Månad: augusti 2010

Under Pet Shop Boys konsert i Globen hösten 1999 lutar sig min vän Johan mot mig med gnisslande tänder. Helgerån för faaan, väser han när Chris Lowe halvvägs in i ”Being boring” drar igång en stenhård, technoliknande ljudmatta till Neil Tennants text om uppväxten i Newcastle och drömmarna om en annan tillvaro, någon annanstans, förhoppningarna om att något annat ska komma. Så där GÖR man inte, lägger han till när musiken klingat ut.

För nu är det så här, att Pet Shop Boys ”Being boring” är tidernas främsta singel. Nej, det är inte jag som hävdar det, det var The Guardians musikbloggare Stephen Emms som fastslog det i går. Och har det stått i The fucking Guardian måste det ju vara sant.

Jag har alltid varit en smula kluven till ”Being boring”. Jag håller den utan tvekan som en av mina absoluta favoritlåtar genom tiderna, men samtidigt har jag i grund och botten alltid föredragit Pet Shop Boys när de varit en dansant duo, jag sätter exempelvis albumet ”Very” före ”Behaviour”, även om jag rent intellektuellt kan förstå varför den senare skivan av många klassas som kronan i duons produktion, det är ett av de vackraste och mest höstmelankoliska album som någonsin skapats, bäst sammanfattat av låttiteln ”My October symphony”. Och ja, ”Behaviour” gavs ut i oktober 1990. Från den tre år nyare ”Very” släppte duon fem rykande popsinglar – de hade kunnat släppa fem till – och tillsammans med det plastiga legokonvolutet och de crazybetonade utstyrslarna som ackompanjerade singelsläppen drog de den genomtänkta popmusiken till sin spets.

Men ”Being boring”. Läs Emms text. Den sammanfattar väl vad som gör den så speciell. Värt att notera är också att även om den blev gruppens hittills största singelflopp i England, den tog sig bara till 20:e plats på listan, så låg den under två veckor etta på den svenska Trackslistan kring jul och nyår 1990-1991. Trackslyssnarna har alltid varit svaga för Pet Shop Boys.

Tack för det.

Gud vad jag har varit oinspirerad på sistone. Inte bara här i bloggen, utan gällande allt. Jag lever mitt liv, det rullar framåt, men jag skapar ju inget.

Bu.

Mamma och syster på besök i dag, vi har satt oss för att fika på Drottninggatans övre del, namnsdagsbarnet Tage filosoferar med spöket Laban i sin vagn och allt är frid och fröjd här i värl

BRRRÖÖÖÖÖÖÖL!

Några vägjobbare drar igång slipmaskiner och putsar Strindbergcitaten i gatstenen. ”Du ser att jag är en djävla man, som kan göra många konster” får sig en omgång, och jodå, nog görs det djävligt ljudliga konster allt.

BRRRÖÖÖÖÖÖÖL!

Vi kommer hem, lever våra liv, jag lämnar tillbaka en hyrbil hos Hertz och jag är alltid lika förvånat glad när det gått bra, att de tolv dagarna i min vård passerat utan blessyrer, att vi färdats på och av totalt tio färjor under vår Ålandsvistelse och rest sträckan Kungsgården-Östermalm på en timme och fyrtiofyra minuter och till och med fickparkerat en gång och det har gått bra, om två veckor är det dags för nästa vända, tur och retur Blekinge för SSWC och jag lär hålla andan även då.

Jag våndas för att jag inte jobbar tillräckligt snabbt med ljudboken, får dåligt samvete för att det trots att det är jag som är föräldraledig nu känns som att Johanna fortfarande lägger den största tiden på Tage, ja vi går våra promenader stad och promenadväg vida kring men är det verkligen att umgås, jag vill utveckla honom, vara där och leka med honom, få honom att skratta, vill att han ska känna sig trygg även med mig när han somnar om kvällen och jag vet att det bara är att göra, att det bara är att vara med, att vara där, och kanske är jag det också men på något sätt blir det skevt, jag håller mig tillbaka eftersom det känns som att Johanna gör jobbet som person nummer ett i hans liv bättre än jag gör, ja jag vet att det blir en självuppfyllande profetia om jag tänker så men det är inte helt enkelt att komma runt.

Men jag jobbar på det.

Vi lever våra liv, jag tar en avstickare med Jocke och Josefine, ser ”Inception” och håller väl inte med dem som på Imdb tycker att Christopher Nolans senaste är det bästa sedan skivat bröd, inte heller tycker jag att liknelserna vid ”Matrix” håller längre än till att båda har sin grund i verklighetsflykt via drömmar, snarare är väl Nolans eget bländverk ”The prestige” en mer adekvat jämförelse men jösses vilken briljant musik Hans Zimmer skriver till Nolans filmer, särskilt ”Inception” och ”The dark knight” höjs minst ett snäpp av den skoningslöst hårda ljudbilden.

Vi lever våra liv och tycker att det är skönt att vara hemma. Tage gick i Prideparaden i går, åtminstone låg han i sin vagn extra finklädd medan vi såg den passera förbi utanför McDonalds på Norrmalmstorg innan vi promenerade upp till Kjellsons och fikade.

Han kan nästan sitta själv nu, snart är han vuxen och flyttar hemifrån.