Kirunafestivalen light

Vi drog in till stan. Kirunafestivalen i dagarna tre, jag och barnen nöjer oss med i dag medan Johanna får fröjda sig hela helgen bortsett från en dagstur till Stockholm i morgon, hon tar gryningsflyget ner.

Tage åkte tre skraltiga karuseller, hängde i lekparken vid Gruvstadsparken och vägrade äta hamburgare. Dagens ungdom. Nu bor vi på hotell, fyra personer i en 1,60-säng. På papperet låter det ganska mysigt och än har jag inget att klaga på men jag avvaktar händelseutvecklingen framåt småtimmarna när Tage och Ejda drar igång sina schemalagda snurrcirkusar innan jag förkunnar slutlig dom.

20140626-222509-80709499.jpg

Jag chockade för övrigt kropp och själ med att lägga tid på romanen två dagar i följd tidigare i veckan. Hoppet lever.

Glad midsommar!

Det är väl inte direkt det jag skulle kalla sommarväder här om en så säger.

Men vi är i alla fall bättre lottade än de boende inne i Kiruna, där det snöade ymnigt i går kväll och ett lätt snötäcke lade sig över staden. Jag låter därför Tora Lindberg, föreståndare för fina Kiruna Bokhandel, stå för årets midsommarhälsning:

Rapport från vardagen

Mitt sporadiska bloggande fortsätter. Jag skyller på byggande av lekstuga, omhändertagande av barn, gräsklippning och allehanda jobbfix.

Jag har recenserat ett par filmer för UNT – skräckisen Oculus (3 kajor) samt det fina walkaboutdramat Tracks (4 kajor). Jag har också recenserat Annika Lantz debutroman Det elfte budet, som om de delat ut bokbetyg skulle ha fått (2 kajor).

På TVdags skrev jag i går om veckans avsnitt av 24, och förra veckan skrev jag om en förändring av streamingtjänsten Magine som gör den lite bättre för SVT-tittande.

I detta nu har jag dock inte ett enda inbokat jobb. Det borde väl oroa mig men jag känner mig mest fri, det brukar ordna sig på arbetsfronten. Och jag skulle ju kunna lägga lite välbehövlig tid på romanen i stället.

Jaha. Där vaknade Ejda från sin slummer. Slut på lediga tiden.

Välsignad jord, antar jag

Alltså, det var ju så här det inte skulle bli. Jag skulle ju inte lägga av med dagliga, eller åtminstone nästan dagliga, inlägg bara för att Blogg100-utmaningen gick i mål i söndags.

Och så inleder jag med tre tysta dagar. Fantastico.

Nåväl, jag har haft rätt mycket jobbpyssel att ta hand om. Plus att jag fick passa på att klippa vår minst sagt prunkande gräsmatta i går, då regnet som parkerat sig över landets nordligaste del tog en tillfällig paus. Där prästgården fram till för 50 år sedan hade sitt potatisland växer gräset så snabbt att man nästan kan se det med blotta ögat, det påminde mer om en maskrosäng än en gräsmatta innan jag gav mig på den.

20140612-233415-84855075.jpg

På resande fot

Att resa med barn är verkligen både bu och bä. Ibland är man så less att man bara vill lägga sig ner och grina på grund av logistiska besvär, ungar som ställer sig på tvären i exakt fel ögonblick och så det där att man i princip aldrig tillåts göra det som är så underbart när man framåt seneftermiddagen dråsar in på hotellrummet efter en heldag av sightseeing i gassande solsken med ömmande ryggsäcksryggar – vila. För under dagens strapatser har så klart de små redan slocknat i någon vagn eller famn och är vid återkomsten till basen pigga som små mörtar. Dessutom har det väl i världshistorien nästan aldrig hänt att ens barn – om man har flera – har behagat somna samtidigt på dagtid.

Men så är det ju allt det där andra. När man ser Tages glädje över att parken vi bara tänkt gå och rasta barnen i en sväng är som en spännande labyrint som det finns sköldpaddor i. Eller när Ejda blir så sprallig att hon bara rister med hela kroppen och utbrister glädjetjut när vågorna slår omkull henne gång efter gång inne på det äventyrsbad vi spontant hamnat på efter att Tage med sin örnblick sett vattenrutschkanorna på flera kilometers håll. Och när jag och Johanna trots barnens närmast överjordiska pigghet till slut ändå lyckats få dem i sängs för natten och kan pusta ut med vin på en balkongterrass med utsikt över Bryssels takåsar. De stunderna är resorna alltid mödan värd.

På något sätt är det väl lite udda att vi har valt att resa så mycket när våra barn är små, det blir ju ofrånkomligen en annan sorts resor där barnen till ganska stora delar sätter gränserna. Men de är ändå förvånansvärt tåliga de små liven, och vi har än så länge aldrig upplevt en situation som varit hopplös, trots att flygplan har ställts in sent på söndagskvällar i främmande land där inget funnits att köpa och vårt eget förråd av blöjor och barnmat varit slut, där tunnelbanedörrar har smällt igen och tåg rullat iväg när bara pappan plus ett av barnen hunnit kliva ombord (och pappan haft inte bara sin egen plånbok plus mobil i fickan utan även mammans) och där vi med en timmes varsel ställts på gatan efter att en Airbnb-hyrd lägenhet plötsligt fått ny ägare mitt i vår vistelse, låsen bytts ut och de vi hyrt av abrupt avhysts.

På något sätt löser sig allt, och jag tror att sådana här incidenter får både vuxna och barn att växa, bli tåligare, mer anpassningsbara. Och nej, barnen lär inte minnas allt de varit med om eftersom de är så unga, men oj vad Tage gillar att sitta och se på kort på ipaden och titta på vad han har varit med om, och att därefter prata om sakerna som han har gjort, som om han själv mindes dem.

Visst är det jobbigare med två barn än med ett, och därför har resorna också blivit något färre sedan Ejda kom, även om det till viss del beror på att flytten till Vittangi skedde kort innan hon föddes – att ge sig iväg har blivit både en smula krångligare men också dyrare (ofta är den initiala resan från Kiruna till Stockholm kostsammare än att från Stockholm resa vidare till utlandet).

Och någon gång händer ju ändå det där omöjliga – båda barnen somnar samtidigt på dagtid. Som nu, då vi sitter på planet hem från Bryssel, och Ejda sover i min famn och Tage kurat ihop sig till en boll på sätet bredvid Johanna med huvudet i hennes knä. Då man kan hitta tid till att för en gångs skull skriva ett blogginlägg på femtusen tecken på mobilen och (nästan) hinna bli klar innan de vaknar. I de där stunderna, hur få de än är i praktiken, kommer alltid tanken: Det är ju superenkelt att vara förälder!

Tillägg efter hemkomst: Jaha. Bara för det så blev det här den andra gången som ett flygbolag slarvat bort vår barnvagn någonstans i Europa. För tre år sedan rattade vi runt i London med en wobblande lånesulky från Heathrow över en helg, och den här gången blev det lång näsa vid ankomst till Bromma. Oh well, den dyker väl upp vad det lider. Och nu sover barnen, vi ska äta indiskt och kolla Orange is the new black på Netflix. Att vara förälder är ju superenkelt!

Gent

Det var högsommarvärme i Belgien i dag. Vi drog nytta av finvädret och åkte till Gent med tåget för en halvdags sightseeing. Efter att reseledar-Jocke tittat för djupt ner i Google Maps och snurrat till promenaden tog vi oss via en rejäl omväg till stadens medeltida och mycket vackra centrum. Väl där poserade Tage i Jockes pilotbrillor och krävde att utförligt få begreppet monarki förklarat för sig av en med tiden allt mer uppgiven Johanna.

20140607-234441-85481629.jpg

Summa summarum: Fin men utmattande dag.

I love Europe, som Christer Sjögren sjöng

Vi är i Bryssel, hänger med Jocke och Jasmine. I dag tog vi dock barnen på egen hand ut till Mini-Europe för andra gången, såg EU-staterna i miniatyr och Tage fick trycka igång nationalsången på den svenska delen (som symboliseras av en rätt maffig miniatyr av Stockholms stadshus) nationaldagen till ära. Eller ja, vi kom ärligt talat inte ihåg att det var nationaldag förrän rätt långt efteråt, men sett i backspegeln var det ju passande. Försökte även förklara för Tage varför man har nationalsånger. Gick så där.

20140606-231550-83750293.jpg

Atomium i bildens bakgrund har dock inget med EU-parken att göra. Den är dessutom rätt långt ifrån mini.

Stockholm i P1

Det är ju på något sätt tragikomiskt att Po Tidholm, som skrivit och debatterat så mycket om marginaliseringen och exotiseringen av Norrland, ensam får representera landsdelen Norrland bland årets sommarpratare. Och då bor han ändå cirka 15 mil söder om Sveriges mitt.

Självklart är det inte konstigt att de flesta sommarpratare bor i Stockholm, av lättförståeliga skäl bosätter sig rätt så många av de kreativa och intressanta människor som kan komma i fråga där. Men så där många av totalen, är det verkligen rimligt? Nja.