Berättarbattle 2018

Det drar ju ihop sig till bokmässa. Och i år har jag tagit chansen att bota den närmast paniska rädsla jag har för kollaborativa skrivövningar genom att ställa upp i ett av lagen i Storytels så kallade Berättarbattle på fredagen.

Två lag à fyra författare (alla med någon sorts Storytel Original-koppling) ges i uppgift att samarbeta kring att utveckla en berättelse mellan klockan 11-17, en berättelse som utgår ifrån ett tema och ett antal föremål vi inte har koll på i förväg (gärna lite ekivoka är jag rädd, fjolårets vinnarberättelse var en erotisk thriller som innehöll vinylhandskar och en italiensk murare). I halvtid slängs sedan in något oväntat som ställer historien på ända och tvingar lagen att tänka om. Publiken vid Storytels monter får därefter under högljudda former utse vinnaren vid en uppläsning, och det hela präglas om jag förstått fjolårsrapporterna rätt av flams, skratt och starka känslor. Eller som Storytel Original-förläggaren Emma Danielsson skrev till mig i ett mejl gällande det som komma ska: Trams är det bästa vi har!

Låter som Daniel Åberg i ett nötskal.

Mitt lag består förutom av mig av Anna Bågstam (SO-serierna Stockholm Psycho och Ögonvittnet), Felicia Welander (SO-serien Önskebrunnen och årets kommande SO-ljudkalender Centralgången) samt Magnus Abrahamsson (årets ljudkalender Centralgången).

Det andra (blivande förlorar)laget består av Martina Montelius (rykande färska SO-serien Stackars Birger), Karin Janson (SO-serien Byvalla samt ljudkalendern Centralgången), Carl V Andersson (SO-serien Deadline) samt Karin Wallén (SO-serien Backpacker, som nu när den kommer i pocket döpts om till Tio platser du måste besöka efter min död).

Anna Bågstam, som är veteranen i vårt lag i och med att hon tog hem segern förra året i konstellation med Helena Dahlgren och Alfred Lindemalm, summerade då battlet i en text hos Debutantbloggen.

Kom dit och heja vetja! Jag lär behöva det.

I National Geographic om drömmar, monster och atombomber

I slutet av förra året kom fotojournalisten Magnus Wennman upp hit till Vittangi. Han arbetade på ett stort reportage till amerikanska National Geographic om sömn och drömmar, och hade genom något socialt media fått nys om vår sons livliga drömliv och allmänna vältalighet. Han intervjuade Tage och vi gick ner till älven där han filmade honom – och Vittangi i vacker vinterskrud – med hjälp av en drönare (som länge hade så grava teknikproblem att det höll på att stjälpa hela sessionen och fick Ejda att ge upp i kylan och gå hem i förtid, men troopern Tage kämpade på som vanligt).

Resultatet kom i augusti, dels genom ett stort reportage i själva tidskriften och dels genom en fin fyraminutersfilm, där Tage, en amerikansk pensionerad lastbilschaufför och en engelsk präst intervjuas om sitt drömliv, och kanske främst sina mardrömmar. Fascinationen – och rädslan – för atombomber som han berättar om har turligt nog hunnit sjunka undan sedan intervjun gjordes.

Älskade lilla stora unge.

Vi håller låda i P1 Tendens: Man ska bo i stan

Jag blev kontaktad av en journalist på Sveriges Radio nere i Luleå i våras, han undrade om vi var intresserade av att medverka i en dokumentär för P1 Tendens om att lämna storstaden och flytta åt ”fel” håll. Tja, varför inte, tänkte vi, och i juni fick vi besök ett par gånger och satt och snackade om flytten, barnen, dåtiden, nutiden, framtiden och Vittangi allra största allmänhet.

I dag på förmiddagen sändes resultatet i P1, det blev en halvtimmeslång så kallad kortdokumentär med titeln Man ska bo i stan. På intet sätt något världsomvälvande och jag vet inte i vilken utsträckning vi säger några klokheter som aldrig tidigare sagts, men jag tycker ändå att resultatet blev rätt trivsamt. Och barnen säger söta saker.

Samtidigt är det så klart någonstans tragikomiskt att en frivillig förflyttning från det som anses vara centrum ut till periferin ses som så udda att den är värd en halvtimmes eterutrymme i rikstäckande radio. Det finns en sorg i att tvingas konstatera att så är fallet.

Storytels Jonas Tellander talar ut hos SvB

Storytels vd Jonas Tellander ger i dag hos Svensk Bokhandel sin syn på det här med kontroversen kring deras ersättningsmodell samt faktumet att Bonniers har ett mer gynnsamt avtal än andra förlag. Utan att egentligen gå in på några kontraktsdetaljer tycker jag ändå att han ger rätt nyktra svar på frågorna som ställs. Samtidigt är det tydligt att han försöker uttrycka sig så diplomatiskt som möjligt, företaget befinner sig i ett känsligt läge just nu där kontraktsförhandlingar sägs pågå med ett stort antal förlag just denna höst.

Intervjun ligger (åtminstone för närvarande) inte bakom Svensk Bokhandels betalvägg, så jag tycker att alla som är intresserade ska bege sig dit och bilda sig en egen uppfattning.

Hos SvB:s konkurrent Boktugg publicerades för övrigt en debattext i går skriven av Hoi Förlags vd Lars Rambe under rubriken Storytel och Bonniers måste ta sitt ansvar, som jag tycker också är väl värd att läsa.

Lite om det här med Storytel, Bonniers och ersättningen

Svensk Bokhandel drar stort i dag på att Bonniers har ett avsevärt mycket bättre ersättningsavtal med Storytel jämfört med andra aktörer på marknaden, det verkar röra sig om att de fått ungefär dubbelt upp jämfört med Storytels standardavtal.

Nivån förvånar även mig och det är klart att det sticker i ögonen på mindre förlag – en del av dem väldigt framgångsrika bland Storytels användare – att de och deras författare bara får hälften av vad jätten Bonniers får. Men det som också förvånar mig är att det här utifrån vad en del (anonyma) förlagsföreträdare säger i artikeln samt vad Svensk Bokhandels chefredaktör Per PeKå Englund skriver i en kommentar, verkar slå ner som en blixt från klar himmel. Jag trodde i min enfald att det var allmänt känt, även om detaljerna inte varit kända – och egentligen inte är det nu heller på grund av sekretessklausuler som gör att varken Storytel eller Bonniers får säga vad som står i kontrakten, oavsett om de skulle vilja göra det eller inte.

Branschkonkurrenten Boktugg har i alla fall varit inne på det här några gånger, så sent som i augusti skrev de i en artikel om Storytels ersättningsnivåer att ”alla förlag har inte identiska avtal eftersom Storytel har förändrat innehållet i sina avtal genom åren och dessutom har vissa förlag i kraft av sin storlek vid vissa tillfällen kunnat förhandla fram bättre avtal”. I deras rewrite på Svensk Bokhandels artikel i dag skriver de att den ”officiella hemligheten” nu är ute.

Och är det något förlag som kunnat förhandla fram ett mer gynnsamt avtal i kraft av sin storlek och tunga författarportfölj, så är det så klart Bonniers.

Men även om jag ställer mig förvånad till yrvakenheten, så kan jag absolut förstå de förlag som blir förbannade på det här, inte minst eftersom en del av dessa förlag varit snabbfotade och alerta på ljudboksmarknaden och i stor grad bidragit till Storytels framgångar, och trots detta får sämre betalt för sina pionjärinsatser än den mer tröga jätten. Det hotar så klart leda till att det blir ”som vanligt”, det vill säga att precis som på den traditionella bokmarknaden så kommer författare att vilja söka sig bort från de mindre aktörerna för att i stället få chansen att hamna på Bonnier Audio, eftersom det ger dem bättre betalt.

Norstedtshuset på Riddarholmen. Foto från Wikimedia Commons.

En pikant detalj i sammanhanget är att det här borde betyda att Storytel betalar betydligt högre ersättning till huvudkonkurrenten Bonniers än till de egna förlag Storytel äger och delar kontorslokaler med, som Norstedts, Rabén & Sjögren och det rena ljudboksförlaget Storyside.

Upplagt för dålig stämning vid kaffeautomaten på Riddarholmen.

Bonnier, Storytel, stipendier och Morgan

31 timmar Stockholm till ända, klev just på sena nattåget norrut, kommer att vara åter i Kiruna vid halv tre i morgon eftermiddag.

Har varit på språng närmast konstant. Fika med inläsaren i går följt av ljudboksmingel hos Bonnier Audio och Bonnier Bookery, sömn och sedan direkt till Storytel tidigt på förmiddagen, där jag hängde i timmarna tre och hann med såväl förläggarmöte som lunch som rundvandring i de ständigt expanderande lokalerna. Därefter upp på stan för lite shopping, redaktörsfika och därefter till Författarförbundet, som just i dag råkade arrangera seminariet ”Varför får jag inget stipendium?”, vilket ju var passande eftersom … tja, jag får ju inget stipendium (det var knökfullt i salen, så jag var inte ensam). Därefter promenad till Söder och middagshäng med Morgan på Harvest Home på Bondegatan, innan det var dags att gå upp till city och tåget. Summa summarum för tisdagen: 27 739 steg enligt Hälsa-appen.

Några noteringar:

* Fick höra ungefär följande från Bonnier Bookery-gänget i går (fritt ur minnet med cirka fyra glas vin innanför kavajen): ”Inför att vi skulle starta upp började vi googla för att se vad som skrevs om ljudboksmarknaden i Sverige, och upptäckte ju rätt snabbt att vi landade i din blogg hela tiden, det har ju bara varit du som tagit det här ämnet på allvar.” Fint!

* Passerade av en slump Greta Thunbergs klimatstrejk vid Mynttorget i dag, och började nästan gråta för att jag tyckte att hon var så fin och bra. Gud vad jag hoppas att våra barn också blir så där stridbara och vågar stå upp för det de anser är rätt (eller ja, sitta ner i det här fallet då).

* Vi fick besked om att Ejda fått plats på ridskolan i Kiruna med start nästa vecka. Så nu blir det till att bila till stan varje onsdag efter dagis. Ja, jag inser ironin i att jag efter att just ha skrivit det där om klimatstrejken själv ska addera femton mils bilkörning varje vecka till min klimatskuld.