats med detta, stockholmaren Bengtsson talar en felfri rikssvenska som jag tycker ger samtalen viss slagsida. Om nu västerbottniskan ska skrivas ut som den talas – eller talades i Anderssons ungdom, kanske snarare – bör då inte stockholmskan göra det också? Visst, kommissarien är sprungen ur det byråkratiska, korrekta Myndighetssverige, men den totala renons på språkliga egenheter som Bengtsson och hans kollegor uppvisar gör mig ändå lite förbryllad.

Oaktat denna detalj – Myrgöreln är en väldigt fin romandebut. Hoppas veteranen Stig Andersson har fått blodad tand.

Gäst i Snacka om ljudböcker

Jag skrev om Storytels litteraturprogram Snacka om ljudböcker när det hade premiär i april, och i det fjärde, senaste avsnittet är jag gäst! Programmet spelades in för några veckor sedan i en studio i Stockholm, och det var väldigt roligt att medverka. Vi snackar Nära gränsen, Virus och när jag spelade in ljudboksversionen av min roman Vi har redan sagt hej då i vårt eget källarförråd, och tvingades pausa varje gång någon spolade i en toalett i huset, vilket annars skulle ha hörts på inspelningen. Good times! Bortsett från intervjun med mig är temat för avsnittet true crime.

Tycker faktiskt att programmet överlag är rätt bra. Alltså inte bara mitt avsnitt, utan även de tre tidigare. I dessa har Anna Jansson, Jenny Colgan och Emelie Schepp varit gäster. Fint sällskap!

Programledare är Jenny Zunko som är content manager på Storytel, och bokbloggaren Sincerely Johanna är fast panelmedlem (den andra panelmedlemmen roterar lite bland Storytels personal).

Om kritik av kritiken, nio år senare

Har ju helt glömt bort att återpublicera vårens sista krönika från Västerbottens-Kuriren här i spalterna. Följande krönika publicerades på VK:s kultursida lördag 25 maj:

——

Får man som föremål för kritik ställa sig upp och kritisera den som kritiserat? Debatten dyker med ojämna mellanrum upp, nu senast i vår när två händelser kunde fogas samman till en större berättelse.

Dels var det Göteborgs stadsteater som högg tillbaka på ledningsnivå mot en pjäsrecension i Göteborgs-Posten, och dels var det musikkritikern Nicholas Ringskog Ferrada-Noli som i sin blogg i skarpa ordalag kritiserade recensioner han fått för sin bok Dröm och skådespel – en introduktion till opera. Debatten har sedan förts på många kultursidor – även denna – och ett sammanvägt svar på min inledande fråga är väl att ja, det får man – typ, men vore det inte för nätet och sociala medier så hade vi kanske sluppit det mesta av det.

Som vanligt är det internets fel, alltså.

I debatten har jag dock inte sett någon författare skriva om sin syn på saken. Då jag dessutom är en författare som har ägnat mig åt det här oskicket, så tänkte jag helt opåkallat ge min åsikt.

Kort bakgrund: När min andra roman Vi har redan sagt hej då gavs ut 2010 gjorde jag det som ett egenutgivningsprojekt, jag ville undersöka hur långt jag som halvetablerad författare kunde nå själv i en bokbransch stadd i teknisk förändring. Förutom pärsen att skriva själva boken gav jag mig på att även redigera den, sätta inlagan, formge omslaget, skapa e-boken, läsa in samt redigera ljudboken och därefter även sköta marknadsföring och inte minst posthantering på egen hand. Allt dokumenterades – såväl framgångar som motgångar – på min egen blogg.

Till det här hörde även att dokumentera utfallet, och där var kritiken som romanen fick en viktig beståndsdel. Alltså länkade jag till, samt kommenterade, alla recensioner jag fick i såväl traditionell press som hos bokbloggare.

Jag vill verkligen kunna hävda att jag var hundraprocentigt rakryggad och neutralt redovisande i det jag skrev. Men när jag nu snart ett decennium senare tittar på de här genomgångarna, ser jag ändå att jag var mer benägen att försöka förklara mig själv i mina kommentarer till negativa recensioner, jämfört med de positiva. Det ÄR svårt att betrakta sig utifrån och hur ödmjuk jag än inbillar mig vara så går det att se att jag i ett par fall hamnade i försvarsställning.

Med det sagt ångrar jag ändå inte de här genomgångarna, oskrivna regler om att aldrig gå i svaromål just när det gäller kritik mot ett konstnärligt verk man skapat blir lätt absurda i en värld där folk i övrigt har högljudda åsikter om allt och alla. Visst vore det kanske skönt om det fanns fredade zoner, men i praktiken blir det omöjligt att upprätthålla.

Däremot tycker jag att det är tråkigt att det är just det högljudda som gång efter annan går hem vilket gör möjligheterna till resonerande samtal så begränsade. På ett plan var inte de recensionsgenomgångar som Ringskog Ferrada-Noli gjorde för sin operabok särskilt annorlunda mina egna, men tonläget är betydligt mer konfrontativt och spetsigt, helt i linje med vad som anses behövas för att nå ut samt – omedvetet eller medvetet – bli en viktig ingrediens i en debatt på landets kultursidor.

Men en korvspadsvarm kulturdebatt som resultat är väl en sak. När beteendet skruvas upp ytterligare några varv blir det olyckligt på allvar. När P1-programmet Medierna gjorde ett inslag om kritikdebatten, lyfte Gunilla Brodrej på Expressen exempel på där influencers i sociala medier mer eller mindre aktivt bussat sina tiotusentals följare på recensenter som misshagat dem. I sådana fall har ju gränsen för rimlighet passerats för länge sedan.

Men vad är rimligt då? Jag vet inte. I mitt fall resulterade genomgångarna i en småsyrlig notis i Gävletidningen Arbetarbladet författad av kulturredaktören, och en ganska lång kommentarstråd till ett av mina blogginlägg där jag och fyra, fem personer uttryckte varierade åsikter i vad jag tyckte var hövlig ton.

Det kanske kan vara lagom?

Sommarmötet på Hola i Prästmon

Fin helg på Hola folkhögskola i byn Prästmon i Ångermanland, där vi i Norrländska Litteratursällskapet arrangerade vårt traditionsenliga sommarmöte och delade ut Norrlands litteraturpris, som i år gick till Linnea Axelssons prosalyriska verk Aednan samt Anna Sundström Lindmarks och Elisabeth Widmarks serieroman Vi skulle segla runt jorden.

Norrlitts ordförande David Väyrynen intervjuar Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark om deras fina serieroman ”Vi skulle segla runt jorden”.

Sommarmötet som sådant bestod i en tvådagars workshop i skrivande under ledning av författaren Therése Söderlind, som själv har sina rötter i trakten och har skrivit romanen Vägen mot Bålberget, som beskriver de fruktansvärda häxprocesserna i området åren 1674-1675 där 71 människor (nästan samtliga kvinnor) dömdes till döden för trolldom och samröre med djävulen och avrättades och brändes på bål. Så här skrev jag på Instagram om den guidade turen:

”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan.” Vi blev guidade från Torsåkers kyrka upp till Bålberget i går eftermiddag, dit 71 människor (nästan alla kvinnor), föstes upp för att avrättas och brännas efter att ha fått sina domar om trollkonst och samröre med djävulen upplästa för sig i kyrkan sex kilometer bort. Fortfarande när minnesstenen restes 1975 ville inte en av de tre församlingar som varit ansvariga för massmordet kännas vid händelsen, varför stenen placerades i deras riktning så att texten blev dem en påminnelse.

Torsåkers kyrka i Prästmon, där sockenprästen läste upp domen mot de 71 personer som därefter avrättades uppe på Bålberget för trolldom och samröre med djävulen.
Uppe på Bålberget där halshuggningarna utfördes och bålen tändes. I bakgrunden syns minnesstenen.

Missförstå mig inte – det var en fantastisk guidetur. Men jag hade konstant svårt att andas under de två timmar den pågick. Människans inneboende grymhet upphör aldrig att förvåna.

I övrigt då? Fin joggingtur på fredagsmorgonen, roliga småfester såväl på fredags- som lördagskvällen och en otroligt vacker trakt. Ådalen spöar onekligen Tornedalen när det kommer till vyer.

Nära gränsen – varje dag även på Instagram

Varje dag under hela juli månad lägger Storytel ut en story på sitt Instagram-konto, som på något sätt ska symbolisera den dagens skeende i Nära gränsen. Ett kul grepp, som jag och två från Storytel var nere i Pajala och över till finska Kolari och fixade med under arton riktigt intensiva timmar i tisdags förra veckan.

Pajala kyrka var en av platserna vi plåtade vid förra veckan.

De första dagarna har det varit rätt alldagliga bilder, men i takt med att spänningen skruvas upp, kommer det att bli en del action och roliga bild- och videolösningar. Alla dagars innehåll är för övrigt inte ordnat ännu, det återstår några riktigt dramatiska som vi inte kunde få till förra veckan som jag har lovat att fixa, bland annat en som kräver att jag får fatt i en lastbil plus någon med lastbilskörkort. Får nog anlita svärfar Roger till det, han brukar kunna ordna det mesta i fordonsväg.

Två finska polisbilar, varav den ena ska volta in i skogen, tror jag dock inte ens att han kan ordna. Får kanske tänka om där.

Premiär i dag för Nära gränsen

I dag är det dags! Första avsnittet av Nära gränsen är släppt, och nu rullar ett avsnitt per dag ut under hela juli månad. Lyssnade själv på premiären nu på morgonen när vi rullade norrut med nattåget efter att ha spenderat helgen i Gästrikland, och om jag tillåts säga det själv så läser Lo Kauppi berättelsen fantastiskt!

Jag i centrala Pajala förra veckan. I helgen under Pajala marknad är det i runda slängar cirka 44999 fler människor på plats.

Men vad är då Nära gränsen, för er som missat det jag skrivit om den tidigare? Jo:

Det är marknadshelg i midnattssolens Pajala nära finska gränsen. 35-åriga Lisa Korhonen har för första gången på två år fått möjlighet att spendera en helg ensam med sin nioåriga son. Sedan hon förlorade vårdnaden har hon gjort allt för att ordna upp sitt liv och bevisa att hon är att lita på. Men när hon kallas in akut till sitt arbete på Puben, marknadsfestens stökiga mittpunkt, anar hon föga att ett par rånare som tidigare under dagen sprängt traktens enda bankomat rör sig i samma riktning. Efter att ha lämnat sonen Nils i vilorummet på Puben går Lisa ut till kassan, där hon möts av de två maskerade männen…

Snart är hennes son tagen som gisslan och Lisa är huvudperson i en internationell gränskonflikt. För varje timme som går blir insatserna högre. Lisa vet bara en sak – hon tänker inte förlora Nils igen, kosta vad det kosta vill.

31 avsnitt som sagt, varje del är cirka 25 minuter lång, i vad som är Storytels första ”julikalender”. Ni som gillat mina ljudboksserier Virus och Smittad lär känna igen er – tempot är detsamma, antalet cliffhangers är otaliga och rollfigurerna lika enkla att fatta tycke för (hoppas jag!). Vad Nära gränsen saknar är de dystopiska inslagen – inte ett superaggressivt laboratoriemuterat virus som ödelägger civilisationen så långt ögat når. Bara gripande action och raffel vid den svensk-finska gränsen i timmarna tolv (vilket också är det antal timmar berättelsen utspelar sig under).

Verklighetens Pajala marknad går av stapeln helgen som kommer. Förhoppningsvis blir den inte lika traumatisk för Tornedalen som den version jag målar upp i Nära gränsen.