Bokpoddar har de allihopa

Jag har ju haft som ambition att komma igång med någon sorts bokbranschliknande podd, men livet har kommit emellan, med nya bajsblöjor, arbete, husrenoveringar och (ehm, något sporadiskt) romanskrivande.

Men det hindrar ju inte andra från att lansera och köra bokpoddar.

Min egen favorit, föga förvånande kanske, är Bokhoras Bokpodden. Jag gillar att de tar in gäster samt erbjuder en kompott av aktuella ämnen, debatter, allmänt litteraturprat och recensioner. Ett bokmagasin i poddform helt enkelt. Ska jag säga något kritiskt är det att jag tycker att min hustru varit med för sällan under våren, hon gör sig väldigt bra i radioliknande sammanhang. Men sjukdomsvistelser, avstånd på 125 mil samt barnafödande får väl sägas utgöra laga förfall. Och nu har hon faktiskt börjat komma med i matchen igen, tidigare i kväll satt hon nere i vår snickarverkstad i källaren (tystaste stället i huset) och gjorde ett inslag via Skype. Det är lite vår grej, att spela in ljud i egna källarlokaler.

En podd som precis haft premiär är Bokmärkt, ett samarbete mellan Aftonbladets Nöjesbladet och e-bokhandeln Bokon, under ledning av tidningens Tara Moshizi och med Emelie Thorén och Kristofer Ahlström som bisittare. De har valt bokcirkelformatet till sin podd, i varje avsnitt diskuteras en bok. Personligen är jag inte lika intresserad av den formen, men bokcirklar är ju populära överlag, så säkerligen finns en publik för detta.

En podd som verkar ha stannat av en aning är Printz Publishings Horunge, som i höstas faktiskt var först ut bland de svenska bokpoddar jag har koll på. Men bara två avsnitt har hittills kommit under 2013.

En annan färsking, avslutningsvis, är författaren Lisa Bjärbos Allt vi säger är sant, en podd om ungdomslitteratur hon gör tillsammans med författaren Per Bengtsson. De håller rätt bra fart och har hunnit med fem avsnitt sedan februari. Och att de nischar sig mot ett i kulturdebatten ofta eftersatt litteraturområde tycker jag är strålande.

Men jag då? Mm, jobbar på det. Tänker i alla fall på det. Ibland.

Lite pepp inför ”The newsroom” trots allt

Får erkänna att jag blir förväntansfull när jag ser det här klippet inför andra säsongen av ”The newsroom”. Första säsongen innehöll minst sagt både toppar och dalar, och det är nästan jobbigt att se hur Aaron Sorkin verkligen anstränger sig för att med avslappnad min förklara hur annorlunda de tretton avsnitt som nu väntar kommer att bli, och hur han påtalar att man absolut inte behöver ha sett säsong ett för att haka på nu. Dessutom är första säsongens ideliga – i mitt tycke mindre lyckade – försök till komedi helt frånvarande i det här klippet. Jag undrar om det betyder något för den nya säsongens ton.

Det vill nog till att publiken omfamnar säsong två av ”The newsroom” mer helhjärtat. Tittarsiffrorna var knappast lysande förra sommaren, och kritiken stundtals besk.

Stor nu

På tal om Tage.

Fram till i dag har hans säng stått inklämd i vårt lilla sovrum. Men alldeles nyss bar jag över honom till hans eget rum, som i dag slutligen blev åtminstone semiklart, för att han ska få sova sin första natt där inne.

När vi pratade om det tidigare i dag verkade han tycka att det skulle bli spännande, något han såg fram emot. Och jag trodde att jag skulle känna detsamma.

Men nu ligger jag här, med öronen spetsade ut mot natten, klarvaken och magen fylld av oro.

Bäva den dag han flyttar längre än fem meter bort.

Gråt inte Ejda, jag är din storebror

Tage har hittills överträffat förväntningarna i rollen som storebror. Visst är han lite allmänt jobbigare mot mig och Johanna, det är mer trots överlag än innan Ejda föddes, men mot henne är han alltid väldigt omtänksam och kärleksfull. Och varje gång hon är ledsen eller arg och skriker – vilket tyvärr är ganska ofta – går han fram till henne och säger tröstande Gråt inte Ejda, jag är din storebror.

tageejda

Ja, varför gråta med ett sådant praktexemplar till brorsa?

Tredje gången gillt för Celine och Jesse. Eller fjärde.

Jag får erkänna att jag är extremt peppad på ”Before midnight”, Richard Linklaters tredje film med Julie Delpy och Ethan Hawke om paret Celine och Jesses kärlekshistoria som började på ett tåg på väg mot Prag 1995 i ”Bara en natt”/”Before sunrise”. Jag fullkomligt älskade den när den kom, och tyckte även oerhört mycket om ”Bara en dag”/”Before sunset” från 2004, där de återförenades (för gott?) i Paris nio år senare.

Fick ett pressmeddelande nu på förmiddagen om att den svenska premiären dock sker först den 20 september, med en smygvisning på Way Out West i augusti. Med tanke på att filmen visades på Sundancefestivalen redan i januari, har tävlat i Berlin och går upp i USA redan i början av juni, känns det oerhört avlägset.

Men!

När jag klickade mig runt IMDb efter länkar till det här inlägget upptäckte jag något jag inte hade en aning om – Delpy och Hawke har spelat Celine och Jesse även i en fjärde film – Linklaters ”Waking life” från 2001, en något experimentell datoranimerad film med drömtema där de medverkar i en scen. Måste tveklöst kollas upp i samband med att jag ser om de två inledande filmerna före trean.

100!

Tänka sig, det gick vägen den här gången, utan ett endaste litet efterdateringsfusk.

I dag går Fredrik ”Bisonblog” Wass #blogg100-utmaning i mål för andra gången, och till skillnad från i fjol, då jag missade ett par lördagar vill jag minnas, tog jag mig i år ända från start till mål utan att snubbla en endaste gång. Det blev till och med lite mer än hundra inlägg, dubbelbloggade en fyra-fem dagar.

Visst, blogginläggen har inte varit särskilt spännande alla gånger, den här vintern och våren har varit ett enda virrvarr av allt annat än internetliv i form av flyttar, husrenoveringar, sjukdomar, sjukhusvistelser och tvåbarnschockar. Inte den mest ultimata tiden att vårda bloggen.

Och just därför är jag väldigt nöjd med att jag faktiskt höll i hela vägen.

Vad händer nu då? Jag har faktiskt tänkt försöka hålla uppe farten, och fortsätta blogga varje dag. Missar jag en eller två är det väl inte längre hela världen, men jag ska göra mitt bästa för att det inte ska ske. De dagliga besöken hit har ökat med ungefär 20-25 procent sedan jag började blogga dagligen igen (det fanns ju en tid i de här spalternas ungdom när jag alltid bloggade minst en, ofta två eller till och med tre gånger varje dag), och det är något jag gärna skulle se höll i sig. För tänk om jag hade tid och ork att alltid blogga kvalitativt, hur höga skulle inte besökssiffrorna bli då?