Sparlåga

Det slår aldrig fel. När jag återkommer hem efter några dagar borta, där åtminstone en av kvällarna inneburit kalas till sen timme, tar det numera mer än en dag i anspråk att lyckas återhämta sig. Det är väl åldern.

I dag var alltså en sådan dag. Fick knappt ur mig något vettigt alls, och det jag väl lyckades få ner på pränt kändes lättmjölkigt och saknade fullständigt spänst.

Dock fick jag ett mejl från min förläggare där hon skrev att hon var eld och lågor över det hon fått läsa av det nya projektet, så kanske är verkligheten inte fullt så illa som jag föreställde mig den i eftermiddags.

Men hade det hon läst inkluderat dagens textskörd hade det varit annat ljud i skällan, det är jag övertygad om.

I morgon dock, då jävlar ska det randas kvalitet.

Littfest dag två

Tredje Umeådagen blev som jag förutspådde i fredags också den mest intensiva – och längsta! – vi var ett gäng som höll ut ända till lite efter klockan tre, med en avslutning som nästan liknade en klassisk svitfest á la bokmässan. Kul i natt, mindre kul när jag trots detta vaknade redan klockan åtta, helt oförmögen att somna om, även fast jag inte behövde checka ut från mitt hotell förrän vid elva.

Före festligheterna var det några timmars pass vid bokbordet och Sara Stridsberg-seminariet, men kulturpolitiksamtalet som jag hade tänkt gå på blev fullt så snabbt att jag och flera andra ur Norrlittstyrelsen inte fick plats, vilket får medges var lite försmädligt med tanke på att vi stod som arrangörer. Kul att ämnet engagerade, dock!

Hade tänkt försöka skriva så mycket skallen förmådde under hemresan, men David visade sig åka med samma tåg, så det blev att vi babblade i uppåt timmarna fem i stället. Lika bra det kanske, min hjärna var inte riktigt i författarslag i dag. Får ta igen det i morgon.

Nu åter i familjens trygga famn. Ejda hälsade mig välkommen hem i dörren genom att överlämna en slips av papp med tillhörande snöre så jag kunde hänga den runt halsen, samtidigt som hennes kvällströtta storebror hade kämpat och slitit hela kvällen för att hålla sig vaken till min hemkomst. Hade det inte varit för långtradaren från Schencker som jag låg bakom de tio milen hem från Gällivare och som i snöröken var i princip omöjlig att köra om där den kämpade sig fram i sjuttio kilometer i timmen, hade han också lyckats. Nu somnade han i stället tre minuter innan jag rullade upp på gården.

Littfest dag ett

Trots att torsdagskvällen var lugn och jag hade ställt klockan i går morse först på 08.00, vaknade jag så klart alldeles för tidigt enligt lagen om småbarnsliv. Låg ett tag och försökte somna om, men sträckte mig därefter efter telefonen för att kolla tiden: 05.36.

Ridå.

Har varit såsig hela dagen, men såg ett par fina seminarier – roligast var ”Vem sköt John F Kennedy?” – ett samtal om Kent Wernes bok Allt är en konspiration, modererat av Gabriella Håkansson, och stod vid bokbordet ett par timmar, det senaste Provins-numret sålde ärligt talat som smör.

Hade ambitionen att även försöka få ur mig några rejäla skrivtimmar under dagen, men såsigheten gjorde att det lilla jag till sist fick ner i dokumentet ärligt talat kändes värdelöst.

Avvek tidigt från kvällsprogrammet på Bildmuseet, passerade Max och köpte nuggets, minimorötter och Sprite Zero på väg tillbaka till hotellet och tänkte nu avsluta dagen med ett avsnitt av något så ickelitterärt som The Passage.

I morgon hoppas jag komma upp tidigt, äta frukost och skriva lite, gå till festivalen och se seminariet med Sara Stridsberg, sitta vid bokbordet en timme, skriva ett par timmar, gå på seminariet ”Konsten att göra onytta – om kulturpolitikens politisering” (som jag tror blir betydligt mer spännande än den något omständliga titeln antyder och som vi inom Norrlitt står som arrangörer för) och därefter förhoppningsvis hålla ut betydligt längre än i dag när festivalen på kvällen avslutas med festligheter på Norrlandsoperan.

Littfest dag noll

Första Umeådagen avklarad. Fint och ganska stillsamt årsmöte för Norrlitt/FC NorrBokcafé Pilgatan, följt av släppfest för Provins i samma lokal. Därefter promenerade jag och Victor Estby från Bokdagar i Dalsland ner till Väven där Po Tidholms och Sofia Mirjamsdotters Norrlandspodden firade 50 avsnitt på Gotthards krog. Hängde där med dem i någon timme innan resten av Norrlittgänget anslöt, och jag promenerade hem till hotellet tillsammans med David Väyrynen.

Resan ner gick för övrigt bra, men var en snöröksfest av rang under bussfärden längs E4:an, främst mellan Piteå och Skellefteå. Ett under att chauffören såg något överhuvudtaget.

I morgon börjar Littfest på allvar. Skoj ska det bli!

Virus nu även på ryska

Virus – eller jag menar Вирус – finns nu även på ryska! Det skedde inte ens i år, utan redan i december, jag hade bara helt missat det trots att jag varit in ett par gånger på Storytels ryska sajt och letat (visste att det var på gång), dock är det ju lite svårt när man varken hajar språket eller bokstäverna …

Det som ytterligare ställde till det var att de gjort egna omslag – tio stycken olika dessutom, ett för varje avsnitt! – som jag inte kände igen. Men när jag väl insåg vad det var jag tittade på – wow! Kalassnygga. Eller ja, ”kalas” är väl kanske fel ord i sammanhanget, de är ju rätt otäcka. Men fina!

Det innebär att Virus nu finns utgiven på sju av Storytels marknader: Sverige, Finland, Spanien, Mexiko, Turkiet, Förenade Arabemiraten och Ryssland, dock bara på sex språk än så länge – Spanien och Mexiko har ju samma. Några till är på gång som jag vet om, och än är väl inte kranen avstängd, Storytel finns vad jag minns i femton länder totalt hittills, och de har väl inga ambitioner att sluta expandera, vad jag vet.

Jag gjorde ett litet collage med fyra av de finaste ryska. Samtliga tio hittar ni här.

Två dagar till Littfest!

Två dagar kvar tills jag tar bilen till Gällivare, tåget till Luleå och bussen ner till Littfest i Umeå! Ser väldigt mycket fram emot det, det är ett fint litterärt andningshåll mitt i den långdragna vårprocessen här uppe i norr.

Vi har alltid vårt årsmöte med Norrländska Litteratursällskapet/Författarcentrum Norr på torsdagskvällen på Café Pilgatan, vilket följs av releasefest för årets första nummer av vår tidskrift Provins. Sedan på fredagen och lördagen har Provins bokbord och Norrlitt står som arrangör för ett par av seminariepunkterna. I fjol var jag den som roddade med dessa, men i år ska jag bara stå vid bokbordet ett antal timmar under de två festivaldagarna och gå på ett gäng samtal.

Festivalen öppnar ”på riktigt” först på fredagen, men smygstartar redan efter lunch på torsdag med ett öppet program på temat Röster från norr – Sápmi och Tornedalen: Vilka språk och röster kan och får höras? Hade gärna kunnat vara där redan då, men jag hinner helt enkelt inte ta mig ner tidigare. Visserligen skulle jag kunna köra bil hela vägen ner och vara framme vid tolvtiden på torsdag om jag startar redan vid halv sex, men då missar jag möjligheten att jobba på tåget och bussen såväl på vägen ner som upp, och det har jag inte tid med. Nu rullar jag in i staden strax före klockan tre på eftermiddagen i stället efter en restid på cirka nio timmar totalt för de knappt sextio milen, det är inte direkt expressturer vi har att förlita oss på här uppe. Bygg Norrbotniabanan nu!

Något jag också missar är Norrlandspoddens 50-avsnittsjubileum, som äger rum på Gotthards krog samtidigt som vi håller låda på Café Pilgatan. Ytterst trist, då jag är ett stort fan av Po Tidholms och Sofia Mirjamsdotters podd.

Okej, så då har jag alltså skrivit ett inlägg som till stora delar handlar om vad jag missar nere i Umeå, trots att jag befinner mig där. Vad missar jag inte då? Förhoppningsvis resten!

På tal om att missa, så är det helt klart med viss sorg jag tvingats inse att Littfest varje år arrangeras samma helg som Vittangis stora skidtävling Kopparrajden (som arrangeras för 51:a året i följd). I år ska Tage – som för övrigt just i dag fyller nio år, hurra älskade unge! – för första gången gå upp och köra i den riktiga ungdomsklassen uppe från sportstugan ner till byn, och jag hade väldigt gärna kunnat stå där för att heja fram honom.

Sjukt spännande!

En relativt bra skrivdag i dag, jag tog tidiga bussen in till Kiruna, satt på Café Oscar ute på handelsområdet och skrev på förmiddagen, promenerade in till stan och åt lunch på Fika by Spis, satt där och skrev en timme och hastade till tvåbussen hemåt via en kort sväng förbi bokhandeln. Hann även med ett samtal med inläsar-Philomène, hon hade inte alls lika många frågor gällande knöliga meningar och konstiga ord som skulle uttalas den här gången, hon skulle gå in i studion och börja läsa in på onsdag. Sjukt spännande, det MÅSTE bli tv-serie av det här! var hennes spontana omdöme.

Jo tack, det hade varit mycket trevligt. Så … hör ni det, produktionsbolag? Virus och Smittad är sjukt spännande!

Babel om barnen

Angående blogginlägget jag skrev om förra söndagens Babel så blev ju även det efterföljande samtalet som programmets panelister förde om barn- och ungdomslitteratur rejält utskällt, kanske än mer så än segmentet om ljudböcker. Flera krönikor har i veckan författats i ämnet – Patrik Lundberg var först redan i tisdags i Expressen, och Lotta Olsson skrev i Dagens Nyheter i går.

Jag håller absolut med om att barn och ungdomslitteratur får alldeles för lite utrymme – samt behandlas summerande och inte särskilt insatt när utrymmet väl ges – men det får ändå sägas vara ett friskhetstecken när två tunga krönikörer snabbt ryter till.

I frågan om ljudböckerna har det varit tystare. Kanske borde jag ha gjort något mer utförligt i ämnet själv.

6-1

Här hemma försökte Ejda sudda bort John Lundvik i kväll så att Anna Bergendahl skulle kunna vinna Melodifestivalen. ”Jag låtsas att hans låt inte kan höras nu”, sa hon och gick och satte sig för att rita när han framförde sitt bidrag.

Och mycket klarar Ejda Superstar, men Lundviks vinst kunde hon inte stoppa även om hon gjorde sitt bästa och gav alla tjejer som tävlade fem hjärtan i Melloappen och ingen annan en enda, hon ringde därefter även en gång för att rösta på Bergendahl. När de internationella juryerna nästan nollade hennes favorit var hon nära tårarna, och inte blev det mycket bättre när de svenska rösterna trillade in heller.

”Men hur många killar har vunnit Melodifestivalen egentligen?!” fräste hon irriterat efteråt, och faktum är att vinnarlistan under hennes levnad är dyster läsning gällande könen – sedan Ejda föddes 2013 har sex killar vunnit Mellon, och en tjej.

Ejda Ögren Superstar

Vi visar Captain Marvel på bion här i Vittangi på söndag och jag önskar att Ejda var:

1. Ett år och tre veckor äldre så hon fick gå på den (i vuxens sällskap)
2. Lite mer intresserad av superhjältar så hon skulle vilja gå på den

Hon är väldigt medveten om de uppförsbackar hon står inför som tjej, påtalar ofta snedfördelningen bland könen i de filmer och tv-serier hon ser, frågar varför filmen bara heter Röjar-Ralf när Vanilja är minst lika viktig i handlingen, hur det kommer sig att bara en av sex hundar i Paw Patrol är en tjej och varför pojkar alltid måste vara så töntiga (”eller tuffa som de själva tycker”).

Vi försöker vara ärliga när vi svarar, vi berättar att världen många gånger är förjävlig mot tjejer och att hon kommer att tvingas kämpa betydligt hårdare än sin bror bara för att nå lika långt i samhället.

Jag vet inte om vi gör henne en tjänst med ärligheten. Jag vet bara att jag tänker göra allt som står i min makt och helst lite till för att göra henne redo för världen.

Och att det hade varit kul att se Captain Marvel med henne, att låta henne se att det faktiskt finns tjejer som ärvduperhjältar, och att de är bra. För Brie Larson verkar helt ärligt vara en toppen-superhjälte.

Vabberi vabbera

Det blev två dagar vabb efter att jag nöjt proklamerat att jag gjort ett gott dagsverke i tisdags, Tage fick magsjuka vilket så klart fick även Ejda att kräva att hon skulle få vara hemma, och så var det med den arbetsron.

Nu har det visserligen inte varit helt hopplöst eftersom även Johanna varit hemma så vi har kunnat varva lite, men några nya uppnådda dagsmål har det inte blivit, även om det var rätt nära i dag. I morgon hade vi dessutom redan tidigare planerat att kidsen skulle vara lediga (det är sportlov här denna vecka, och vi hade planerat ha dem på fritids/förskola tisdag-torsdag), så det lär väl bli sisådär med arbete då också.

Okej, slut på klag!

Lite om Babels inslag om ljudböcker

SVT:s litteraturprogram Babel uppmärksammade ljudboken med ett reportage i senaste avsnittet. Kul, var den spontana reaktionen, och inslaget som sådant var det heller inget fel på, det pratades med ett par skådespelare som jobbar som inläsare och Storytel och förlaget Bonnier Bookery fick komma till tals.

Men ju mer jag tänkte på det, desto mer började det skava någonstans. Ljudboken presenterades som en tendens, ett specialämne som med det här reportaget skulle punktmarkeras, och när det var slut fick programmets panel säga några pliktskyldiga ord om vad de ansåg om ljudbokens framfart, varpå kommentarerna som följde blev ungefär jag är inte rätt person att fråga egentligen, men … samt jag gillade att läsa in min egen roman eftersom förlaget betalade extra för det.

Sedan var det slut, ordningen återställdes, och man kunde återgå till att tala om riktig litteratur.

Det här hade *kanske* kunnat passera våren 2017. Men nu skriver vi 2019 i kalendern, då fyra av tio böcker som svensken ”läser” är en ljudbok, en siffra som även poängteras i reportaget. 40 procent av den totala mängden insupen litteratur kommer till oss via örat!

(I inslaget använder de ordet ”konsumerar” men jag vet att många ryggar tillbaka av att sammankoppla litteratur med konsumtion, så jag håller mig från att göra det själv, trots att det i sammanhanget är praktiskt eftersom det kan inkludera såväl läsning som lyssning i ett och samma ord).

Fyra av tio böcker – en enorm förändring äger rum i det svenska litteraturlandskapet. Är det verkligen något som bör sorteras undan som en ”tendens” i en sju minuter lång trendspaning?

Jag tvivlar inte på att Babel hade ett gott syfte, och programledaren Jessica Gedin lovade i avannonseringen att de skulle återkomma i ämnet, men jag kan inte låta bli att se det här som ytterligare ett tecken på det jag försökte lyfta i min debattext i Dagens Nyheter i fjol – litteraturvärlden måste börja ta ljudboken på allvar, det håller inte att fortsätta göra punktmarkeringar när det finns spektakulära (eller förfärliga, beroende på vem man frågar) siffror att hänga upp rapporteringen på.

Att ljudboken fortfarande är något man kan rycka på axlarna åt utan att någon förväntas bry sig blev även tydligt i senaste utgåvan av branschtidningen Svensk Bokhandel. I anslutning till redaktionsrutan ställs i varje nummer en fråga till redaktionsmedlemmarna, och den här gången var det Vem är din favoritinläsare av ljudböcker? Fem av sju svar var av arten lyssnar inte, begränsad erfarenhet av ljudböcker och pass på den frågan, tack.

Nej, jag vill inte tvinga vare sig Svensk Bokhandels redaktion eller någon annan att börja älska ljudböcker. Vad jag vill komma åt är att det fortfarande är så lätt att avfärda ljudboken utan att det får några konsekvenser i de grupperingar som räknas. Ponera att fem av sju i stället varit ointresserade av lyrik, och frågan som ställts hade varit Vem är din favoritpoet? Hade de vågat stå för det på samma offentliga sätt?

Nu ägnar jag mig åt ren spekulation, men min gissning är nej.

——

Här är länken till det aktuella programmet av Babel. Vid klick hamnar man ganska exakt där inslaget börjar, 28.30 in i programmet.