6. Månadens djur är … månne arbetsmyran?

Jag skrev i ett tidigare inlägg till den här listan att jag bör bli bättre disciplinerad i mitt arbetsliv. Och nu ska man väl inte dra för stora växlar på den förändring som skett sedan jag skrev det där (det var trots allt blott fem dagar sedan varav två bestått av helg), men jag tycker ändå att gårdagen samt den halva arbetsdag som hunnit förflyta i dag tyder på att det finns hopp om (arbets)livet.

Nyckeln till framgång är ju egentligen inte mer komplicerad än: Friska barn som med glada miner går åker pulka till dagis.

Det behövs så lite för att få livet att åtminstone hjälpligt fungera.

——

Det här är del 6/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

5. Dagens boktips (eller kanske främst diskussion om Audible)

Jag har börjat med Audible igen.

Jag skrev ju ett hej då-inlägg till dem för några år sedan, som fortfarande får rätt så mycket träffar i takt med att allt fler svenskar börjat lyssna på ljudböcker och vill googla sig till engelskspråkiga alternativ, men så drabbades jag av ett Stephen King-sug tidigare höstas, och eftersom hans tegelstenar är hopplösa att få in i min lästillvaro just nu, tänkte jag att jag skulle lyssna mig igenom de senaste titlarna. Håller som bäst på med 11/22/63 nu, har klarat av tjugotre timmar, bara sju kvar.

Under åren som passerat har Audible tveklöst blivit bättre rent tekniskt, deras lyssningsapp fungerar väldigt bra, vad jag minns hade de inte ens någon sådan 2011 när jag vinkade adjö förra gången. En irriterande brist är dock att det inte går att välja böcker i appen om man är iPhoneanvändare, du måste göra valen på webben och kan sedan ladda ner böckerna direkt i iPhoneappen. Anledningen är att Audible till skillnad från exempelvis svenska Storytel inte är en ren prenumerationstjänst av ät allt du orkar-modell, utan abonnemanget ger dig fortlöpande en ny credit varje månad som du växlar in mot en ljudbok (credits man inte använder sparas och kan användas senare). Det här räknas rent tekniskt som köp av Apple, och alla köp som görs inuti en app ska de ju ha 30 procent av kakan på, vilket inte Amazonägda Audible är så sugna på, därav krångligheten.

Nåväl, med tanke på hur långa de titlar jag hittills lyssnat på har varit så kan jag leva med det här böket, det är inte som att jag hinner lyssna ut 30-timmarseposen varannan dag.

Frågan är dock – är det lönt att både ha Audible och Storytel? Nja, det vete fasiken egentligen. Så jag får väl se långlivat mitt Audiblekonto blir när jag väl har betat av de Kingtitlar jag har tänkt ta mig an – och kan ta mig an. För samma sak som 2011 gäller tyvärr fortfarande, due to publishing rights restrictions kan jag fortfarande inte lyssna exempelvis på 34-timmarstegelstenen Under the Dome. För att få full nytta av Audible behöver jag alltså registrera ett nytt Amazonkonto med amerikansk adress. Orka.

Höstens Kingfäbless kom för övrigt lämpligt, jag har fått i uppdrag att recensera hans purfärska Väckelse till UNT till nästa vecka. Länk till den kommer när den väl är publicerad.

——

Det här är del 5/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

4. Kolla – Här är ett par skor jag gillar

FullSizeRender

De här skorna är med all säkerhet inte de jag har trampat runt i längst totalt, men åtminstone de som jag har tagit mig längst i under en dag. Det har nu gått sex dagar sedan de bar mig de 42 195 metrarna runt New York Marathon, och jag får medge att jag inte har burit dem sedan dess, och det lär nog dröja ytterligare några dagar innan jag ens tittar åt deras håll.

Jag skulle väl på det stora hela säga att min kropp nu har återhämtat sig från maratonchocken, men träningsvärken jag genomled i låren de två första dagarna efteråt var av en sort jag tidigare aldrig upplevt. Därutöver kände jag i mitten av veckan en svårdefinierad smärta i de mittersta tårna på vänsterfoten, något jag antar skulle kunna härledas till den där krampen jag ådrog mig i vänsterlåret i mitten av loppet och därefter försökte parera så gott genom att belasta andra muskler i benet än de vanliga när jag tog mig fram. Smärtan har inte försvunnit helt ännu, men måste numera åtminstone provoceras fram genom att jag böjer in tårna så mycket jag kan mot undersidan av foten.

Och i ärlighetens namn är det väl rätt onödigt att göra så.

——

Det här är del 4/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

3. Ibland tänker jag att jag borde…

Hm, det här gick ju inte så bra. Redan fyra dagar efter med utmaningen, och det bara sju dagar in. Att komma hem till vardagen efter New York-äventyren och hälsas välkommen av en rejäl förkylning i går morse och därefter vab med ögoninflammerade Ejda var väl inte direkt vad min bloggdisciplin behövde.

Nåväl, det är väl bara att sluta gnälla och jobba i kapp. Här kommer trean:

3. Ibland tänker jag att jag borde…

…bli mer disciplinerad i mitt professionella liv. När jag bara hade mig själv att oroa mig för och ta hand om så fungerade det bra att leva rätt så mycket för stunden, jag hann utan problem med mina åtaganden ändå, det fanns eoner av fritid att plocka av. Nu gör det inte det längre. Och det här har jag så klart vetat hela tiden egentligen, men det är skillnad på att vara medveten om ett problem och att ta tag i ett problem. Och grejen är den att om jag verkligen var disciplinerad under mina arbetsdagar, använde dem åtminstone till 85 procent åt att jobba och skriva, så skulle det mesta gå som en dans tror jag. Men nu gör jag inte det. Jag tror också att det här med att äga ett hus ställer till det, jag lägger rätt mycket tid åt hushållssysslor om dagarna när jag är hemma själv, eftersom det är mycket enklare att få det gjort då, i stället för att börja traggla med tvätt och andra hushållsgöromål klockan nio på kvällen när Ejda äntligen somnat (Tage skulle utan att knota gå och lägga sig halv sju och sova två sekunder senare om vi tillät honom, men då skulle han också börja kliva upp halv fem om morgnarna igen).

Men de där sysslorna äter ju onekligen tid, tid som kanske skulle finnas om alla vardagar var normala med barnen på förskolan mellan halv nio och fyra och jag faktiskt hade hela dagen för mig själv. Men av någon anledning infinner sig de där normala dagarna rätt sällan.

Så: Disciplin. Från och med nästa vab-fria dag lovar jag att det ska bli verklighet.

Och då kanske jag på köpet kan börja få ut de här inläggen i tid också.

——

Det här är del 3/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

New York Marathon – så gick det

Ja men det gick ju rätt så bra det där.

När jag tog mig ut till Staten Island inför starten i går morse – en resa som för övrigt tog nästan två och en halv timme med tunnelbana, färja och buss och en hel massa köande däremellan – ställde jag in min Runkeeper på en rikttid på 6 minuter och 15 sekunder per kilometer. Den hastigheten trodde jag inte att jag skulle kunna hålla, men jag tänkte att om jag låg i den hastigheten under loppets första halva och därefter hamnade neråt 6:30-6:40 resten av loppet, så skulle jag ha en god chans att komma under 4 timmar och 45 minuter.

Vad jag inte tog med i beräkningen var att det gör rätt ont i benen att springa så där långt. Och att man kan få kramp. Kramp som liksom syns på utsidan, när muskeln som går upp från högra sidan av knäskålen upp mot låret på mitt vänsterben började pulsera kraftigt på egen hand efter att jag återupptagit springandet efter att ha gått ett tag när jag klarade mitt första delmål – att springa oavbrutet första halvan av loppet.

Så där stod jag mitt på bron över från Queens mot Manhattan, med en lårmuskel som vägrade ta reson i flera minuter trots idogt lekmannaknådande från min sida. Till sist lugnade benet ner sig, och jag kunde börja gå. Att springa några längre sträckor kom inte på fråga, muskeln började med sitt flexande nästan genast, men en bit efter 30-kilometersstrecket insåg jag att jag faktiskt kunde gå rätt snabbt, något som liknade en regelrätt powerwalk med kilometertider strax under åtta minuter vid ett par tillfällen, ser jag i efterhand när jag studerar mina splits. Synd att jag inte kom på det tidigare, då kanske jag i alla fall kanske kunnat komma under fem timmar, i stället för de 5:12:56 som nu blev mitt slutresultat. Jag lyckades till och med få ihop till en liten spurt där jag sprang säkert 400 meter i följd.

Det som var roligt med loppet var, bortsett från att jag tog mig runt, publiken. Jösses vad de hejade på hela tiden, på det där amerikanska hjärtliga sättet som jag inbillar mig inte riktigt infinner sig på Stockholm Maraton (fast jag har ju inte sprungit det och kan således vara ute på villovägar). Det som var lite tråkigt var själva banan. Väldigt långa stunder sprang man bara rakt fram på stora avenyer. I en stad av New Yorks kaliber med en trafiksituation som är rätt ansträngd är det så klart ett smart sätt att hantera det på eftersom loppet inte behöver påverka hela staden där 55000 löpare ska springa zickzack, men det gör ju inte saken roligare för oss löpare. Men visst, miljön är ju spektakulär med den berömda skylinen, så uttråkad blir man ju inte, men lite enahanda var det allt.

Och att det var svagt uppför i princip hela sista halvmilen – inte okej hörni.

image

Men med det sagt – det var kul med maraton. I går kväll vid midnatt svensk tid stängde lotteriet för att få springa Berlin Maraton i september nästa år. Jag hade vid det laget hunnit släpa min ömmande kropp hem till hotellet, och fick in min anmälan med fyra minuter till godo.

2. Fem saker jag har gjort i dag

1. Klivit upp 03.20. Att USA gick över till vintertid i natt gjorde inte direkt min jetlag mindre. Å andra sidan stör det mig inte så mycket, lika bra att inte rucka dygnsrytmen för mycket i och med att jag ändå åker hem i morgon kväll.

2. Våndats lite över min löparklädsel. Arrangörerna hade skickat ut ett varningsmejl under natten om hårda vindar och allmänt otjänliga förhållanden under dagens lopp. Vi får väl se om jag blåser av någon av broarna.

3. Gått till en 24-timmarsöppen diner och ätit omelett, potatis och pannkakor till frukost. Hinner nog tyvärr trots detta bli hungrig igen innan start, som ännu är tre timmar och tjugo minuter borta. Men tydligen bjuder de på någon sorts frukost ute på Staten Island på startområdet.

4. Bråkat med hotellets nätuppkoppling oavbrutet medan jag skrivit det här inlägget. USA är verkligen västvärldens u-land när det gäller internet.

5. Tejpat mina bröstvårtor.

Jaha, nu såg jag att dagens rubrik egentligen var Fem saker jag TÄNKT på i dag. Too late.

——

Det här är del 2/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

1. Kolla, så här ser det ut utomhus i dag

När jag först såg att Lisa Bjärbo skulle köra en novemberutmaning tänkte jag att nja, jag kommer nog inte att orka. Men vad fasiken, om det får mig att blogga 30 dagar i följd är det väl jättebra?

Dessutom är det knappast varje dag jag har en sådan här utsikt när jag kliver upp ur tunnelbanan för att gå hem. Så nu kör vi månaden ut.

image

——

Det här är del 1/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Så följer du en trött men envis 39-åring live i morgon

Det sista Johannas pappa sa till mig efter att vi varit på soptippen tillsammans i onsdags var nå, det vore ju kul om du kom halvvägs i alla fall.

Och visst, det ska villigt erkännas att jag aldrig har sprungit mer än femton kilometer i ett svep, förra årets 6 juni-lopp i Vittangi, som är just så långt. Under min träning i år, de tänkta 100 träningspassen som i verkligheten inte blev fler än 54, sprang jag aldrig mer än elva någonting. Min medverkan i Stockholm halvmaraton frös inne till följd av influensa, liksom stora delar av träningen underhösten. De sista veckorna har jag inte ens försökt, bara i den mån det varit möjligt undvikit förkylningar, något som inte är särskilt enkelt med två förskolebarn och jodå, nog skriver jag de här raderna från mitt lilla krypin till budgethotell på 38:e gatan med en lätt snuva, Ejda var förkyld dagarna innan jag reste.

Men ursäkta min franska, det vore väl själva fan om Roger skulle få rätt.

Så så länge jag inte bryter ett ben eller råka slita av ena hälsenan under det närmaste dygnet, så tänker jag i morgon ta mig från Staten Island till Brooklyn, Queens, Manhattan, Bronx och Manhattan igen för att slutligen 42195 meter senare gå i mål i Central Park.

Mina inkvalificeringsmeriter är som sagt ytterst modesta, så jag startar först i den fjärde och sista startvågen klockan 16.55 svensk tid och lär alltså inte vara i mål förrän kring klockan 22, några förhoppningar på att ta mig runt på mindre än fem timmar har jag inte.

Mot allt bättre vetande meddelar jag även här att mitt startnummer är 64247 och att det går att följa mina vedermödor live endera via webben eller appen TCS New York City Marathon Mobile App som finns att ladda ner för såväl för iPhone som Android. Man kan till och med få notifieringar för var femte kilometer jag lägger bakom mig, när jag når halvvägs samt går i mål. Teknikens under.

Så nu vet du hur du ska hålla koll på mig, pappa!

Okej, nu ska jag gå och leta upp en gryningsöppen diner. Later.