Nedförsbacke

På måndag är det två veckor sedan jag och svärfar Roger drog till skogs med skotrarna och körde ved. Det är då också två veckor sedan jag kände de första aningarna av den influensa jag fortfarande rasslar omkring med, jag vill minnas att det var under en av återfärderna med fullastad kälke som jag först tänkte fan, börjar jag få lite ont i halsen?

Är det så här det ska vara nu? Är det tecknet på den begynnande medelåldern att kroppen tar ett plural av veckor på sig för att kämpa ner en mer avancerad form av förkylning?

Bah.

För deras eget bästas skull

Vad jag har gjort i dag? Försökt jobba så intensivt jag kunde eftersom Johanna var hemma från jobbet och var med barnen, åkt till sportstugan och ätit varmkorv och åkt kälke i skidbacken (det är ju ändå sportlov), haft 1,5 timmar barnfritt under vilken vi bevistade thaibuffén på Folkets Hus samt hostat lungorna ur mig (jag börjar tro att den här förkylningen aldrig ska lämna min sida). Jag har även publicerat en text om den nya svensktyskamerikanska krimserien 100 CodeTVdags, en serie jag verkligen hoppas shejpar upp sig med tiden, för piloten var verkligen inte mycket att skriva hem om (även om jag trots detta fick ur mig 3500 tecken).

Dagens mest häpnadsväckande eller kanske snarare ögonöppnande läsning var dock den här artikeln hos SVT om hur två kvinnor kuppade sig in i Vasaloppet 1978. Får erkänna att jag naivt nog inte hade en aning om att kvinnor tilläts ställa upp i loppet först år 1981. Surrealistiskt.

Monetärt engagemang

Alltför ofta känner jag mig som en menlös soffliggare, en som inte orkar engagera mig riktigt hela vägen, inte tar tillräckligt tydlig ställning i frågor jag tycker är viktiga, inte tar strid när jag anser något vara åt helvete.

Jag är visserligen i själ och hjärta en försiktig natur, och jag har visserligen gröt i hjärnan mest hela tiden på grund av småbarnsliv, men lite mer borde jag trots allt kunna kosta på att engagera mig.

I brist på omedelbar bättring har jag i alla fall gjort två saker i form av monetärt engagemang de senaste dagarna – jag bidrog med ettusen kronor till Martin Schibbyes & Co:s utrikesjournalistikprojekt Blank Spot Project som i dag blev färdigfinansierat hos Funded By Me, och jag fick äntligen arslet ur och blev fast donator åt Wikipedia – femtio kronor i månaden är banne mig ett av mina viktigaste arbetsverktyg lätt värt, det går inte en dag utan att jag kollar upp något där, endera för min egen, jobbets eller Tages skull.

Senast i dag, då vi jämförde Alexandre Dumas originalversion av De tre musketörerna med hur berättelsen återges i The Backyardigans (rätt olika, kan jag meddela).

I längden räcker det så klart inte att tro att pengar är lösningen på känslan av oengagemang. Men det är väl en liten början i alla fall, att bidra med det jag har möjlighet till.

Väsentlig information

I luften igen, andra hållet nu, Arlanda till Kiruna, den här gången dessutom utan förseningar.

Det var en bra gala i går även om jag kände mig en smula vilsen, kanske har jag varit borta från vimlet för länge men jag tyckte mig inte se så många bekanta ansikten som jag brukat. Fast det är klart, kanske var det inbjudna klientelet också delvis ett annat, ljudboksförlagsvärlden är ju inte identisk med den traditionella förlagsvärlden.

Jag fick agera talesperson för barn- och ungdomsjuryn, blev intervjuad om vårt arbete från scenen (självklart handlade dock den första frågan om det kuriösa i att jag numera bor i Vittangi) och fick därefter läsa prismotiveringen samt meddela att vi utsett Jonas Karlssons inläsning av Gunilla Bergströms Vad sa pappa Åberg? till vinnare. Precis innan jag skulle upp på scenen gjorde sig vardagen påmind då fickan burrade till, Har vi slut på välling? undrade Johanna men jag hann tyvärr inte svara att det fanns fyra nya förpackningar på hyllan under trappan i källaren förrän efter förrättat värv, så Ejda fick somna med lätt kurrande mage.

Kanske inte helt glasklart, mitt förvaringssystem. Köper jag en ny vällingförpackning på Konsum i Vittangi ställer jag den i skåpet ovanför kylskåpet, köper jag ett fyrpack på Coop Forum i Kiruna ställer jag alla i källaren.

Jag lämnade kalaset på Metropol Palais strax efter prisutdelningen, kom ut på gatan i korsningen Odengatan/Sveavägen och det är mina gator, jag bodde ju en herrans massa år ett par kvarter längre upp vid Odenplan, men i stället för att som brukligt promenera förbi de gamla hoodsen och minnesjunka en sväng begav jag mig direkt mot tunnelbanan, jag frös och var trött, fortfarande en aning märkt av förra veckans influensa.

En av dem jag kände i vimlet presenterade mig för sitt sällskap med Det här är Daniel, han är gift med en bokhora. När jag skrattade svarade hon, ja men vadå – det är väsentlig information!

Grus i galamaskineriet

På väg mot Stockholm en kortis för att gå på kvällens gala för Stora Ljudbokspriset, jag har suttit med i juryn i barn- och ungdomskategorin, ett så klart hopplöst uppdrag utifrån aspekten att det spänner över så vitt skilda sorters böcker och åldersmålgrupper. Men det är ju en sedan länge känd hopplöshet som även brukar lyftas varje år i samband med Augustpriset. Och med det sagt var det ett mycket roligt juryarbete, som också gav en intressant inblick i hur andra resonerar kring vad som gör en ljudbok bra.

Ja, tanken är i alla fall att jag ska flyga ner och gå på galan. Drygt en halvtimme efter planerad avgångstid står vi ännu på startbanan i Kiruna och det pratas om totalt datorhaveri som berör alla SAS-plan som i detta nu står på marken i Sverige. Kul.

———–

Yay, efter ytterligare tjugo minuters väntan är vi nu tydligen online igen och strax på väg. Då håller vi tummarna för fortsatt välgång.

När tre blev fem

Mars månad inleddes med spännande nyheter i den svenska bokbloggsvärlden då Bokhora åter lade i femmans växel efter att i något år ha puttrat på trean. De tre ursprungs-Johannorna – min kära hustru är ju en av dem – bröt i dag såväl köns- som nationsgränsen då de plockade in Marcus Stenberg och Jeanette ”Peppe” Öhman som nya skribenter. Därmed är kollektivet tillbaka vid startläget från 2006 som en kvintett där blott 60 procent av medlemmarna heter Johanna. Kul! 

—————— 

Det här är för övrigt mitt första inlägg i årets #blogg100. För jo, lika bra att haka på i år igen.