Det här med åsikter och tyckande

Vet ni vad jag saknar? Att jag aldrig uttrycker åsikter och skriver om vad jag tycker och tänker om händelser och företeelser och allt annat möjligt och omöjligt längre. Så där tjurigt som jag var rätt duktig på en gång i tiden. Eller ja, duktig och duktig, jag kunde i alla fall bli rätt manisk och skrev som fasiken och uttryckte åsikter, mer eller mindre välgrundade. Som när jag var arg på rödskynkarna kring Odenplan när det begav sig. Som när jag skrev en massa om e-böcker när det begav sig. Som när jag hetsade upp mig så att jag nästan ville gråta gällande den förbannade FRA-lagen.

Det var länge sedan nu. Vill bara att ni ska veta att jag inte slutat ha åsikter, det är bara helt omöjligt att sätta ner dem på pränt i nuläget, ety jag har en son som bokstavligt talat hänger i mina kalsonger och skriker när jag inte gör exakt som han vill. Mitt liv har alltså inte förändrats särskilt mycket alls på ett sätt, det är fortfarande jag jag jag, bara det att jag inte längre är jag, utan han där på golvet.

Samtidigt har ju kanalerna ändrats för var man sätter åsikter på pränt också. I detta nu diskuterar jag exempelvis för fullt på Twitter med Emanuel Karlsten huruvida Kenza är okänd för DN:s läsare, med utgångspunkt i hans krönika i dagens tidning.

Sådana viktigheter måste ju vara värt lite kalsongdragningar, eller hur?

Det här med att leva i molnet

Jag tänker på molnet. Nej inte det isländska askmolnet, utan datormolnet, the cloud, nätlagring, våra framtida streamade liv, om man får tro på profetiorna.

Och jag tänker att det känns som en utopi att det ska fungera. Åtminstone i nuläget.

För världen är ju större än Sverige, där vi vant oss vid ett rätt snappy och väl utbyggt 3G-nät, och snart börjar väl 4G bli någorlunda användbart utanför Stockholms innerstad också. Men samtidigt kommer ju inte tjänster som musikstreamingsajter à la Spotify och Wimp eller digital lockers à la Amazon och Google och vad det nu är Apple planerar att lyfta mobilt på internationell basis förrän utbyggnaden når någonstans utanför high tech-tillvaron i Skandinavien också.

För jag tänker på mitt liv i Berlin. Hur 3G-uppkopplingen på mitt tyska kontantkort (jag betalar tio euro extra för en gigabyte surf per månad) är ett skämt när det kommer till hastighet, det är hastighetsmässigt som den där sortens 3G som fanns i början i Sverige, inte det HSDPA-nät vi har i dag och kallar Turbo-3G med hastigheter på 14,4 mbit/s eller 7,2 eller ens 3,6 – nej, tänk snarare 0,384. Och det är alltså när det ens finns 3G-uppkoppling eller ens mobilmottagning, i Berlin tappar man oftast mobiltäckningen så fort man går in i en byggnad. Inte heller när man är utomhus och sikten är klar fungerar det särskilt väl, när jag är ute och barnvagnspromenerar eller joggar bryts mina Spotify- eller Storytel-lyssningar ideligen om jag inte har laddat upp dem i offlineläge innan jag sticker ut, täckningen ligger oftast på två eller tre av fem styrkepluppar på min iPhone.

Men okej. Berlin är på många sätt ett bakvatten, knappast en värdemätare när det kommer till hur läget ser ut i stort på kontinenten. Eller? För det vete fasiken om jag tyckte att det var så mycket bättre i London när vi var där i mars. Eller om det var så mycket bättre i Paris när jag var där senast. Eller i Moskva.

Ja jag borde väl visserligen erkänna att det var två år sedan jag var i de två sistnämnda städerna, en del kan ha hänt på deras 3G-front. Ville framstå som kosmopolitisk.

Och det här med hur nätet agerar under jord. För åker man tunnelbana fungerar det oftast inte alls. I Berlin finns visserligen mobiltäckning i tunnelbanan, men då bara GSM-varianten, ingen 3G. Likaså i London har jag för mig. I New York fungerar inte mobilen alls i tunnelbanan, även om det ska vara på väg. Inom fyra-fem år. Åtminstone på stationsplattformarna. Kanske också i tunnlarna. Eventuellt.

Det här är inget försök att slå hål på drömmen om det ständigt uppkopplade livet. Det lär tveklöst komma. Men jag vill bara säga att jag tror att vi lever lite i det blå ibland, när vi pratar om molnet.

Vi är inte där än.

Instagram

Jag gick och blev med Instagram i går, ännu en sociala medier-tjänst att hålla ordning på. Just den här fungerar bara på iPhone i dagsläget, men bilderna som den genererar går även att beskåda i mitt twitterflöde i högerspalten. Första dagens bilder finns samlade nedan.

Men varför i hela fridens namn lägga tid på ännu en tjänst som stjäl tid från mitt riktiga liv? Tja, det är roligt att ta bilder och jag tycker att tjänsten är rätt så smart och snygg. Det går att korsposta hit, till Twitter, Facebook, Flickr och en massa andra tjänster om jag så önskar, och jag kan även lägga upp samma bild till bildbloggen vi har för Tage på Posterous med en enkel fingerswipe, om nu fotot jag tar någon gång skulle råka vara på honom.

Jag heter dannyboysthlm på tjänsten. Adda mig för bövelen!

Femton år senare

När jag var 21 år gammal köpte jag för första gången hem alkohol vars syfte var att stå i kylskåpet i väntan på att jag någon kväll kanske skulle bli lite sugen på att ta en drink. Missförstå mig inte, jag var vid den här tiden en så frekvent besökare på Systembolaget som låg på Skolgatan i Uppsala att jag en gång fick oroliga bannor av en kassörska jag råkat hamna framför någon gång för mycket, men jag hade aldrig köpt alkohol för att ha hemma. Det var alltid punktinsatser, en kvarting Star gin till förfesten före Piraya på Östgöta eller tolv öl till festen i Svartbäcken, alkohol som köptes in för stunden, ämnad att förtäras samma kväll.

Ja, även jag tycker för den delen att det i dag låter väldigt mastigt med en kvarting sprit till en förfest – särskilt med tanke på att jag när jag anlänt till Piraya troligen drack ett par vodka lime samt någon stor stark också – men det var helt ärligt de mängderna vi drack vid den här tiden. Jag minns att de något mer förfinade infödda Uppsalabor vi stundom umgicks med tyckte att vi var lite … burdusa när vi dök upp på förfesterna med spritflaskor och pet-läsk i våra kassar samtidigt som de sippade rödvin, men hey, det var de som gick ut i nattlivet med rödvinsfläckade tänder och läppar, inte vi.

Hur som helst.

Av någon anledning köpte jag en flaska Campari som skulle stå i kylskåpet. När den rätta stunden inföll skulle jag hälla upp en försvarlig men på intet sätt grotesk mängd av den röda vätskan i ett glas med isbitar i, och toppa med apelsinjuice och möjligen en citronskiva om det skulle råka finnas hemma. Sedan skulle jag sätta mig i soffan och dricka, enbart för att det var gott. Det var en väldigt vuxen och främmande känsla.

Jag minns det här mycket tydligt. Vad jag däremot inte har den blekaste förnimmelse av, är om jag någon gång förverkligade mitt vuxna drickande. Troligen inte. Sannolikheten är betydligt större att jag någon kväll när en fest infunnit sig efter att Systembolaget hunnit stänga ryckte åt mig flaskan, äntrade cykeln och lämnade min och min vän Jonas lägenhet i Flogsta för en förfest i någon mer central del av staden.

Sedan den här Campariincidenten, som bör ha inträffat 1996, har jag aldrig ägt en Campariflaska igen. Förrän i går kväll.

För när vi stod på Kaiser’s vid Warschauer Straße för att köpa barnmat efter en dag i Kreuzberg med en helt annan Jonas, drabbades jag åter av Camparidjävulen. Jag lämnade barnmatsgången och stegade mot spritavdelningen som hade jag aldrig gjort annat, ryckte åt mig en 75:a Campari och gick mot kassan. Tage som i sin vagn satt och pillade med sina fötter i godan ro torde aldrig ens ha hunnit fatta vad som hände under omvägen.

När solen gått ner, sonen somnat in och lugnet lagt sig över balkongen, var det så äntligen dags att förverkliga drömmen. Campari, apelsinjuice och tre isbitar i ett tvättäkta Ikeaglas.

Det tog bara femton år.

E-boken går som tåget. I USA alltså. Ja, hos Amazon åtminstone.

Så hände det till sist, eller ja, egentligen snabbare än någon skulle ha kunnat tro. Den amerikanska nätbokhandelsjätten Amazon meddelade i går att de nu säljer fler e-böcker än pappersböcker, punkt. Förra sommaren kom beskedet att de sålde fler e-böcker än inbundna böcker, och i vintras gick även e-boken om pocketboken. Men nu har alltså e-böckerna gått om pappersböckerna totalt.

Det här innebär ju på intet vis att e-boken nu är större än pappersboken i USA som helhet, det här är bara siffror från Amazon, men det säger ändå en hel del om vartåt utvecklingen barkar.

Jag har ju skrivit en del om det här i bloggen tidigare, och min krönika i UNT för ett par veckor sedan i ämnet summerar väl mina tankar rätt så bra. Och vet ni vad, jag tror banne mig jag drämmer till med att publicera den här i bloggen också, det har ju gått snart tre veckor sedan den kördes i tidningen. Varsågoda:

Förlagen sitter still i e-båten

Jag hajade till när jag läste inledningen till en artikel hos branschtidningen Resumé nyligen: ”Ipad och e-böcker har snott en stor marknadsandel från det ’vanliga’ bokläsandet. Nu går Bonnier Pocket ut i en ny stor kampanj – klimatsmart pocket”.

Nej, stopp nu, Resumé, det där är rent nys. Att Bonniers (och Månpocket) nu ska producera miljövänliga pocketböcker är visserligen lovvärt, men det beror inte på ”Hotet från e-boken”, snarare vill de sticka ut på en mättad pocketmarknad.

För även om e-böckerna går starkt framåt i Sverige – senaste året har försäljningen ökat med 300 procent – så rör vi oss fortfarande på väldigt blygsamma nivåer. Elib, som distribuerar i stort sett alla svenska e-böcker, säger att det säljs cirka 5000 exemplar varje månad just nu. Jämfört med den halva miljon pocketar som säljs per månad motsvarar det 1 procent. Räknar vi på hela bokmarknaden – det säljs knappt 2 miljoner böcker i Sverige i månaden – utgör e-boken mindre än 0,3 procent.

Men framöver då? Det brukar refereras till utvecklingen i USA. Enligt deras förläggarorganisation AAP stod e-böcker för 8 procent av den amerikanska bokmarknaden i fjol, året innan var den 3 procent. Kurvorna pekar brant uppåt.

Frågan är bara – är USA facit? Jag är inte säker. Där har den dominerande nätbokhandeln Amazon marknadsfört sin egen läsplatta Kindle i över tre år på ett sätt som verkar utomjordiskt med svenska branschögon sett. Surfar du in på Amazon.com möts du av en jätteannons för Kindle som upptar nästan halva startsidan. Så har det sett ut sedan slutet av 2007. Med sådan exponering är det inte konstigt att Amazon säljer fler e-böcker än pocketböcker, och att Kindlen är deras enskilt mest sålda produkt.

Hos de svenska nätbokhandlarna Adlibris och Bokus får vi leta innan vi hittar e-böckerna. Hos Adlibris finns textlänken ”E-böcker och läsplattor” en bit ner i vänsterspalten. Hos Bokus finns en snarlik länk ännu längre ner i deras vänsterspalt. Både Adlibris och Bokus började sälja läsplattor i början av 2010, utbudet har inte utvecklats nämnvärt sedan dess. Hos Adlibris har det snarare blivit sämre, plattan Letto som stolt marknadsfördes som Adlibris egen vid starten, försvann ur utbudet efter ett par veckor och återkom aldrig.

Utan Amazons satsning skulle inte e-boken vara i närheten av 8 procent i USA. Som ledande (och fristående) distributör av böcker på nätet ser de en egennytta i att gå mot digital distribution i stället för att posta bokpaket världen över. I Sverige ägs de stora nätbokhandlarna av Bonniers (Adlibris) samt KF Media (Bokus), som också äger Norstedts.

Och det är här skon klämmer – förlagskoncernerna verkar vilja sitta stilla i båten, och inte skynda på paradigmskiftet. En utomstående aktör måste in och röra om.

Vem känner sig manad?

Den inre resan

Jag älskar att åka tåg. Det är nästan det jag gillar mest med att resa, att ta sig dit medelst tåg. När de går i tid, man får sitta i fred och inga incidenter inträffar under vägen vill säga.

Efter den inledande missen med mitt ”fönstersäte” visade det sig snart att jag kunde byta plats, vagnen jag satt i var bara halvfull, och jag lyckades knipa ett annat med god panoramavy över landskapet vi susade förbi. De polska tågen går inte särskilt fort. Dessutom tutar de i visslan varje gång de närmar sig en korsande väg, det var ett evinnerligt låtande, ett låtande som abrupt tystnade så fort vi passerat gränsen mot Tyskland och satte riktning mot Berlin under tillbakaresan, troligen har tyskarna en annan filosofi när det kommer till tutande.

Poznan var en trevlig stad, vi kan säga att den gott upprättade Polens rykte efter vinterns korta besök i den luggslitna gränsstaden Slubice. Peters framträdande gick dessutom bra, det ägde rum i en mycket sympatisk liten bokhandel som jag tror att Johanna skulle ha uppskattat.

Men tåg! Åh vad jag älskar att åka tåg. På vägen mot Poznan såg jag dessutom något som förvånade mig rejält, vid en liten mjölkpallsstation stod ett ånglok och pustade. Först trodde jag det rörde sig om någon sorts museijärnvägsvariant, men nej, det stod förspänt framför några helt vanliga om än rätt bedagade passagerarvagnar, och de som skulle med tåget såg ut som helt normala pendlare. Jag försökte ta en bild, men vi hann passera innan jag fick upp kameran ordentligt och hann inte plåta ur någon vettig vinkel.

Åter i Berlin nu. Men jag vill ut och åka tåg igen, snirkla mig fram över den centraleuropeiska myllan! Prag månne?

 

En plats med utsikt

Reser till Polen, Peter håller låda i staden Poznan i kväll i samband med att han nominerats till Kapuscinskipriset för ”Pol Pots leende”, och vi tänkte att det var ju ett utmärkt tillfälle för att hänga, det blir inte så ofta i dessa småbarnstider.

Sitter på Warszawaexpressen i detta nu. Jag valde aktivt en fönsterplats när jag bokade, såg fram emot att få se det polska landskapet svischa förbi under min färd. Möts så av detta.

Får väl fokusera på den inre resan.