Just nu på TVdags

I stället för att skriva episka inlägg här har jag de senaste dagarna skrivit ganska långt om The good wife och väldigt långt om The walking dead på TVdags. Det första på egen hand, det andra tillsammans med mannen som här i spalterna alltid gått under namnet DN-Mattias.

The walking dead-avsnittet. Hua säger jag bara.

Tredje gången gillt

I morgon kommer min pappa hit på besök, jag och Ejda kör in till Kiruna på förmiddagen och hämtar honom från nattåget. Första gången han var här fick han äran att riva en vägg för att skapa ett stort vardagsrum på bottenvåningen, och andra gången fick han lägga nytt golv i barnens rum på ovanvåningen.

Alltså borde vi sätta honom i arbete på källarplanet nu. Tvättstugan skulle behöva grejas till. Vad säger du pappa?

Pausfågel

Argh! Det här är första dagen i årets #blogg100-serie som jag inte kommer på en enda vettig grej att blogga om.

Visserligen har dagen varit lång. Och jag har precis sett det kanske nattsvartaste avsnitten av ”The walking dead” någonsin vilket tog musten ur mig en smula vilket jag skulle kunna skriva om men jag sparar nog det till ett inlägg på TVdags.

Så vi stannar här. Ska gå till sängs och läsa i Elin Boardys ”Mary Jones historia”, lär väl somna efter tre sidor. Nej, inte för att den är tråkig, utan för att det helt enkelt är så jag tenderar göra dessa kvällar.

Mer om Boye, Mercedes-Benz och Akademien

Skrev just en kommentar till Karin Boye-inlägget som var längre än mitt ursprungsinlägg, så jag tycker gott att en kan läsa den för att få en lite fördjupad bild av vad jag tänker om det hela (samt för att få en liten inblick i vad jag ägnade mig åt i tonåren).

Nu ska jag äntligen se Veronica Mars-filmen. Mot filmrummet i källaren!

Kopparrajden

Efter en duktig fjolvecka (osäker på om det är ett riktigt ord) då jag bockade av fyra träningspass på min 100-utmaning före New York Marathon, har jag den här veckan gjort detta ogjort genom att inte träna en enda gång. Orsaken stavas för många deadlines, jag har lagt all barnfri tid på att jobba.

Men i dag blev det i alla fall en rejäl genomkörare, då det mittenlördagen i mars varje år anordnas det traditionsenliga skidloppet Kopparrajden mellan Svappavaara och Vittangi. Sträckan i huvudklassen är 28 kilometer och i år var det äntligen deltagarpremiär även för mig efter att fjolmars (kör hårt på fjol nu) försvann i en dimma av influensor och pre-Ejdabestyr. Dock hade jag bara 5,5 kilometer skidåkning i kroppen hittills i vinter – och dessförinnan hade jag inte stått på ett par skidor på cirka ett decennium – så jag nöjde mig med den mer modesta motionsklassen där starten är förlagd vid Suptallen 11 kilometer från Vittangi sportplats.

Min tid på dryga timmen var rätt blygsam, men jag stakade på så gott jag kunde, blev rejält trött och hade i alla fall fyra-fem personer bakom mig i spåret när jag spurtade in på stadion och möttes av hejarop från familj och svärföräldrar. Ett par minusgrader i luften, glimtar av sol och stormvindar som tillfälligt hade mojnat. En väl spenderad förmiddag.

Nu har vi barnfritt, Tage och Ejda sover över hos sin mommo och moppa. Vi ägnar tiden åt sådant som aldrig hinns med när de är hemma, det vill säga städa huset.

Det här med Karin Boye, Mercedes-Benz och Akademien

Jag måste säga att jag tycker att den här historien där Svenska Akademien hotar stämma Mercedes-Benz för att de använt Karin Boyes dikt ”I rörelse” i en reklamfilm är problematisk.

Å ena sidan verkar Akademien ha rätten på sin sida. Även om det är mer än 70 år sedan Karin Boye dog och upphovsrätten på hennes verk har gått ut finns något som kallas klassikerskydd, som endast Svenska Akademien, Musikaliska Akademien och Konstakademien kan åberopa. Om de anser att ett skyddslöst verk far illa har de rätt att gå till domstol och försöka beivra utnyttjandet om det ”kränker den andliga odlingens intressen”.

Men å andra sidan är det lätt att hamna snett i sådana här diskussioner. I vilka sammanhang får en klassiker användas utan att den andliga odlingen kränks? Ligger problemet i att Mercedes-Benz är ett vinstdrivande miljardföretag? Är det att dikten har kortats? Hur ”gott” måste syftet vara för att klassiska verk ska få användas? Och hur klassiskt måste det vara för att akademierna ska reagera?

Kanske är det så att hanteringen i det här fallet har varit slarvig, även om det enligt uppgift ska vara så att Mercedes-Benz har kontaktat Karin Boye-sällskapet i förväg och fått deras tillåtelse att använda dikten i reklamfilmen. Men grundfrågan borde ju vara om det här på något sätt kan sägas skada Karin Boyes författarskap och eftermäle. Och jag kan inte se att det gör det. Snarare kan jag se en oupplyst människa sitta nedsjunken i en tv-soffa någonstans som fångas av de vackra raderna, googlar dem (det är ju trots allt reklampaus så hen har ju redan mobilen i handen) och upptäcker ett författarskap.

Låser vi in våra klassiker i ett skåp kan vi visserligen vara säkra på att de aldrig missbrukas. Men de lär heller aldrig nå särskilt många nya läsare.

Kalaset och nödfiskdammen

Det blev tårtkalas med den närmaste släkten i går kväll för vår nyblivne fyraåring.

IMG_3124

 

IMG_3138

IMG_3143

Tyvärr glömde vi dock bort det obligatoriska kalasinslaget fiskdamm vilket orsakade mycken gråt och tandagnisslan vid sänggång när födelsedagsbarnet kom på det hela. Lösningen blev att anordna en frukostfiskdamm i morse där Tage fick fiska upp sin frukostmacka och yoggi, som hade placerats i en Icakasse, med hjälp av en innebandyklubba bakom en rosa filt vi hängt upp mellan köket och hallen.

Alla nöjda, dagen räddad.

Hipp hipp hurra!

Fyra år sedan i dag.

Älskade Tage. Din födelse är den enskilt största och viktigaste händelse som inträffat i mitt liv. Sedan ett knappt år har du visserligen hård konkurrens av din lillasyster, men hennes födelse innebar inte i sig samma omvälvande förändring av tillvaron.

IMG_7718

Födelsedagen inleddes med sovmorgon till klockan sex (för jo, just nu är det att betrakta som sovmorgon, de senaste veckorna har Tage ofta ansett fyra vara en bra uppstigningstid) följt av amerikanska pannkakor.

IMG_7725

Det är mycket möjligt att jag var dem som njöt av dem mest.

Smalt skrivande

Det här udda ”huset” attraherar mig av två orsaker.

1. Minimalistiskt boende fascinerar mig oerhört. Eller ja, minimalism överhuvudtaget. Nu blir det visserligen inte mycket av den varan i praktiken i detta stadie av livet, men i teorin, åh vad jag skulle tycka att det var coolt att försöka leva i ett meterbrett, minimalt hem.

2. Det vore oerhört coolt att spendera en skrivarvecka i Warszawa.

Tummen upp för Keret House!

Skilda världar

Ser Instagramflödet fyllas av vårbilder. Soligt och +13 i Stockholm visar någon, +18 i London en annan.

Och min enda känsla är overklighet. Visserligen har vi också haft strålande solsken och fem grader varmt i dag vilket torde vara säsongsrekord, men gröna gräsmattor och vårjackor – vafalls vi har ju en meter snö på marken, det är eoner av vinter kvar.

Perspektiven förskjuts onekligen här uppe.

20140309-181626.jpg

Östergren lämnar Bonniers efter nästan 40 år

Även Klas Östergren tar nu sitt pick och pack och kliver över från Albert Bonniers Förlag till Natur & Kultur. Den nye akademiledamoten Östergren säger till DN att det inte finns någon dramatik bakom flytten, utan hänvisar till att hans förläggare Stephen Farran-Lee nyligen gjort samma flytt och att han helt enkelt bara följer med.

Och det stämmer säkert till stora delar, men samtidigt går det inte att blunda för att Klas Östergren varit på Albert Bonniers Förlag sedan debuten med ”Attila” 1975, och Farran-Lee blev förläggare på Bonniers så sent som 2008 då han gick över från Norstedts. Alltså hade Östergren över 30 år av gott Bonnierssamarbete innan Farran-Lee ens kom in i bilden. Men när denne nu lämnat skutan vill Östergren alltså heller inte stanna kvar längre.

Klas Östergren kan nog inte kallas kassako när det kommer till försäljning, men han säljer bra och han har länge varit ett prestigenamn inom den svenska litteraturen och hans ställning har ytterligare stärkts efter beskedet att han blir ledamot av Svenska Akademien i slutet av året. Att en sådan författare lämnar Sveriges största förlag efter nästan 40 år där sänder tveklöst en signal om att något inte står helt rätt till.