Ett par stories till kaffet, kanske?

Jag har ju helt glömt att här i spalterna skriva om Stories by Storytel, en gratisapp från Storytel (än så länge bara för iOS) som innehåller korta chattberättelser, som i pressmeddelandet vid lanseringen för några veckor sedan beskrevs som ”dialogdrivna berättelser i kortformat, perfekta att läsa i busskön eller i en paus på jobbet”. Om jag förstått det hela rätt så är det här sedan ett antal år rätt stort i Japan.

Jag fick frågan förra veckan om jag inte ville bidra med en chatt, så jag skrev en sms-dialog som anknyter till Virus, i vilken Nick (som är en viktig birollsfigur i Virus 2) försöker få Stina, en kvinna han haft ett one night stand med några veckor före virusutbrottet, att tro på honom när han oväntat hör av sig och berättar att världen är på väg att gå under och att han vill försöka rädda med sig henne undan smittan. Det går väl så där, kan jag avslöja.

Det finns en del roliga (eller ja, otäcka är kanske ett mer passande ord) berättelser däri. Ladda ner och testa, vetja.

Virus 3 släppt hos Storytel i dag

På dagen ett år efter utbrottets början (viruset drabbar Stockholm den 28 juni 2016) släpps i dag Virus 3 hos Storytel som ljud- och e-bok.

Virus 3

Ett extremt aggressivt, luftburet virus har på kort tid slagit ut civilisationen. Kvar finns ett litet fåtal människor – vissa ännu osmittade, andra smittbärande immuna.

Amanda, Iris, Dano och deras nya bundsförvant Ursula har lyckats ingå en bräcklig vapenvila mot den beväpnade, osmittade milis som med brutal effektivitet tagit makten över sydöstra Stockholmsområdet. Väster om huvudstaden försöker deras lilla grupp nu upprätta en fristad för såväl immuna som osmittade och det tiotal barn de räddade undan milisens forskningsexperiment.

Lugnet blir kortvarigt. Ett stort flygplan landar oväntat på Bromma flygplats och väcker frågor: Finns det ett fungerande samhälle kvar någonstans? Vilka är de mystiska nyankomna? Och varför vill de städa bort alla spår från laboratoriet där utbrottet började?

När en person i Amandas och Iris läger drabbas av viruset ställs allt på sin spets, och en till synes fruktlös jakt på ett botemedel börjar.

Totalt har jag skrivit lite drygt 1,5 miljoner tecken på Virus hittills, och de två första säsongerna har snart nått 200 000 lyssningar totalt.

En avslutande fjärde säsong ska det också bli, med planerad utgivning i god tid innan julstöket drar igång. Men tills dess, in och lyssna på trean nu!

Virusrelaterat i media

Jag medverkar med ett par citat i en artikel om ljudbokens framfart som Svenska Dagbladet publicerade på nätet i dag. Tillbaka till lägerelden – lyssna är det nya läsa är rubriken, och jag pratar kort om de skillnader som finns mellan Virus och det jag skrivit tidigare, och på vilket sätt min publik förändrats och blivit större i och med det här mastodontprojektet.

Samtidigt har ju ljudboken gått och blivit fysisk bok, något Sydsvenskan uppmärksammade i en liten kommenterande text häromdagen. Maria G Francke skriver:

Det är en intressant baklängesproduktion, att först erbjuda en ljudbok och låta intresset avgöra vad som därefter trycks på papper. Då når man i slutänden dessutom läsare och inte enbart lyssnare – träffbilden är alltså bredare. Det som ursprungligen var en idé hämtad från 1800-talet har nu utvecklats till kanske inte framtidens utgivning, men i alla fall en variant som kan existera bland andra varianter.

Själv har jag skam att säga det ännu inte sett den fysiska boken i verkligheten, när min förläggare i slutet på förra veckan väl kom ihåg att hon skulle skicka några exemplar till mig hade pressavdelningen redan sänt ut allt som fanns på kontoret till media och bloggare. Och Kiruna har jag ännu inte besökt sedan hemkomsten från New York, så om den finns till försäljning där någonstans vet jag ännu inte.

Dagens poddtips: Förlagspodden

Har ni koll på Förlagspodden, som görs av forne Svensk Bokhandel-chefredaktören Lasse Winkler och Lind & Co:s förlagschef Kristoffer Lind? Hittills har tre avsnitt utkommit, det senaste damp ner nu i morse i min poddapp (jag använder Overcast), och innehöll bland annat samtal om varför författare ofta har så undermåliga hemsidor, om det spelar någon roll för läsare vilket förlag en bok ges ut på och hur man ska se på prestigebokhandeln Hedengrens senaste försök att få folk att donera pengar för att de ska kunna överleva.

Initierat, underhållande och stundtals vasst så till vida att de försöker sticka ut hakan, även om jag tycker mig ana att främst Kristoffer Lind håller tillbaka lite ibland. Han är ju en person som ofta brukar uttala sig i branschfrågor och ibland kanske på sätt som vållat debatt, och kanske har han med tiden blivit mer diplomatisk. Men vi får väl se, de har ju knappt blivit varma i kläderna ännu.

Gällande det här med författare och deras hemsidor så ringde det svaga klockor någonstans i bakhuvudet, och jodå, våren 2009 pratade jag och Johanna om författare som bloggar i ett DJtv-avsnitt, vår saligen insomnade videopodd som jag ofta saknar, och därefter skrev jag ett par uppföljande inlägg i frågan, som nog inte är helt inaktuella ens nu, trots att det gått åtta år.

Så prenumerera på Förlagspodden, vetja! Enklaste sättet är ju att bara söka på namnet i er poddapp, men det verkar dessutom som att de har valt att publicera podden via Lind & Co hos Storytel, den ligger i deras kommande-lista och första avsnittet ska ges ut där i morgon, vad jag kan se. Smart att få in den även i den kanalen.

Lustigt för den delen det här med poddar och hur och var man lyssnar på dem. Förra avsnittet av Förlagspodden hade jag i lurarna när jag vandrade runt en morgon i Greenwich Village i New York, och det nya när jag var ute och gick med svärföräldrarnas hundar på en regnvåt skogsväg utanför Vittangi. Skilda världar, men ändå inte.

Nu ska jag fundera över vad min egen podd som jag alltjämt drömmer om att starta men aldrig får rumpan ur gällande ska handla om. Det borde vara bokbransch- eller teknikrelaterat eller kanske allra helst en symbios av de båda ämnena, men hur gör man det på ett bra och publikt sätt? Jag tänker en hel del på det, men når aldrig ett bra svar.

Landat

Så vi kom hem, snöskyfflarna stod lutade mot garaget, vinterkläderna hängde på krokarna i hallen, vinterdäcken satt kvar på bilen och gräset var … ja, rätt så moget för klippning, kan man väl säga.

Sex dagar senare så börjar vi någorlunda komma i fas. Barnen vill fortfarande inte gå och lägga sig om kvällarna – till och med Tage är kvällspigg och i går hade såväl han som Ejda kompisar här till halv nio på kvällen – och omställningen av tiden underlättas inte direkt av midnattssolen, det finns ju inget kvällsmörker för kroppen att fästa tag i. Men det ger väl sig. Dessutom går vi ju om några dagar mot mörkare tider.

Jag borde börja skriva på Virus 4, men det tar emot när trean inte kommit ut än. Den skulle egentligen ha släppts i dag men sköts upp en vecka (Original-serierna ges alltid ut på tisdagar), något tekniskt med inläsningen. Dessutom skulle jag vilja göra en liten rekognosceringsresa innan jag sätter igång på allvar, men vi får se om det finns praktiska möjligheter till det.

Något annat jag borde notera? Säkerligen. Men det får anstå just nu.

Fotograf: Ejda Ögren

Ett par veckor in i New York-vistelsen fick Ejda en present av Tage. Utan att först konsultera mig slog han in min gamla iPhone 5 (som jag tagit med för att ha mitt svenska sim-kort i) i ett paket och gav till Ejda med hälsningen: Varsågod, nu har du en egen iPhone!

Det var inte riktigt läge att neka henne den efter det (hon älskar presenter), så vi införskaffade ett guldglittrigt skal som hon fick välja ut själv, och sedan var telefonen hennes. Därefter började hon ta bilder, och ta bilder, och ta bilder. Då telefonen snart är fem år gammal är bildkvaliteten inte den allra bästa och det var långtifrån alltid hon kom ihåg att först sätta fingret på skärmen där hon ville ha skärpa, men trots detta måste jag säga att jag ofta förvånades över hur flink hon var med kameran.

I dag åker vi hem till Sverige igen, flyget går strax före midnatt svensk tid, och jag tyckte att det kunde vara fint att runda av resan med att visa upp en del av hennes foton. Här har jag valt ut 25 stycken från hennes fotorulle som jag på olika sätt tycker blev fina. Hon är kreativ, den lilla envisa filuren.

Tage tisdag den 16 maj, i full språng längs vår gata Sterling Place, troligen är vi på väg mot tunnelbanan vid Franklin Avenue.
Tunnelbaneperrongen vid Atlantic Avenue/Barclay’s Center, måndag den 8 maj. Vi var rätt ofta vid det stora köpcentrumet här och handlade.
Jag i en tunnelbanevagn någonstans i New York på Norges nationaldag, onsdag den 17 maj. Har troligen precis konkat in sulkyn med Ejda i, och tar en chans att kolla telefonen innan vi rullar iväg och mobiltäckningen försvinner.
Korsningen Franklin Avenue/Saint John’s Place i väntan på grönt (eller rättare sagt vitt) ljus, vi är på väg mot tunnelbanan på Sveriges nationaldag, tisdag den 6 juni. Bagel Pub som skymtar till vänster frekventerade jag ett antal morgnar när jag skrev klar Virus 3. Rätt många av Ejdas foton är tagna från sulkyn jag ofta drog runt henne i, därav den låga vinkeln.
Ejda ser Tage bli insmord inför dagens utflykt, fredag den 2 juni.
Färdiginsmord och på jakt efter nya Pokémons en kvart senare.
Ungefär halvvägs in på resan upptäckte Ejda iPhonens frontkamera. Därefter blev det MÅNGA selfies.
Jag på dinern John’s Pancake Place i Montauk, där vi åt såväl lunch som frukost under vår tvådagarsvistelse i delstaten New Yorks östligaste lilla stad.
Tage väntar på en laddning chicken fingers på ett snabbmatställe i korsningen Nostrand Avenue/Atlantic Avenue, efter att han, jag och Ejda hängt i en lekpark vid Brooklyn’s Children Museum medan Johanna hade möte via Skype. Bortsett från pizza är chicken fingers, eller chicken nuggets som det väl oftare kallas i Sverige, den enda snabbmat våra barn äter. I ett land som är mer eller mindre byggt på hamburgare och strips gjorde det stundtals livet en smula krångligt. Inte ens det allestädes närvarande mac ’n’ cheese gick det att lura i dem. Bilden tagen måndag 5 juni.
Ännu en väntan vid ett övergångsställe, vi är på väg från snabbmatstället på förra bilden. Den upphöjda järnvägen rakt fram är Long Island Rail Road, som vi tog ut till Montauk.
Jag och Tage poserar utanför entrén till FN:s generalförsamlingsbyggnad torsdag den 9 juni. Vi fick en guidad tur av vår kompis Jasmin som jobbar för den svenska FN-delegationen, och var inne såväl i säkerhetsrådets som generalförsamlingens stora salar. Rolig fotnot: Tröjan Tage bär fick han i present av Jasmin och vår kompis Jocke när Tage var fyra år. Den börjar bli lite kort i midjan.
Tage framför FN-skrapan, efter genomförd rundtur.
Senare samma dag. Ejda fångar Johanna i en möjligen spelat förvånad min.
Ejdas leksakslåda och bokhylla i sovrummet i lägenheten, ett rum hon direkt vid ankomst annekterade som sitt eget. Elsa-peruken har fått åka med från Vittangi, hon har även en Elsaklänning som hon gärna klär sig i och dansar till ”Slå dig fri” i trädgården med.
När Ejda själv får välja: Frost-skor, Frost-strumpor, Frost-tajts, regnbågsklänning och rosa huvjacka. Hade hon HELT fått välja skulle nog huvisen ha varit lila, dock, men den är ett ärvt plagg från Tage.
Tunnelbanefärd med familjen Modlitba/Söderlund, som vi hängde en hel del med när de var i stan i maj. Särskilt Tage och Wim, som delar säte på bilden, blev fina polare. Bilden tagen onsdag 17 maj.
Tom Söderlund i vår trädgård, när vi bjöd hem familjen på Taco Friday. Bilden tagen fredag 19 maj.
Ännu en selfie, denna tagen nu i helgen, lördag den 10 juni, när vi promenerade runt i Brooklyn Heights och åt sen lunch på en diner. American pancakes så klart, när Ejda själv fick välja.
Samma tillfälle, men den här gången riktades kameran mot mig.
Johanna när vi åt middag på en trevlig italienare som jag tyvärr glömt namnet på. Den låg i alla fall på Franklin Avenue i vårt grannkvarter. Måndag den 22 maj var dagen, som jag vill minnas var lite regnig.
Tage med sin Pokémonmobil i högsta hugg igen, måndag den 8 maj. Han har lyckats levla upp rätt rejält här, det finns lite större utbud av Pokémons att fånga i New York jämfört med i Vittangi…
Ett konditori vi besökte i Williamsburg. Ejda höll på att få dåndimpen av den långa bakelsedisken, och tog i runda slängar på sig tio minuter att välja ut vad hon skulle ha. Måndag 29 maj.
När vi besökte den stora godisbutiken It’Sugar i Coney Island i fredags, den 9 juni, valde Ejdas till allas stora förvåning att INTE köpa godis, utan ett mjukisdjur som hon raskt döpte till Rainbow Diamond. De sista dagarna följde den med på alla turer. Här låter hon den posera på en parkbänk i Brooklyn Heights.
Ejda verkar här som vanligt ha lämnat frukosten i förtid, och ägnar sig i stället åt fotografi. Det här är en av de första dagarna då hon plåtade, bilden är från söndag 7 maj.
Okej, den här sista bilden har jag tagit, men jag ville visa hur hon har sett ut mest hela tiden. Här står vi och väntar på tunnelbanan för att åka ner till södra Brooklyn och gå Bounce U, ett sorts mecka för dem som gillar hoppborgar och allehanda uppblåsbara studsgrejer. Dagen var måndag 8 maj.

Vatten- och väderleksrapport

Tre dagar kvar. Eller, egentligen bara två, tisdagen blir en lång väntan på avfärd, flyget går klockan 17.20, men vi måste lämna lägenheten redan klockan 11. Med katt, vagn, ett antal resväskor samt två barn i släptåg lär det bli en härlig dag, särskilt med tanke på att väderprognosen säger +34 grader och åska.

Högtrycket har för övrigt lagt sig över staden redan nu. ”Bara” 29 grader som mest i dag dock, en lördag som vi spenderat i lekparker som äntligen dragit igång sektionerna med vattenlek, som ända fram till nu varit stängda, trots temperaturer tidvis upp mot 30 även tidigare. Samma sak med New Yorks offentliga utomhuspooler, de öppnar samtliga för sommarsäsongen först den 29 juni, trots att även juni ofta brukar vara stekande på det där berömda New York-sättet när asfalten i smältdegeln bokstavligen smälter. Vet inte riktigt vilken orsaken till detta är.

Blogg 96

När jag startade årets Blogg 100-utmaning den 1 mars i år, skrev jag att målet i år var att slå fjolårets resultat, som landade på 95 inlägg under 100 dagar. Och i dag när jag räknade igenom månadsstatistiken insåg jag till min glädje att jag med detta avslutande inlägg skulle landa på … 96!

Precis som i fjol får jag väl medge att mängden tunga inlägg är rätt få. Men sällan har väl min blogg varit så bildrik som de senaste månaderna, jag har ju pepprat vardagsinläggen med bilder från New York, och det är väl alltid något.

Intressant också att jag hade full pott i dagliga inlägg så länge jag höll på och skrev Virus 3, men när den var klar och jag inte hade någon orsak att sitta framför datorn varje dag, missade jag genast några dagar. För mycket ledig tid är alltså dåligt för bloggandet.

Jag avslutar väl med att säga som tidigare år – nu håller jag i det här tempot även framöver! Och fortsätter med att skriva – typ i alla fall.

Och sedan följer några månader där jag trots denna utsaga snittar sex, sju inlägg per månad.

Sömnlös i New York

Ejda har helt slutat gå och lägga sig här i New York. Hon har alltid varit segare att få i säng jämfört med sin storebror, hon somnar i regel runt klockan 21, ofta uppåt en halvtimme senare. Men det har i alla fall gett en och en halv, två timmar av egentid innan egen sänggång varje kväll.

Faktumet att vi inte måste slita upp henne vid sju här för att få iväg henne till dagis ställer dock till det. Väcker vi henne inte sover hon till halv tio, något som så klart är skönt på morgonen eftersom hon är rätt … tja, intensiv – men på kvällen får vi igen det med råge. En kväll somnade hon kvart i tolv på kvällen, en annan halv tolv och det har varit mer regel än undantag på sistone att hon somnat först vid halv elva. Det lämnar inte mycket tid över till eget liv.

Nu har vi dock börjat med en mer strikt morgonrutin, och påbörjar det segatartade väckningsarbetet vid klockan åtta (Tage går ju ändå upp som ett urverk senast halv sju oavsett ledighet eller inte så det är inte som att huset sover), och i går kväll dunade unga fröken in redan klockan 21.50. Resultatet: Vi hann se såväl senaste Nashville som säsongsavslutningen av Modern Family och därefter prata en halvtimme före sänggång. Det finns hopp om livet.

Appokalypsen är här

För första gången på länge kunde jag i dag se Apples keynote från utvecklarkonferensen från början till slut. Svensk tid börjar de alltid klockan 19 och brukar pågå ett par timmar, en synnerligen dålig småbarnstid. Men i dag blev det start klockan 13 New York-tid. Jag ska inte orda något om keynoten som sådan, även om det är möjligt att det kommer ett inlägg senare om de nya funktioner i iOS 11 som gör det enklare att vara produktiv på en iPad, något jag i det tysta (nåja) ständigt drömmer om i min strävan efter ett lättare datorliv.

I dag tänkte jag i stället posta den film som inledde keynoten, en till synes rätt påkostad historia om vad som skulle hända om sladden drogs ur till världens alla appar. Apple brukar i regel strössla sina keynotes med rätt trött så kallad ”dad humour”, men den här var oväntat fyndig även för de yngre generationerna. Inbillar jag mig i alla fall, jag tillhör väl snart målgruppen för höhöig pappahumor själv.

Mysigt nästan jämt

Parkdag i går, vi hade länge lovat kidsen att de skulle få åka trampbåt på sjön i Prospect Park och det kändes som ett lagom projekt. Självklart bröt Ejda ihop på grund av SÅ HUNGRIG! tio minuter efter avfärd, så den tänkta mystimmen på kluckande vatten i solskenet blev en lätt irriterad halvtimme i stället. Väl i land åt hon pliktskyldigt större delen av en banan, dock ej i närheten så glupskt som skriken ute på sjön låtit påskina.
I närheten fanns en fontänliknande sak barn fick leka i, och Ejda skulle ABSOLUT ut i den. Sagt och gjort – tröja, byxor, strumpor och skor åkte av och vattenleken påbörjades, bara för att avbrytas av ett nytt sammanbrott fem minuter senare när hon BLEV BLÖT!

Vi gav upp och gick hem.

Värt att nämna kan vara att Tage ägnade hela utflykten åt att kolla på Guldtubengalan i mobilen – även under färden i trampbåten – likt den tonåring han numera är. Varje gång Jocke & Jonna vann en kategori skrek han av glädje som vore de hans bästa vänner.

Berg’n, Kalla Kulor och Taylor Swift

Mysigt svenskt förlagshäng i dag! Vi lurade ut Hans-Olov Öberg och Sofia Ejheden, som driver Kalla Kulor Förlag och dotterförlaget Lavender Lit och varit i New York för att gå på mässan BookExpo, till Brooklyn för besök på mysiga haket Berg’n på Bergen Street. Eftersom Hans-Olov gav ut Johannas bok Mamma, pappa, pengar (och pocketen av min och Johannas När två blev tre) insisterade han på att betala våra öl. Tre rejäla IPA-stop senare vandrade vi lyckligt smålulliga hem genom den vackra Brooklynkvällen och dansade till låtar av Taylor Swift, Lady Gaga, Beyoncé och Ace Wilder i trädgården. Eller ja, åtminstone gjorde jag, Johanna, Tage och Ejda det, de övriga två begav sig in mot Manhattan igen.

Nu har Tage och Johanna somnat och jag och Ejda kollar Lejonkungen. Ejda vägrar på sedvanligt manér att gå och lägga sig – jag är INTE trött! – trots att klockan sedan länge passerat elva.

Vi kom hem och dansade pga glädje att vi är i New York

Ett inlägg delat av Johanna Ögren (@jossibaloo)