Augustpriset inga ljudböcker har

Borta hos Boktugg finns en intressant, men tyvärr inte särskilt överraskande, text om den nedslående verkligheten på ljudboksfronten gällande årets Augustböcker. Blott 4 av totalt 18 nominerade titlar fanns dagen efter Augustgalan utgivna som ljudböcker. Undantar man barn- och ungdomsklassen, där förutsättningarna ser lite annorlunda ut med många bilderböcker bland de nominerade, och i stället bara räknar de två vuxenklasserna, kommer man ner i 4 av 12, det vill säga en tredjedel.

Mest iögonfallande är att den skönlitterära vinnaren Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar inte finns utgiven i ljudboksform, trots att Anyuru kommer ut på Norstedts, som ägs av Storytel.

Jag har noll koll på hur diskussionerna kring detta har gått, ingen av Anyurus tidigare böcker finns heller utgivna som ljudbok, men med tanke på att det väl sällan funnits en så unisont förhandstippad vinnare i den skönlitterära klassen, känns det underligt att det inte gjordes en ljudbok direkt när nomineringarna presenterades.

För visst, mer litterära titlar har bevisligen visat sig vara svåra att räkna hem ekonomiskt hos streamingtjänsterna, där ju nästan all ljudbokslyssning sker i Sverige, men Anyurus bok, som jag visserligen bara kommit knappt halvvägs genom ännu (som bibliotekslånad e-bok), är inte en svår bok. Visserligen är den kanske lite kort för att vara optimal som ljudbok – ljudbokslyssnare brukar föredra titlar som är uppåt 10-11 timmar har jag för mig (det är knappast en slump att Storytel Originals seriesäsonger är 10 timmar långa) och jag skulle gissa att De kommer att drunkna i sina mödrars tårar skulle landa på cirka åtta, men det är knappast ett skäl i det här fallet.

Kan det vara medvetet, med förhoppningen att fler inbundna, mer inkomstbringande exemplar ska säljas? Kanske. Men minskar till exempel julklappsförsäljningen av en bok om den även finns som streamad ljudbok? Snarare känns det som att det borde vara tvärtom, om fler hunnit ta sig an och uppskattat den, ökar väl möjligheten att man själv köper den som gåva till någon litteraturintresserad?

Kommer den att ges ut som ljudbok nu? Det utgår jag från. Men att det sker under galgen känns trist.

Själv har jag nu lagt in fackboksvinnande Fatima Bremmers Ett jävla solsken – en biografi om Ester Blenda Nordström i min lyssnalista hos Storytel, ljudboksversionen som lästs in av Marie Richardson gavs ut samma dag som Augustgalan hölls. Målfoto i den klassen alltså.

Men sådana segrare räknas ju också.

E-bokens haltande i Sverige – nu kartlagt av forskare

För tre och ett halvt år sedan blev jag kontaktad av ett forskarlag från Bibliotekshögskolan i Borås och Institutionen för journalistik och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet som arbetade med ett projekt med den klatschiga titeln E-bokens framväxt i ett litet språkområde: media, teknologi och effekter i det digitala samhället. Eftersom jag några år tidigare hade genomfört ett lyckat (ja, jo, det tycker jag nog att det var) självutgivningsprojekt av min roman Vi har redan sagt hej då där mycket av mitt fokus låg på de digitala kanalerna, så blev jag intervjuad till det här projektet.

Och nu har projektet gått i mål i form av en monografi, som därtill fått den något mer insäljande engelskspråkiga titeln Books on Screens – Players in the Swedish e-book market. Svensk Bokhandel skrev om forskningsrapporten i slutet av förra veckan och nu när det i eftermiddags damp ner ett mejl från en av forskarna där hon tackade för min medverkan, så påmindes jag om att blogga om det hela.

Frågan som ställs i monografin av de sex forskarna är varför e-boken inte blivit den framgång i Sverige som den blivit på många andra ställen. Några av slutsatserna som summeras i Svensk Bokhandel-artikeln är: De traditionella förlagen håller hårt om den tryckta boken, priserna är för höga och e-boksformatet uppfattas som besvärligt – främst för att det i Sverige saknas en aktör som Amazon och deras Kindle som drivit på samt gjort tekniken lättanvänd i (främst) de anglosaxiska länderna.

Hm, låter ungefär som det jag hävdat här i bloggen sjuttiotolv gånger genom åren.

Rapporten går att ladda ner fritt som pdf och ePub hos Nordicom. De personer som har intervjuats till projektet är i rapporten anonymiserade, men då jag mig veterligen inte skrivit under något sorts kontrakt som säger att min medverkan är hemlig, kan jag avslöja att jag i rapporten benämns som Peter. Jag förekommer i kapitlet The authors and e-books.

Mycket har så klart hänt sedan intervjun gjordes i maj 2014 (och även då låg ju mina insatser på området egentligen tre, fyra år tillbaka i tiden), inte minst har jag ju publicerat mig digitalt på helt nya sätt via Virus hos Storytel. Samtidigt är det intressant att så lite egentligen har hänt på den svenska e-boksmarknaden sedan de år då jag mest intresserade mig för den.

Högskolan i Borås går det att läsa mer om projektet, och det finns även en liten Youtubefilm om resultaten.

Inskickad! Och färdigplogad.

Det tog ju minst sagt sin runda stund – ursprungligen tror jag att jag hade sagt till min förläggare att manuset skulle vara klart vid september månads utgång, men i dag instagrammade jag hur som helst ut följande bild:

Nu innebär ju inte detta att det nödvändigtvis är klart, exempelvis är manusets längd ganska exakt ett avsnitt för långt (Storytel Original-manus ska enligt kontraktet ligga på 10 x 50 000 tecken, vilket ska resultera i tio timslånga avsnitt vid inläsning). Jag hoppas dock att min förläggare ska låta det passera, de lyssnare/läsare som tagit sig ända till säsong fyra orkar nog med att få lite extragodis i skålen. Jag hade helt enkelt så himla mycket jag ville få in.

Nu då? Tja, först ska jag ta mig an några journalistiska grejer jag bokat upp mig på, sedan får vi se. Jag har ju dels ett annat romanmanus som ligger och väntar på hårddisken, och sedan har jag börjat försöka få fatt i en tanke jag ibland leker med, som har med miljöförstöringen att göra och dess konsekvenser i närområdet. Extremt oprecist oformulerat ännu, men ändå, en begynnande tanke.

Och snöskottningen jag firade med? Två timmar och en kvart tog det att ploga hela gården. Bra träningspass antar jag, men låt det nu vara uppehåll ett tag, tack.

Boken som Årets julklapp? Låt oss i alla fall drömma

I morgon bitti presenterar HUI Research vad som blir Årets julklapp 2017. Händelsen till ära skrev jag i min litteraturkrönika på Västerbottens-Kurirens kultursida i helgen om bokens chanser att välsignas med utmärkelsen.

Jag har inte haft för vana att publicera mina krönikor här i bloggen tidigare (jag skriver dem var tredje lördag), men eftersom den här med stor sannolikhet blir inaktuell om mindre än ett dygn, så gör jag ett undantag. Håll till godo!

Kan boken få bli årets julklapp?

Kan det äntligen få bli dags att med Handelns Utredningsinstituts officiella välsignelse lägga en bok under granen i år? På tisdag den 21 november presenterar HUI Research, som institutet numera heter, Årets julklapp 2017. Vore det inte härligt om vi i dessa digitala tider kunde få något så analogt som en enkel bok att drämma till med?

Chansen är tyvärr liten, kriterierna som ska uppfyllas är bland annat att det ska vara en nyhet (eller ha fått ett nyväckt intresse under året som gått) samt representera den tid vi lever i, och frågan är väl på vilket sätt pappersboken passar in där, med sina tusenåriga anor som en black om foten. Inte ens om vi snävar in begreppet ”bok” till ”en roman” kan det bli tal om nyhetens behag, romanformen som vi känner den började ju populariseras redan för 250 år sedan.

Å andra sidan är ett annat kriterium att produkten ska ha ett högt försäljningsvärde eller säljas i stort antal. Och nog har man ibland stått i bokhandeln och svurit över att en volym man vill åt är alldeles för dyr, och ingen kan ju säga att exempelvis Camilla Läckberg, David Lagercrantz eller Dan Brown inte säljer i stora antal. Så helt hopplös är tanken inte.

Historien talar dock emot även utöver att boken som konstform är gammal. För ”Boken” har faktiskt blivit Årets julklapp, år 1999 ansågs den av någon anledning vara särskilt nyhetsvärdig och fick HUI:s utmärkelse, ett faktum som ledde till vissa problem tre år senare när momsen på pappersböcker sänktes från 25 till 6 procent och boken för ett tag blev het på riktigt. För att undkomma nesan att tvingas utse den igen valde man då mellanvägen att para ihop boken med de då så populära tv-kockarna, och utsåg ”Kokboken” till Årets julklapp.

Men om vi inte kan få den fysiska boken, hur ser det då ut med exempelvis ljudböcker, som är så i ropet? Tja, just ”Ljudboken” blev faktiskt utsedd år 2006 i samband med att intresset för inlästa böcker på cd-skivor började växa. De digitala app-tjänster vi i dag nästan uteslutande använder för att lyssna på litteratur har däremot inte prisats och skulle kanske kunna vara en kandidat, men frågan är om de inte faller på att de är så knöliga att rubricera. För vad skulle man kalla det – ”En tjänst för streamad ljudbokslyssning”? Inte så rubrikvänligt. Möjligen skulle ”En streamingtjänst” kunna komma på tal, men då skulle nog tv- och filmtjänster som Netflix, Viaplay och HBO Nordic stjäla rampljuset, och de svenska ljudboksaktörerna hamna ohjälpligt i skuggan.

E-boken då, eller läsplattan? Det senare är inte helt omöjligt eftersom utredningsinsitutet gillar att premiera fysiska objekt – och gärna inom hemelektroniksektorn.

Men tyvärr finns väl inget som talar för att just 2017 skulle vara året då en läsplatta lyfts fram. Visserligen har Sveriges ledande läsplatteförsäljare Adlibris lanserat en ny version av sin Letto-platta under hösten som är rätt mysig med ett greppvänligt, inbjudande gummihölje, men den har fört en relativt anonym tillvaro till och med på Adlibris egen sajt, så jag skulle inte satsa pengar på det. Dessutom blev ”Surfplattan” utsedd till Årets julklapp i Sverige redan år 2010 (och fick även elektronikbranschens alternativa Årets julklapp-utmärkelse 2011, 2013 och 2014) så även det tåget har nog gått, även om en läsplatta i mina ögon inte riktigt är samma sak som en surfplatta – en läsplatta är en pryl utvecklad särskilt för läsning och inget annat.

Det är nog bara att inse faktum – inte i någon form blir boken Årets julklapp. En tröst är dock att HUI:s utmärkelse sällan speglar vad som verkligen hamnar under julgranen. För vad tror ni vid en jämförelse – vad sålde bäst av VR-glasögon och böcker under fjolårets julhandel?

Knappast den av de två som utsågs till Årets julklapp.

Knyter ihop trådar

Ja herregud, jag tragglar ännu på om dagarna och kvällarna.

Något jag har lärt mig av det här – om jag nu får chansen att göra ett liknande projekt igen framöver – är att det är ren idioti att inbilla sig att delen som ska knyta allt samman tar lika lång – eller kort beroende på hur man ser det – tid att skriva som de tidigare delarna, då jag i princip bara kunde kötta på och ta infallen som de kom, vilket jag ju var inne på redan i förra inlägget.

Att nu tvingas komma på hur de där infallen ska hänga ihop, och presentera resultatet i en rafflande final, tar visst mycket längre tid och tankearbete i anspråk än jag anade.

Men snart nu så. Tre, kanske fyra arbetsdagar till, peppar peppar ta i trä.

Upploppet

Angående gårdagens något uppgivna inlägg gällande Virus 4.

I dag inledde jag dagen med att skicka över avsnitt 8 till min redaktör, och ägnade därefter dagen åt att gå igenom korrekturet jag fått på avsnitt 1-7, och jag tyckte – möjligen helt inbillat – att det kändes som att ändringsförslagen och anmärkningarna var färre jämfört med de tidigare säsongerna.

Möjligen inbillat, som sagt.

Två avsnitt återstår alltså att få ihop, och på det stora hela handlar det om att skriva ut det som måste in, pusselbitarna behöver läggas på plats och säcken knytas ihop och utrymmet för de infall jag älskar att komma på minskar därmed för varje ord jag skriver.

Fullt möjligt är det därför jag släpat benen efter mig så mycket den här säsongen, eller att det åtminstone känns som att jag gjort det, i verkligheten har jag nog hållit nästan samma tempo som med de tidigare tre. Men när jag skrivit dem har jag när som helst kunnat låta berättelsen snirkla iväg och ta nya, helt oplanerade vägar, vilket gjort arbetet oförutsägbart och roligt. Men ju närmare det oundvikliga slutet jag kommer, desto mer stängs de fönstren – storyn måste ju gå ihop.

Så egentligen vill jag väl bara säga: Kom igen nu Daniel, kämpa!