Lågtryck

Det är lite ledsamt nu. Efter tio dagar utan några som helst problem när vi skulle vinka hej kom reaktionen i går. Vid orden nu ska pappa gå vid lämningen på dagis började stora tårar rulla nerför Tages kinder, och han tryckte sig mot mitt ben, ville aldrig släppa taget. Så även i morse. Tårar, skrik, armar som omfamnar, lämna mig inte här. Att det snabbt går över efter att dörren slagit igen bakom mig är visserligen en tröst, men en förvånansvärt klen sådan.

Det, kombinerat med att varje tandborstningen varje morgon och kväll nu utvecklats till ett veritabelt krig mellan ett barn som vägrar att öppna munnen och en pappa som inte vill att hans sons tänder ska falla ur munnen på grund av misskötsel, gör att himlen ter sig en smula mulen i dag.

Visste förlagen i förväg att Jobs snart skulle dö?

I det nya numret av Svensk Bokhandel (ej på nätet) stod en intressant grej jag inte sett någonstans tidigare. Martin Kaunitz som var den svenske förläggaren på Albert Bonniers förlag för Steve Jobs-biografin, intervjuas angående turerna inför utgivningen. Eftersom Walter Isaacsons bok kom ut mindre än tre veckor efter Steve Jobs död, utgick de flesta – jag inräknad – från att boken hade snabböversatts för att hinna komma ut samtidigt i Sverige som i USA. Så var dock inte fallet. Martin Kaunitz säger: Vi fick manus tidigt i juli, men utgångspunkten var att boken skulle komma ut först när Steve Jobs hade avlidit. Det var så han ville ha det. Det enda vi visste var att så särskilt lång tid kunde det inte vara kvar.

Det är ett till synes anspråkslöst uttalande som i förlängningen innehåller rätt uppseendeväckande uppgifter gällande den amerikanska originalutgivningen.

Om Jobs krävt att boken skulle komma ut först efter hans död, betyder det att det amerikanska förlaget Simon & Schuster redan i mitten av augusti var säkra på att Jobs skulle vara död inom några månader, eftersom de den 15 augusti meddelade att biografin skulle ges ut den 21 november (datumet ändrades sedan till den 24 oktober efter att Jobs avlidit).

Och så skulle det väl kunna vara antar jag, även om det framstår som väldigt makabert – den 15 augusti var Steve Jobs fortfarande Apples vd, det var först den 24 augusti som han meddelade företagets ledning att han skulle avgå.

Problemet är dock att det här motsägs av flera saker i boken, i de sista kapitel som författaren Walter Isaacson sammanställde först när Jobs dött. Några dagar innan han avgår som vd frågar Jobs Isaacson om han kommer att tycka om att läsa allt som står i boken. Isaacson säger nej, det kommer nog Jobs inte att göra. Det är bra, svarar Jobs, då kommer det inte att verka som en bok gjord på min beställning. Jag kommer inte att läsa den på ett tag, för jag vill inte bli arg. Kanske läser jag den om ett år – om jag fortfarande finns i livet. På kvällen efter att han avgått den 24 augusti pratar han också med Isaacson och säger då att han hoppas kunna fortsätta vara aktiv på Apple även framöver. Jag ska arbeta med nya produkter och marknadsföring och sånt jag tycker är roligt, säger han. Båda de här sakerna säger alltså Jobs efter att boken fått ett utgivningsdatum annonserat.

Självklart kan de här uttalandena handla om önsketänkande från Jobs sida, att han försöker fly från den grymma verkligheten. Men det verkar i sånt fall så underligt att Isaacson valt att plocka med citaten, för om det var så att hans förlag vid den här tidpunkten visste att Jobs skulle vara död före den 21 november, då måste ju Isaacson också ha vetat det. Och med tanke på hur ärlig boken framstår i alla avseenden, varför nämner han aldrig att de nu visste med säkerhet att tiden var utmätt? Det verkar konstigt.

Det finns en till underlighet med den svenske förläggarens uttalande. Om det var så att Albert Bonniers förlag redan i början av juli fick indikationer från USA-förlaget att det inte var lång tid kvar för Jobs, så bör samma information ha gått ut till alla förlag i de över 20 länder som gav ut egna översättningar i slutet av oktober. Med tanke på den totala radiotystnad som alltid rått från Apples sida gällande Jobs vacklande hälsa ända sedan han drabbades av cancer första gången 2004, låter det konstigt att förlaget skulle tillåtas sprida en sådan uppgift till bokförlag världen över, även om det skett med krav på sekretess.

Jag har inte sett några uppgifter i den här riktningen någonstans tidigare – vare sig i USA eller Sverige – och då följer jag ändå rapporteringen kring Apple på en nivå som det nog i Sverige går att räkna på händernas båda fingrar. Har jag trots allt lyckats missa något, eller är det här helt nya uppgifter – oavsett om de stämmer eller inte?

Med nyfunnen känsla för rörelse

Har kunnat jobba mellan 9-15 varje dag den här veckan. Särskilt effektiv har jag tyvärr inte varit, har väl mest gått runt och känt mig för, försökt acklimatisera mig till en helt ny tillvaro. Att gå tillbaka till mitt tidigare jobb hade nog varit enklare, eller vad säger jag, det är klart det hade varit, att bara glida in i den gamla tillvaron hade ju inte inneburit några problem alls, och på många sätt känts tryggt och bekvämt.

Men det hade heller inte inneburit någon utmaning. Och sådana måste man väl utsätta sig för ibland. Jag var för dålig på det under lång tid, gled in i någon sorts kokong där jag bara lät saker puttra på år efter år, utan någon drivkraft för förändring, utan att knappt ens förflytta mig rent fysiskt.

En sak jag verkligen har stört mig på den senaste tiden är att jag fram till att jag träffade Johanna under ett antal år nästan aldrig reste någonstans. Varför i hela friden inte då? Jag hade råd, jag hade all tid i världen, jag hade inget som höll mig tillbaka. Ändå rörde jag mig aldrig, höll mig i de vana cirklarna i Stockholms innerstad, lät inget rubba dem på något vis.

Ren idioti.

Nåväl. Vi har ju tagit igen det med råge de senaste åren. Tage har blivit en van resenär, han är mer bekväm med att åka flygplan än vad jag själv är och har redan

Eh. Jag skriver det här från soffan, Tage stökar omkring kring mina fötter och möblerar om vardagsrummet så smått, skjuter in soffbordet till sitt direkt angränsande sovrum till exempel. Hur som helst, i samma stund som jag skrev att han är en van resenär och mer bekväm med att åka flygplan än jag själv, kom han fram till mig med sin lilla röda resväska i famnen och ville ha hjälp med att öppna den. Nu har han packat den med ett tåglok, en av sin mammas snusdosor samt en mindre väska i stål  – kan ju vara bra med en liten väska när man ska gå på stan – och försöker under viss frustration få ihop locket.

Ett tecken så gott som något. Vi måste nog resa någonstans snart.

Egen tid

Dag sju på Tages inskolning. I dag är han där från klockan nio till halv tre på eftermiddagen. På förmiddagen har jag hunnit göra en intervju till en Internetworldartikel, pysslat en del där hemma och sitter nu på ett fik och skriver en text till vår bebisbok.

Att det är så här livet ska vara framöver, fyllt med möjligheter att faktiskt ägna sig åt sina egna projekt på dagtid, känns efter femton månader med barnet vid min sida som smått overkligt.