Jag åker tåg till Gästrikland för att gå på morfars begravning. Johanna och Tage är kvar i Stockholm, när jag vinkade hej då låg de nedbäddade i soffan och såg med olika grader av entusiasm på en Teletubbies-dvd.
Jag tänker på hur mycket mer närvarande döden blivit sedan Tage kom in i mitt liv. Närvarande, och samtidigt både mer ofarlig och skrämmande.
Jag har alltid varit något av en koleriker, oroat mig för mina krämpor och gärna tolkat varje symptom som ett möjligt dödsbesked. Sedan Tages födsel har det där försvunnit, möjligen delvis för att jag inte längre hinner tänka så mycket på mig själv, men främst för att jag tror att det inte spelar lika stor roll längre. Jag har hunnit göra en del saker, rest över stora delar av världen, gett ut ett par romaner och snart även en föräldrafackbok som de säger ska sorteras under psykologi vilket känns overkligt men låt gå då.
Och det allra viktigaste. Jag har satt ett barn till världen. Vad spelar det då längre för roll om jag finns?
Det sorgligaste med om jag skulle dö är att jag inte skulle få se Tage växa upp. Jag skulle aldrig få chansen att vara en pappa åt honom. Det är väl den orsak jag kan se att numera behöva hänga kvar vid jordelivet.
Jag skojar så klart. Jag vill ingen annanstans vara än med min familj och jag har absolut ambition att hänga i så att jag får uppleva Tages 50-årsfest, då är jag nyligen fyllda 85 vilket jag tycker kan kännas som lagom.
Men däremot skojar jag inte när jag säger att rädslan för döden för egen del har minskat.
Fast där den för min egen person har falnat, har den när det gäller Tage förstärkts. Jösses vad den har förstärkts.
Tage började nyligen sova i sitt eget rum. Johanna var motståndare, hon tyckte det kändes sorgligt och läskigt att han skulle ligga där helt ensam samtidigt som vi får vara två i vårt sovrum, så jag fick vara bad cop och säga att jo, han måste faktiskt börja med det nu, han är ingen bebis längre, det är viktigt för hans utveckling och så vidare.
Förvånande nog gick det bra. Åtminstone för Tage, som redan kväll två vi provade somnade i princip ovaggad vid halv åtta på kvällen och sedan sov nonstop fram till halv sex på morgonen, en rutin han sedan upprepat i stort sett varje natt. Även Johanna har tagit det oväntat odramatiskt, hon kraschar numera vid tio och sover utan avbrott tills Tage vaknar och kommer in till oss och börjar hålla låda.
Jag? Nej, för mig har det tyvärr gått sämre. Jag har hittills stigit upp minst två gånger varje natt och så tyst jag kan smugit över lägenhetens golv fram mot Tages säng för att lyssna efter hans andetag.
Jag vet att jag är löjlig, men det spelar ingen roll, jag vaknar, lyssnar ut i natten om jag hör honom röra sig och när bara tystnad möter mig börjar hjärnan rusa. Tänk om han slutat andas? Tänk om han alldeles precis nyss slutat andas? Går jag upp nu och hittar honom finns en chans att han kan räddas, stannar jag kvar är han för evigt förlorad.
Så för att få sinnesro går jag upp, tassar fram mot hans säng, inte sällan med resultatet att jag råkar väcka honom eftersom golven i rummen som har parkett – däribland Tages – knarrar något förfärligt. Ser honom ligga där insnurrad i täcke med oftast en arm eller ett ben långt utanför sängkanten, ibland halvt nere på golvet. Oemotståndligt söt. Så levande, trots sömnen.
Min morfar träffade bara Tage en gång. Han var inte så pigg de sista åren av sitt liv, tacklade av rätt snart efter att min mormor dött 2008, verkade ärligt talat inte särskilt intresserad av att fortsätta längre.
Men jag minns gången de träffades, vilket även kom att bli sista gången jag träffade min morfar.
Vi var hemma hos min mamma i Sandviken, Tage var inte mer än tre-fyra månader, det var bara han och jag som hade åkt upp, Johanna var kvar i Stockholm. Mina systrar var också där, den ena med bebismage och morfar kom med min moster och hennes man. De sista åren tyckte morfar inte om att vara hemifrån, blev snabbt orolig och gick efter en ganska kort stund bort mot ytterdörren, började cirkla där, en signal att han ville åka hemåt igen även fast han var för stolt/envis för att erkänna det.
Men han såg Tage. Klappade hans kinder, ville ta i honom, klämma runt hans bebishulliga armar och upprepade flera gånger ”vilken fin familj jag har, tänka sig att jag har det”, lite som att han sa det för att påminna sig om att så faktiskt var fallet, att hans liv betytt något, att det varit resan värt.
Det är just det där. Att en dag på ålderns höst inse att även om ens egna tillvaro nästan helt ligger i det förflutna, finns resultatet av livet som levts kvar i nuet och inte minst i framtiden.
Så vill jag också få chansen att känna. Även om rädslan för min egen död har minskat skulle jag väldigt gärna stå där om femtio år och känna en bebishand klämma runt mitt finger och drabbas av vetskapen att livet gått vidare delvis på grund av mig.
Jag skrev den här texten i torsdags när jag åkte tåg till Sandviken inför morfars begravning. Den är tänkt att vara med i min och Johannas föräldrabok ”När två blev tre” som ges ut på Natur & Kultur i augusti. Bilden är från vintern 1976-1977, när jag åker pulka med morfar hemma på deras gård i Barkhyttan.
