Hur vi dör

Vi är hemma i Stockholm igen nu, efter sjutton dagar på vift i Gästrikland och Vittangi känns det skönt med vardag. Jag har dock lite för mycket att göra den kommande veckan för att det ska kännas helt bekvämt. Men det ska nog lösa sig.

Johannas farfar dog när vi var där uppe, hon var med när han dog, höll hans hand medan livet försvann ur honom, hon har skrivit väldigt fint om det i sin blogg. Därmed fick jag för första, men med all sannolikhet inte sista, gången stifta bekantskap med de för mig helt främmande traditioner som finns kring döden där uppe. Äldre rutiner och seder som vi i de mer urbana delarna av landet till stora delar har rationaliserat bort.

I förväg hade det sagts att det rörde sig om en utbärning, men i efterhand lät Johanna meddela att det mer varit som en hämtning, eller möjligen en blandning av dem båda.

Det som rent konkret hände var att vi åkte till vårdhemmet där Johannas farfar bodde sin sista tid, och nu hade placerats i en öppen kista i sitt rum. Alla samlades först till fika i vårdhemmets allrum, varefter vi förflyttade oss in till hans rum där det sjöngs några psalmer och det lästes bibelstrofer vid kistan. Alla sade därefter sina hej då, och följde sedan kistan som drogs på en vagn till baksidan, där kistan bars in i begravningsfirmans bil av delar av släkten och vårdhemmets personal gemensamt. I sakta mak körde därefter en liten kortege genom byn, med stopp utanför farfars hem för att han skulle få se huset han själv byggt en sista gång.

Turen gick vidare till gravkapellet på kyrkogården strax utanför Vittangi, den ligger vackert i en slänt ned mot älven. Väl framme bars kistan ned i ett förvaringsrum under kapellet, jag var en av de som bar. Ett par ljus stod tända och väntade på varsin sida om platsen där kistan skulle stå, och några följde efter ned, ledda av Tage som absolut ville se vad som var i görningen. Väl nere hos oss som burit stegade han kavat fram till kistan och började klättra upp på den, något som i kombination med att hans morfar då han lyfte bort honom råkade tjonga hans huvud mot rummets låga plåttak så att väggarna skallrade, skänkte en lätt David Lynchig stämning över skeendet, och flera av de närvarande kunde till och med kosta på sig ett hjärtligt skratt.

Jag var väldigt stolt över Tage under ceremonin. När vi först gick in i rummet där hans gammelfarfar låg – eller om det egentligen blir gammelmorfar eftersom det var hans mors farfar, jag vet inte riktigt – blev han lite ledsen och ville vara i famnen, det kändes som att han förstod att människor i rummet var sorgsna, kanske blev han lite rädd när han såg Johannas farmor gråta. Därefter satt han dock snällt i först min och sedan Johannas famn under hela ceremonin, och tittade storögt på de vuxna när de sjöng. När vi gick efter kistan mot vårdhemmets baksida fastnade han visserligen vid ett par tomtar som stod placerade vid en dörr, men det bör föras till protokollet att Tage är mycket förtjust i tomtar.

Det är intressant hur olika vi ser på döden. Eller snarare hur de flesta av oss inte gör det. Innan vi steg in i Johannas farfars rum och jag såg honom ligga där i sin kista, hade jag aldrig tidigare sett en död människa. När vi var tillbaka hemma pratade vi om det där, och Johanna räknade fram att hennes siffra var elva. Och nej, hon har inte jobbat inom vården eller liknande, det rörde sig bara om människor som dött i hennes närhet och vars begravningar eller bärningar eller uthämtningar hon varit på hemma i byn.

Jag kan tycka att det är fint att döden tillåts ta plats. Jag är ovan vid det, men ja, det var på något sätt vackert.

Det här med att ställa krav

Jag skrev om Facebook, deras nya annonser och tidslinjen för ett par dagar sedan i UNT. Och för första gången sedan jag började skriva mina krönikeliknande teknikartiklar för dem har kommentarsfältet vaknat till liv.

Kanske måste skriva saker som folk inte håller med om oftare.

Och på tal om UNT recenserade jag även ”Shame” som har premiär i morgon. Fin film, om man nu kan säga det om en ytterst glåmig skildring av gravt sexmissbruk.

Metajournalistik

Via Fredrik ser jag att tidningen Forbes har gjort ett stort porträtt på Spotifys vd Daniel Ek, och det är ju helt i sin ordning. Men sedan går de ett steg längre och intervjuar intervjuaren om hur det var att intervjua Ek.

Kanske borde jag intervjua mig själv i samma ämne, gjorde ett porträtt på Ek sommaren 2009.

Daniel, hur var det att intervjua Daniel?
– Det var kul, han var en trevlig kille med huvudet på skaft. Vi satt i ett konferensrum i deras kontor nära Stureplan, tror visserligen att de har flyttat sedan dess. De bilder där Ek sitter under Spotifyloggan vid en grön vägg och myser som de flesta medier brukar använda när de skriver om Spotify togs vid vår intervju.

Något särskilt du minns?
– Vi pratade en del om Spotifys brist på social och redaktionell koppling vill jag minnas, jag uttryckte en viss frustration över att det bara fanns några topplistor och en sökruta, inget mer som kunde guida mig till att hitta ny musik. Det tog han ju uppenbarligen till sig, eftersom de nu kopplat ihop sig med Facebook för det sociala och lanserat appar som sköter det redaktionella.

Du tar inte på dig lite väl stora skor när du insinuerar att det är din förtjänst?
– Tror du?

Det räcker nog så.

Annars då?

Jo tack, jag har en del ångest för att jag inte har hunnit jobba så mycket som jag borde, särskilt med tanke på att jag dumt nog hamstrade på mig mer arbete än under normala arbetsveckor till årets jul- och nyårsveckor. Men det ska väl lösa sig på något sätt.

Kvällsprojektet fixa bloggen får väl sägas ha nått om inte sin slutpunkt så åtminstone sin nöjd så länge-punkt. Jag är inte helt okej med att sidospalten försvinner så fort man sitter framför en skärm med mindre bredd än 1280 punkter (det vill säga på alla mobiler, ipads och netbooks i princip) – den responsiva webben och jag är alltså inte helt kompatibla – men det är väl sådan framtiden ser ut. Det är också därför jag har valt att ha en underskrift direkt under loggan, jag vill att småskärmsbesökare som trillar in ska få den viktigaste infon om mig också utan att behöva scrolla ner till botten av sidan (där sidospalten placeras på mobila enheter).

Nej, nu måste jag ringa och prata e-handel med en plattformsleverantör till en artikel för Internetworld.