E-böcker tvingar förlag bli miljövänliga!

Men alltså, stopp ett tag nu. Resumé skriver angående Bonniers och Månpockets klimatsmarta pocketböcker (var inte det en nyhet redan för ett par veckor sedan, för den delen?) att Ipad och e-böcker har snott en stor marknadsandel från det ”vanliga” bokläsandet, och nu krävs ett motdrag från förlagen – miljövänlighet!

Eeh. Missförstå mig inte, jag tillhör verkligen e-böckernas tillskyndare, försvarare och marknadsförare här i Sverige, jag tycker så mycket om dem att jag för bövelen ger bort dem gratis, men pratar vi ens procentenheter när det gäller hur stor andel e-böckerna har på den svenska bokmarknaden? I fjol betraktades e-boksförsäljningen ännu som mindre än marginell av Förläggareföreningen, försäljningen nådde inte ens en miljon kronor.

Att satsa miljövänligt är utan tvekan bra av förlagen och jag har själv begärt in en offert om vad det kostar att trycka pocketböcker på det sättet – det är inte särskilt mycket dyrare – men jag tror att satsningen har ytterst lite att göra med e-boksmarknaden.

För att du ska ha råd att köpa två andra böcker

Olle Svalander ger i dagarna ut sin nya roman ”Pengar & sex”, som kommer på hans egna förlag Nero Förlag. Till skillnad från mig vågar Olle, som jag agerat lite lite bollplank åt under uppstartsprocessen, ge ut romanen direkt i pocket. Jag gillar hans motivering:

Den kommer i pocket eftersom jag anser att det inte är tyngden i pappret som avgör bokens kvalité utan tyngden i orden. Den kommer i pocket eftersom jag tror att du gillar pocket. Den kommer i pocket för att du ska ha råd att köpa två andra böcker.

Då jag är i Berlin för tillfället missar jag releasefesten i veckan, men Olle – jättestort lycka till!

Första datum för recension

Det där med att jag lät Tage gå omkring utan mössa, jag vet inte jag. Nu är han dunderförkyld, febrig och grinigast i världen, efter sin pappa då möjligen, som efter att ha legat vaken med sin grinige son i princip hela natten i dag inte ser många ljusglimtar på himlen, trots att det utlovats 20 grader på Berlins gator och inte ett moln så långt ögat kan nå, vad jag kan se.

Hur som helst. Det finns så mycket jag skulle vilja göra och skriva, men det får nog anstå till ett annat år.

En grej jag funderar över är dock det här med första recensionsdatum. Börjar de inte spela ut sin roll en smula? Vad är det för poäng med att sätta upp ett magiskt datum för recensioner av böcker, när de numera ofta funnits i handeln flera veckor innan dagen kommer? Jag vet att det finns olika uppfattningar om det här, men för mig är ett viktigt syfte med litteraturrecensioner att de ska vara en guidning för presumtiva läsare, det vill säga – är det värt att jag lägger tid, energi och pengar på just den här boken? Som det är nu hinner ju titlar nästan plockas bort från bokhandlarnas nyhetshyllor innan de haft första recensionsdatum. Är inte det en smula korkat?

PS. Den primära anledningen till att jag skriver det här nu, är att jag såg i Björn af Kleens blogg att hans nya bok ”PS” redan finns att tillgå i bokhandeln (enligt Bokus släpptes den 6 april), men har första recensionsdag om nästan tre veckor, den 30 april. Men det är ett rätt vanligt förekommande fenomen nu för tiden. DS.

PS2. I dag är det för den delen första recensionsdatum för min exkollega Erik Helmersons andra roman ”Den onödige mannen”. På det stora hela tycker jag att det ser fint ut recensionsmässigt. Grattis Erik! DS2.

Litteraturkritik, Pogo Pedagog och Quark

På plats i Berlin igen som sagt. Träden grönskar, Tage går omkring utan mössa och det mesta känns fint.

Några saker att glädjas extra åt:

1. Har sakteliga börjat rulla igång mitt frilanseri i den mån jag hinner – är ju fortfarande föräldraledig ett bra tag till. Förutom de veckoåterkommande krönikorna om nätet och teknik för TT Spektra skriver jag nu varannan vecka om teknik i Upsala Nya Tidning, premiärtexten från i tisdags om The post-pc era kan läsas här, min första litteraturrecension för UNT publicerades i onsdags och kan läsas här, och min första recension för Norrbottens-kuriren kom också i veckan och kan läsas här. Böckerna i fråga är Kristina Ohlssons deckare ”Änglavakter” och Liza Marklunds krönikesamling ”Nya röster sjunger samma sånger”. Än så länge har jag alltså till 100 procent ägnat mig åt att recensera Piratförlagsböcker. Kanske ska det bli min nisch.

2. På tal om Piratförlaget så har de startat en rätt rolig liten Pogo Pedagog-grundkurs i förlag- och bokkunskap på Youtube. Första delen handlar om olika typer av bokbindningar, och andra delen om vad man ska tänka på när man skickar in sitt manus till ett förlag. Roligt, lättsamt och informativt. Det första inslaget har fått viss kritik i kommentarsfältet hos Breakfast Book Club, och kritiken är säkert korrekt i sak, men jag tycker ändå att inslaget är väldigt bra, för det visar hur verkligheten ser ut i dag när det gäller de olika formaten, och visar även ganska tydligt upp den förvirring som råder bland förlagen till hur man ska förhålla sig till dem.

PS. Gällande det här med bokmanus och Piratförlaget: När jag skickade in ”Dannyboy & kärleken” till förlag den första vändan (jag fick det antaget i vända två), var Piratförlaget ett av de tre förlag jag skickade det till. De returnerade manushögen oöppnad. Enligt Mattias Boström (som är den som håller låda i videoklippen) har dock deras rutiner ändrats en del sedan dess. DS.

3. Quark har släppt en 30-dagars utvärderingsversion av kommande version 9, en utvärderingsversion som går att använda utan några som helst restriktioner under den här provmånaden. Gissa om jag tänker nyttja det till att göra pocketupplagan av ”Vi har redan sagt hej då” i ett riktigt kompetent program utan att det behöver kosta mig ett öre? För ja, jag vet att nästan alla jobbar i Indesign nu för tiden, men har man en gång i världen lärt sig att cykla i QuarkXpress 3.3, så hojar man gärna vidare i liknande hjulspår. Åtminstone så gör jag det.

Hålla låda

Man kan ju lugnt påstå att jag svor inombords när jag stod i tunnelbanan i går morse och insåg att mitt elva sidor långa manus som jag förberett till mitt föredrag på Biskops-Arnös skrivarlinje låg kvar hemma på soffbordet. Trots att jag hade gått upp extra tidigt för att ordna med utskriften. Trots att jag hade fixat till ett par detaljer med bläckpenna bara minutrar innan jag lämnade lägenheten. Trots att jag placerat pappershögen extra synlig när jag packade ihop väskan, så att jag bara skulle kunna placera den överst.

Men nej, på soffbordet låg det, och jag tuffade ner mot centralen.

Elva sidor!? Är jag knäpp? Möjligen, men det är så mina talmanus brukar se ut, jag skriver ner i princip exakt vad jag planerar att säga, inklusive effektfulla pauser, men sedan när jag väl är på plats använder jag bara manuset sparsamt, jag har ju hunnit gå igenom det några varv under skrivandets gång, så det brukar gå av sig själv. Dock vill jag ha det där som backup, som ryggrad. Plus att det behövs extra mycket när jag ska göra en presentation i Keynote, jag skriver ut

KLICK

i manuset där bilderna ska komma, så att jag vet när det är dags. Förekomsten av bilderna gör också att det blir svårare att tala i fri stil, att komma ihåg vad jag tänkt säga är inte så svårt på det stora hela, men det är svårt att komma ihåg exakt i vilken ordning bilderna kommer utan något sorts körschema.

Nåväl. Nu gick det visserligen alldeles utmärkt ändå, när jag väl var på plats i Biskops-Arnös mediesal och lyckats koppla in iPaden i systemet (Keynotepremiär via paddan!) återstod 20 minuter tills eleverna skulle komma, så jag hann gå igenom bildspelet och utifrån det kunde jag skriva upp mina stolpar på ett stort papper som jag hittade. Jag höll låda i nästan timmarna två non stop, ämnet för dagen var Författarrollen i förändring eller Den nya författarrollen eller Så kan man också ta sig fram som författare eller något i den stilen. Kursledaren sa efteråt att hon var väldigt nöjd, och att hon tyckte att de hade fått mer matnyttig information om den svenska förlagsvärlden från mig än de fått totalt under de två studiebesök de gjort på förlag inne i Stockholm. Det gjorde mig väldigt glad att höra.

Det är en lustig plats, den där anrika folkhögskolan utslängd på en ö i norra Mälaren. Jag har bara varit där en eller två gånger tidigare, när Peter gick på skrivarlinjen för sex-sju år sedan, minns inte exakt hur många besök jag gjorde, men jag kan verkligen känna en saknad inför att jag aldrig provade på en liknande tillvaro någon gång när jag pluggade. Jag var nära att söka skrivarlinjen i Skurup en gång minns jag, men tyckte till sist att Skåne kändes för långt bort trots allt, och struntade i det. Varför sökte jag aldrig Biskops-Arnö? Mer prestigefyllt blir det ju inte när det kommer till skrivarutbildningar i Sverige, och det ligger ju rätt nära såväl Sandviken som Uppsala som Stockholm, de tre nav jag haft i mitt liv. Minns inte.

Hur som helst. Det var roligt att få komma dit, och jag hoppas på repris nästa årskull.

Frusen

Vinkar av Tage och Johanna vid Arlanda Express. Framme på Kulturhuset, där jag tänkt spendera eftermiddagen med att förbereda mig inför morgondagens föreläsning om en författarroll i förändring på Biskops Arnös skrivarutbildning, upptäcker jag att Tages mössa, vantar och halsduk blivit kvar i min jackficka.

Drabbas av en intensiv längtan och känner mig som en dålig förälder i ett och samma andetag.

Carpe diem, för bövelen.

Jag har börjat med en löjligt hurtig vana. Två av de senaste tre dagarna har jag hängt på låset på Lindquists konditori på Odengatan när de öppnat, vilket i dag innebar att jag var här redan vid halv sju, allt för att hinna få ett par texter skrivna innan Johanna behöver gå till jobbet.

Nu är de klara, hoppas jag, och det är dags att gå hem och ta hand om sonen och möta dagen.

Synd bara att jag redan känner mig som en zombie.

Extra! Nu med extramaterial.

Jag tycker det är roligt om det blir fler som börjar lägga in extramaterial i e-boksutgåvorna av sina böcker, det är ju enkelt gjort, bara några länkar som styr till andra platser egentligen, som Spotify eller nätet eller Youtube eller vad det nu månde vara. Utmaningen är inte i första hand teknisk, utan att tänka till kring vad man styr iväg till, själv var jag väl inte så där jätterevolutionerande, jag skrev ett nytt förord, skapade en spellista och (åter)publicerade den epilog som även finns med som extramaterial i pocketupplagan. Fast där är epilogen tryckt spegelvänd för att göra den lite mer oåtkomlig, här är den skriven rakt upp och ner, men i stället måste man klicka sig fram till den. För jag vill ändå att folk ska förstå att boken är slut, epilogen är inte slutet på historien, det är hur det kunde ha blivit, men inte hur det är.

Hur som helst.

Det är roligt med extramaterial. Däremot vill jag förtydliga en sak som jag tyckte kom bort i medierapporteringen tidigare i veckan. Sara Ohlssons fina debut ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan i dag”, må visserligen vara Sveriges första ”e-bok+” (ett begrepp som Gilla Böcker själva har myntat om jag förstått det rätt), men det var inte Sveriges första e-bok med extramaterial. I e-boksversionen av romanen ”Våld” hade Karin Ström redan i höstas bifogat nyskriven musik enkom för denna utgåva. Karin Ströms variant var dessutom mer avancerad än Ohlssons (och mina) e-boksutgåvor, då den epub-fil hon säljer inte bara länkar läsaren (lyssnaren) vidare till Spotify, utan även innehåller själva musikfilen.