18. Ibland retar jag mig på att …

… jag är en förhållandevis långsam skribent, åtminstone jämfört med Johanna, som vid behov kan spotta ur sig texter om vitt skilda ämnen med häpnadsväckande hastighet. Hon är som en maskin när hon drar igång, fascinerande att se.

Vissa typer av texter kan jag visserligen skriva på det sättet också, som under åren på TT Spektra, när jag bevakade livehändelser som Melodifestivalen och en första version av artikeln skulle ligga publicerad på kundwebben inom loppet av minuter efter avslutad tv-sändning och en uppdaterad version med pratminus från vinnare och förlorare en halvtimme senare – sådana artiklar kunde jag efter en tid skriva extremt snabbt med korrekt koppling till bilder och bildtexter och webbversioner och puffar för kundwebb och allt vad det var. Men så var det också en typ av texter som till stora delar är instrumentala, snarlikt uppbyggda varje gång, om än med nytt innehåll som hälls ner i mallen.

Men andra typer av texter, sådana som är individuella till sin takt och form. Åh vad jag är långsam ibland.

Och ja, I’m looking at you, romanen.

——

Det här är del 18/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

17. Kvällens tv-tips

Likt varje vecka så har jag och några TVdags-kollegor även till denna onsdag chattat kring senaste avsnittet av The Walking Dead, som nu inne på sin femte säsong får sägas ha nått hittills oanade höjder när det kommer till spänning och inte minst självförtroende – en effekt av att serien nu är USA:s största scriptade, vilket inte minst är imponerande med tanke på att AMC är en kabelkanal och alltså inte nås av alla hushåll.

Tonen i våra chattar blir ibland kanske lite barnslig, men det sägs en hel del vettigt om avsnitten också. Veckans gick för övrigt mer i moll än vanligt.

Nog om detta. Nu ska jag äntligen kolla in veckans Homeland.

——

Det här är del 17/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

16. Så här ser min autograf ut

IMG_9462.JPG

För att skapa lite autencitet skrev jag den i ett exemplar av Dannyboy & kärleken.

Bonus: Damn it, genom att ta en så genomvit bild upptäckte jag att det finns ett par mikroskopiska pricksprickor i min telefons kameralins som skapar det som ser ut som smutsfläckar. Kvällen förstörd.

——

Det här är del 16/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

15. Fem saker jag blir glad av i vardagen

1. När Tage och Ejda är på gott humör. De är väldigt olika, våra barn, men en sak de har gemensamt är att de båda är väldigt emotionella. Det yttrar sig på lite olika sätt – Tage är oftast väldigt glad men kan också vara bekymrad och ledsen, medan Ejda är endera en solstråle eller arg som få. Som tur är visar hon den här ilskan främst här hemma, på dagis ryktas det att hon i princip alltid är glad, men något säger mig att hon kommer att börja visa sina andra sidor i takt med att hon blir mer familjär och trygg även i den miljön.

2. När Tage och Ejda är fina mot varandra. Det är de nästan alltid, Ejda avgudar sin storebror och Tage är väldigt förtjust i sin lillasyster också, så de kramas rätt mycket. Jag vet inte hur ovanligt eller vanligt det är, men Tage har hittills aldrig slagit Ejda (vad vi har sett), trots att vi nog inte skulle ha kunnat klandra honom särskilt högljutt om han gjort det – för det finns en grej hon inte är snäll gällande när det kommer till Tage – hans hår, som hon bokstavligt talat ofta hänger i bara för att retas med honom (hon är fullt medveten om hur håröm han är).

3. Att jag i går genomförde min första träning sedan New York Marathon, jag har varit rätt förkyld ändå från att träningsvärken släppte fram till nu. Jag simmade i drygt en halvtimme på badhuset inne i Kiruna. Jag har ärende in till stan även senare i veckan, så förhoppningsvis blir det en runda till då.

4. Att jag äntligen har fått rumpan ur och börjat ta mig an lite svenskt tv-material på TVdags också. Jag har amerikanskt drama och någon sorts utveckling inom teknikområdet och streamingmarknaden som mina primära bevakningsområden där, men till i går recenserade jag säsongspremiären av Historieätarna, som jag i stort gillade även om jag hade vissa dubier gällande spritintaget. Jag ska försöka skriva mer svenskt framöver.

5. Att jag i går fick två lokala förfrågningar om jag fanns tillgänglig för jobb här uppe i Norrbotten. Hittills har det varit mycket så att redaktörer jag känner i Stockholm hör av sig när de behöver lägga ut ett jobb som ska göras i norr och det är så klart finemang det också, men det finns ju även lokala aktörer här uppe som är i behov av kompetenta frilansjournalister. Och det är dem jag vill göra min existens känd för i större utsträckning. Och det har som sagt börjat lossna. Fint!

——

Det här är del 15/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

14. Om jag skulle skaffa mig en hobby så skulle det bli …

… eh, hm. Ja jösses, en hobby lagd ovanpå all den tidsbrist som redan råder? Det vore nog inte den bästa idén.

Men på sätt och vis får väl mitt romanskrivande ses som en hobby. Även om jag gärna kallar mig författare och journalist i den ordningen, så är jag ju när det gäller inkomst journalist och författare, därtill med rätt stor marginal. Jag skulle någon gång vilja nå en situation där det kanske kunde bli 50/50 såväl tids- som finansmässigt, men dit är det i dagsläget långt.

Ett problem i det sammanhanget är väl just det att jag gärna betraktar mitt författande som just en hobby, jag har varit extremt dålig på att försöka göra pengar på mitt skönlitterära skrivande. Exempelvis finns det mycket jag hade kunnat göra annorlunda gällande självutgivningen av min andra roman för att ändra på det, men pengarna var aldrig det intressanta, och är (tyvärr kanske) inte det i dag heller.

Så: Jag väntar med att fundera på hobbyämnen till den dag då mitt författande blir åtminstone min deltidssysselsättning.

——

Det här är del 14/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

13. Kolla – här är en av mina favoritplatser

Det ser mest ut som en väldigt ostrukturerad avlastningsyta, och det är väl i praktiken också vad det är. Tanken var, nej är, att det stora bordet i vardagsrummets ena halva – det som innan vi tog bort en vägg var ett sovrum – ska tjänstgöra dels som ett arbetsbord, dels som pysselbord och dels som ett sybord.

FullSizeRender

I realiteten har det, förutom den fjärdedel som jag har lyckats hålla någorlunda ren för att få att fungera som arbetsyta, blivit en stor avlastningsyta för diverse jox, även om symaskinen som synes också är på plats, om än halvt begravd.

Att så skulle bli fallet hade man väl egentligen kunnat räkna ut med lillfingret, särskilt med tanke på de garderober som syns i bakgrunden där Johannas, Tages och Ejdas kläder förvaras (mina håller till i en garderob i vårt sovrum på övervåningen), kläder som efter tvätt har en tendens att mellanlanda på bordet under rätt så lång tid innan de sorteras in på rätt hylla i skåpen.

Men även annat ryms här – bara framför mig just nu kan jag se en kamera, en oanvänd laddsladd till en Macbook Air, en laddsladd till en för tillfället oanvänd monitor (till höger om bilden), kläder, två travar researchböcker till Johannas nya bokprojekt, Tages almanacka, Tages och Johannas halvfärdiga pysselslott, halvbrunna stearinljus, tavlor som väntas på att sättas upp på väggen, några brädspel som placerats i bortre änden i hopp om att Ejda inte ska se dem och hälla ut dem på golvet, tre travar kläder, en ihopvikt karta över Nordkalotten, ett gäng byggmagneter, ett par förvaringsboxar för diverse kontakter och laddningssladdar, en mikrofon för ljudinspelning, en lampa samt lite övrigt skrot av sekundär karaktär.

Men trots allt detta kaos – och de av er som känner mig vet att jag är en vän av ordning – trivs jag vid det här bordet. Jag har ju faktiskt ett helt arbetsrum på ovanvåningen, ett rum som jag dessutom har lyckats hålla rätt bra ordning i – främst genom att vara tydlig med att ingen lek får förekomma därinne – men trots detta finner jag mig oftast sittande här nere när jag arbetar, i mitten av kaoset.

Och det har faktiskt hänt vid flera tillfällen att det här bordet har varit så skinande vackert rent som det är tänkt, jag och Johanna blir lika paffa varje gång någon av oss orkar städa det och i några minuter kan beskåda hur rummet är tänkt att se ut. Så ställs en grej på det. Och därefter en till. Och en tredje.

Så är det fria fallet igång igen.

——

Det här är del 13/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

12. Kvällens filmtips

Jag längtar ju ständigt tillbaka till Berlin, staden som jag bisarrt nog inte besökt en endaste gång sedan vi flyttade hem i augusti 2011.

Första gången jag och Johanna åkte dit tillsammans var precis i samband med 20-årsjubileet av murens fall. Nu har precis 25-årsjubileet gått av stapeln, och i samband med det har SVT visat den tvådelade filmdokumentären Berlinmurens fall (Busting the Berlin Wall), som ännu går att se på SVT Play. Om denna, samt den svenska vänsterns komplicerade förhållande till kommunismen, har Hynek Pallas skrivit en väldigt bra text i dag på TVdags.

På tal om TVdags så skrev jag en kommen en tredjedel in i säsongen-text om Gotham där för några dagar sedan.

Men orkar du bara läsa en text till i dag, välj då Hyneks.

——

Det här är del 12/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

11. Månadens färg är naturligtvis …

… vit.

image

Snön har varit rätt måttlig hittills i vinter, det har varit vitt på marken i några veckor men inte särskilt mycket mer än så. Men i dag ryktas det om snöfall uppåt tio centimeter, så kanske får jag ta mig an årets första snöskottning framåt kvällen.

——

Det här är del 11/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

10. Kolla – här har jag en hund i famnen

Ja, jag vet att den korrekta rubriken till det här inlägget om man ska följa utmaningen är ”Här har jag ritat en hund”. Men så kul ska vi inte ha det.

attojag

Det något suddiga fotot är taget i går kväll hemma hos Johannas föräldrar, och det är Atto som ligger i min famn, berömd jakthund i bygderna. Vi har haft lite bekymmer med Atto, eller snarare egentligen med Ejda, eftersom hon visat sig vara väldigt rädd för hundar och katter. Det har börjat lägga sig lite, exempelvis kan hon nu efter noga övervägande och lång startsträcka av egen fri vilja tänka sig att klappa kusinernas katt Klasse. Men Atto är ju, även om hon är rätt timid, monstruöst stor i jämförelse med en katt som dessutom i ärlighetens namn är rätt asocial av sig och inte tränger sig på. Atto däremot vill gärna vara in your face, och när man är tre äpplen hög är det så klart inte så lätt att sätta stopp för en best som vill slicka en i ansiktet, med resultatet att Ejda har drabbats av ren panik så fort vovven närmat sig. Så oftast får Atto vara ute i hallen när vi är på besök om hon inte sitter ute i sin hundbur, vilket hon oftast gör dagtid.

I går var det dock -25 här (så även i dag), och då får även jakthundar vara inomhus. Och faktum var att det gick lite bättre än vanligt. Ejda gav fortfarande ifrån sig missnöjda tjut så fort Atto kom för nära, men hon accepterade ändå att de befann sig i samma rum så länge de höll sig på varsin kant.

ejdabibblan

Dejdan. Så stor nu. Och samtidigt så liten.

——

Det här är del 10/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

9. Fem saker jag borde ta tag i

1. Färdigställa romanen.

2. Färdigställa den andra romanen.

3. Bestämma mig för vilken av de två ovanstående romanerna jag egentligen borde färdigställa. För dagens läge är lite hopplöst, jag har två helt väsensskilda berättelser som båda står och stampar någonstans i slutet av den första fjärdedelen av handlingen. Hade jag från början fokuserat på en av dem hade jag kanske varit åtminstone halvvägs, troligen än längre dessutom, jag är rädd att det här velandet fram och tillbaka drar ner skrivartempot överlag.

4. Göra den här sajten mer mobilvänlig. Det är inte det att den inte ser bra ut i mobilen, men väldigt mycket information skalas bort på de mindre skärmarna, vilket jag varit inne på tidigare. Det skulle jag vilja få ordning på. Förslag på lämpliga WordPressteman mottages fortfarande tacksamt.

5. Sortera in den rena tvätten på rätt plats i klädskåpen så att den nuvarande statusen – där entusiastiska barn har plockat plaggen från tvättkorgen och slängt ut över halva vardagsrumsgolvet – upphör.

——

Det här är del 9/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

8. Ibland blir jag avundsjuk på …

… hm, här får jag nog låta nästan exakt som Lisa, som ju den här novemberutmaningen är lånad av.

Och i stället för att försöka formulera samma sak igen, lånar jag ett stycke ur ett av de två extrakapitel vi tidigare i år skrev till pocketupplagan av När två blev tre.

Att vi valde att ta steget och omlokalisera oss 125 mil norrut berodde så klart mycket på barnen – utan dem hade jag aldrig kommit på tanken även om jag villigt erkänner att jag snabbt kommit att uppskatta bylivet och redan avancerat i bygden genom att sedan en tid sitta i styrelsen för föreningen Vittangi Allutveckling.

Att ha närmast daglig avlastning av Johannas föräldrar och systers familj – ibland hela dagar och ibland bara en halvtimme när mommo Mona spontant dyker upp och lajar med barnen en halvtimme så att jag kan passa på att hänga tvätt och kanske till och med gå på toaletten ostört – är guld värt. Visst saknar jag Stockholm och det liv jag byggde upp där under nästan femton år, men ärligt talat faller den där saknaden över mig nästan bara när jag är där, i Vittangi hinns inte de tankarna med, inte med två barn, villa och Volvo att ta hand om.

Det jag kan tycka är jobbigt är att mina föräldrar har kommit längre bort. Flytten må ha medfört att Tage och Ejda har minskat avståndet till sin mommo och moppa med 124,87 mil, men samtidigt så har avståndet till deras farmor och farfar växt dramatiskt. Till Stockholm var det enkelt för min mamma och pappa att ta bussen över dagen för ett par dryga hundralappar, det går flera dagliga avgångar från Sandviken, men att ta sig till Arlanda och sedan flyga till Kiruna eller kuska nattåget norrut i femton timmar är en helt annan femma såväl tids- som kostnadsmässigt. Jag försöker se till att vi åker ner så ofta det finns möjlighet, och lobbar ständigt för att de ska komma hit på besök, plats finns det gott om i huset. Men det är klart att avståndet skapar en distans, att våra barn får en svagare relation till sina farföräldrar än morföräldrar.

Det grämer mig.

——

Det här är del 8/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

7. Kolla, så här ser jag ut i dag

En gång i tiden körde jag dagens författaroutfit ett par gånger här i bloggen, och det är ju fint att se att ett halvt decennium senare är det fortfarande kulturkofta som gäller när jag plåtar mig. Jag hade glömt att man förr kapade sitt huvud när man tog sådana här bilder (eller är det fortfarande kutym?), men batterierna i systemkameran tog hur som helst bokstavligt talat slut sekunden efter att jag fört över den här bilden till datorn, så nu får det bli så här, kompositionen blir helt mysko om jag kapar skallen av det här fotot.

IMG_4013

——

Det här är del 7/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.