Storyside och breddningen

Jag gillar verkligen Helena Gustafsson och hennes ljudboksförlag Storyside. De sitter inte stilla i båten, i stället testar de nya grejer på det digitala området, utan att räddhågset vänta och se. För en tid sedan meddelade de som första svenska stora aktör att de tecknat avtal för att få in sina ljudböcker till försäljning i iTunes Bookstore, och i dag skriver Svensk Bokhandel att de även börjar satsa på e-böcker, då de i en ny satsning på Aino Trosell även tagit över hennes backlist från Norstedts och ger ut hennes äldre böcker som e-böcker.

Med stor sannolikhet är satsningarna delvis födda ur nödvändighet, ljudboksbranschen har gått i stå de senaste åren och växer inte längre vad jag förstått. Bättre att då nysatsa i digitala kanaler i stället för att krystat försöka hänga kvar och skapa nya varianter av fysiska ljudböcker, som en del andra gjort.

Om satsningen lyckas? Jag hoppas det, och tror att de har en god chans. Förlagschefen Helena Gustafsson är dock befriande ärlig i sitt sista svar, där hon säger att hon inte vet hur det hela kommer att tas emot och utvecklas.

– Ska jag vara helt ärlig?
– Ja.
– Jag vet inte. Vi gör det här nu, vi väntar ett tag, ser vad som händer och sedan tar vi nästa steg.

Vi får väl se. De vågar i alla fall testa och tänka nytt. Det gillar jag.

Livet just nu

Vi är i Vittangi igen. Ett kombinerat administrations-, jobb- samt intervjuofferbesök.

Intervjuoffer. Konstigt ord egentligen. Som att det alltid måste handla om att bli ställd mot väggen.

Planet hann inte mer än slå ner sina hjul på landningsbanan i Kiruna förrän jag kände mig trött och febrig. Orkar inte en tredje sjukomgång mer eller mindre i rad.

Den jobbrelaterade biten av resan innebär att jag ska åka ner i gruvan i Kiruna. Djupt ner. Det ska bli väldigt skoj.

Jag stör mig ofantligt på veckans artiklar i Stockholmstidningarna om de skadeframkallande spärrarna i tunnelbanan. Eller, inte på artiklarna, utan på den allt mer tydliga samhällsmentalitet spärrarna visar på. Spärrarna måste byggas så där höga och aggressiva, för annars finns risk att några fuskare tar sig igenom, och hur skulle det se ut om vi hederliga skattebetalare tvingades betala för det, vad? Nej, låt oss bygga murar som åtskiljer de ärliga från snyltarna. Skit samma om vi får ett allt kallare samhälle, jag tänker fan inte betala för någon annan än mig själv.

Bah.

Kalaset

Releasefesten som förlaget ordnat för vår bok blev jättetrevlig! Vi fick blommor, en mycket finurlig bokhylla, champagne, vin och … hm, det var något mer, men jag kan inte minnas vad just nu. Det var ett rätt tidigt och därtill barnfyllt kalas, tveklöst har det hänt något med bekantskapskretsens sammansättning de senaste tre-fyra åren.

Idiotiskt nog så misslyckades vi totalt med att plåta några bilder från kalaset, jag kom på det först när vi åkte tunnelbana hemåt, och tog det här fotot på Johanna och Tage.

Turligt nog hade min fina gamla jobbkollega Marko sinnesnärvaro nog att bambusra vårt framträdande i alla fall. Tack för det Marko!

Tage festade så hårt att han i dag har feber, han meddelade själv före frukosten med stor teatralitet att han inte bara var kall och trött (det säger han att han är i tid och otid när han vill att man ska tycka lite synd om honom), utan därtill sjuuuk. Därmed genomför vi i dag hans livs andra vab-dag med Muminmaraton i vardagsrummet.

Stiss

Jag borde jobba. Men vi har en liten releasefest för boken i kväll, och jag kan inte för mitt liv ta mig för något mer vettigt än att skicka iväg några fakturor, trots att jag inte behöver förbereda ett pillijota till kalaset, förutom att möjligen köpa in lite festisar till de barn som väntas komma, jag har svårt att tänka mig att sådana finns att tillgå på plats.

Nervös? Nja, vet inte. Stissig snarare. Orolig i kroppen på det där sättet jag alltid blivit i samband med ett boksläpp, även om det känns lite mindre den här gången, vi är ju två som delar på det och dessutom är det en sorts bok som jag inte tror kommer att bli recenserad i någon direkt omfattning. Eller? Jag får erkänna att jag aldrig bevakat utgivningen av föräldraböcker och lagt märke till deras eventuella avtryck i offentligheten.

Men hur som helst. Stissig.

Himmel och helvete

Så passerade ännu en helg av våra liv.

Jag gillar verkligen den relation jag och Tage har just nu. Vi börjar allt mer bli som två kompisar, redo att upptäcka världen tillsammans med kavata steg. Ja, bortsett från att han alltid vill springa medan han upptäcker då. Pappa spring! säger han och sätter iväg, och att det räcker för mig att gå raskt för att hinna med i hans löpartempo spelar ingen roll, går jag tittar han bara missmodigt på mig och upprepar spring! tills jag börjar lufsa med korta springsteg vid hans sida, samtidigt som jag med jämna mellanrum utbrister titta framåt! när han ideligen vägrar göra just det. Att man ska bli utpumpad av hans ruscher är dock ingen risk, var tionde meter blir det tvärnit eftersom en cykel, ett stuprör, en soptunna och därefter en ny cykel ska undersökas. För att inte tala om de tre-fyra motorcyklar som brukar stå parkerade lite längre upp på vår gata.

Men så är han ju samtidigt en sådan ofantlig pain in the ass just nu också. Han kan växla mellan att vara världens gulligaste två och ett halvt-åring och en ursäkta uttrycket skitunge av galaktiska mått inom loppet av sekunder. I lördags eftermiddag när vi skulle ta oss ut ur lägenheten för att åka till Andys lekland i Sickla var jag så förbannad på honom att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Vad han gjorde? Egentligen inget mer än det han alltid gör numera – skrek NEJ! till allt man föreslog och gjorde tvärtom vad man än sade till honom. Men ibland är det som att han märker att om han sätter sig på tvären exakt vid det här tillfället så kommer effekten att bli maximal – ja men vad bra, då kör vi så det ryker och tårarna och snoret flyger av ilska, ända in i kaklet trotsar vi, kom igen nu! Och när de där tillfällena kommer trycker han sig in, rotar sig ner och vägrar allt och alla så totalt att det känns som att hela min kropp ska brista av undantryckt irritation och ilska.

Men så ligger jag där i sängen när natten kommit, fortfarande någonstans irriterad över tingens ordning, och vaknar till av att en vettskrämd liten pojke famlar sig upp ur en mardröm och kvävt skriker pappa! pappa! och viftar med armarna tills han finner min hals och trycker sig så hårt mot mig att jag knappt kan andas och han snyftar och skakar i hela kroppen tills jag lyckats vyssja honom lugn och han efter ett tag somnar fortfarande fastklamrad kring mig. Hur jag ligger där och försöker insupa den säregna känsla som jag antar drabbar alla föräldrar då och då – att i min famn sover ett litet barn som känner fullständig tillit till mig, ett barn som i detta nu ser mig som sitt allt.

Och det är alltid en tanke som får det att svindla.