Recensionsgenomgång #6

Något oväntat dök det upp en recension i Sydsvenskan i måndags (och därmed även i Trelleborgs Allehanda som använder samma kultursidor), skriven av Björn af Kleen. Därmed har hälften av rikstidningarna recenserat ”Vi har redan sagt hej då”, samma siffra som för ”Dannyboy & kärleken” när det begav sig. Den gången var det Aftonbladet, Dagens Nyheter och Expressen som recenserade, den här gången har hittills Expressen, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan gjort det. Jag kategoriserar som tidigare med omdömena Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig. Det är alltså recensentens omdöme jag försöker mejsla ner till ett enda ord, inget annat.

Bra. af Kleen sällar sig till dem som läser huvudpersonen Filip som ett svin. Rubriken på recensionen (som ej är utlagd på nätet ännu) är Gamen flyger, och tesen i recensionen är att Filip – och min jobbkollega Erik Helmersons huvudperson i hans debut ”Blixthalka” från 2007 – är två symboler för litterära asgamar på kärlekens område, det vill säga att vi porträtterat killar som livnär sig på att romantisera upptagna eller bekräftelsesökande kvinnor på väg ut ur relationer. Det är en beskrivning av min huvudperson som jag själv inte helhjärtat köper, jag tycker att det är att friskriva människosläktet en smula att så helhjärtat avstånd från Filip som af Kleen verkar göra. Visst är Filip extrem i sitt agerande, men han är trots detta inte särskilt ovanlig skulle jag vilja hävda. Men jag tror att det hör lite till att man publikt bör ta avstånd från den här sortens människor – af Kleen är inte ensam om att ha gjort det i en recension även om de flesta andra har lagt till bisatsen men trots att han beter sig som ett svin så hejar man på honom ändå. Jag har dock fått rätt många personliga kommentarer samt mejl från människor som tycker att porträttet av Filip är välfångat samt att de känner igen sig själva eller en tidigare partner eller en tillfällig förbindelse i honom. Hur som helst – af Kleen skriver att jag skickligt lyckas skildra det hopplösa moment 22-ögonblicket som unga konstnärliga människor lurar sig in i: en frihet för att låta sin kreativitet blomma fritt, en tröst för ensamheten som det innebär att våga göra just detta. Det är ett bedrägeri som slutar med hulkande i duschen. Och jag antar att det faktiskt ska tolkas som beröm när han strax innan skriver om romanen att det är solkigt och klaustrofobiskt och falskt intimt och ihåligt. Helt övertygad är han dock inte. Det vore att ta i att hävda att Daniel Åberg bryter ny mark i romanen. Vi kan den här typens tankebanor och geografi rätt väl är en annan passus i texten. Summa summarum är jag dock relativt nöjd med det han skriver. Och gamen som illustrerar texten är utan tvekan mäktig.

Recensionsgenomgång FTW

Jag ser till min stora glädje att mitt tilltag att här i bloggen gå igenom och i viss mån utvärdera recensioner av ”Vi har redan sagt hej då” har fått en efterföljare i Torbjörn Nilsson, som i dag i sin blogg hos Fokus går igenom ett antal recensioner av hans nyutkomna ”De omänskliga”.

Jag har ju legat av mig lite på genomgånsfronten, men i går recenserade Björn af Kleen min roman i Sydsvenskan, rätt stort uppslaget, så det är läge att ta upp det hela igen (recensionen har dock inte dykt upp på nätet ännu). Några bloggrecensioner har även trillat in de senaste veckorna, så räkna med ett genomgångsinlägg de kommande dagarna.

Annars togs ju mina genomgångar på vissa håll emot med viss skepsis. Mina genomgångar hittas här och här och här och här och här.

Bokens framtid är så ljus att I gotta wear shades

Jag ska ju delta i en paneldebatt på Littfest i Umeå med titeln Bokens framtid nästa fredag. Med anledning av det gästbloggade jag i går, och möjligen även i morgon om jag är flitig i dag och skriver ihop mina återstående tankar, på just ämnet Bokens framtid. Rubriken på första delen satte jag till Boken har aldrig varit fysisk till sin form. Check it out vetja.

DJtv #56 – De färgsorterade bokhyllorna

Vi har flyttat till ett nytt hem, vilket innebär ny sortering av våra bokhyllor. Varför är det så kontroversiellt att sortera sina böcker i färgordning jämfört med att ställa dem alfabetiskt eller huller om buller? Vilka sorteringsmöjligheter finns det av en bokhylla? I veckans avsnitt ger vi oss in i sorteringens magiska värld, samt bjuder på ett gästspel av vår son Tage.

Länkar till sådant som nämns i veckans avsnitt:
Våra bokhyllor diskuterade hos Bokhora, del ett samt del två
Verner von Heidenstam – Nobelprisbelönad färgsorterare

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Förverkliga. Förkovra. Förvilla.

Jag hyser en del fåfänga förhoppningar. Jag inbillar mig att jag under småbarnstiden kommer att hinna med en hel del. Jag kommer ju att, om allt går som det är tänkt, bara att jobba i sisådär två och en halv månad under de kommande två åren. Eller ja, åtminstone fram till det nya året 2012. Och förutom att sköta om parveln som just nu ligger vid min sida och ammar sin mammas bröst, ska jag förverkliga mig själv. Förkovra mig. Utveckla mig. Skriva mycket. Läsa mer.

Ja, jag vet att det brukar sägas att det bara är villfarelser. Med en bebis i tillvaron rinner det övriga livet mellan fingrarna på ett sätt som är svårt att förklara, sägs det. Jag har sett tendenser till det redan, små öar av uppgifter som måste lösas kontinuerligt trots att han sover större delen av dygnet och alltså inte borde göra så stort avtryck i vardagen.

Men det ska gå. Jag bläddrar genom tidningarnas kulturdelar och tänker att jag ska läsa Sofi Oksanens ”Utrensning”, jag är ju finlandsvän gubevars och det verkar vara en ypperlig roman. Att jag verkligen borde ta mig an Stig Dagermans ”Tysk höst”, jag är ju för fasiken sugen på att bli semiberlinare. Att jag vill ta mig an Torbjörn Nilssons ”De omänskliga”, jag är ju i grunden rätt politiskt intresserad och morgonens recension i SvD var ju lysande.

Så tittar jag mot mitt nattduksbord och ser att Carin Gerhardsens ”Mamma, pappa, barn” är läst blott till en fjärdedel, deckaren vars passande namn jag köpte på Pressbyrån första kvällen på Danderyds sjukhus, tänkt att slå ihjäl dödtid med. Det har visst inte blivit så mycket sådan.

Men ändå. Det ska gå.

Ljudboksläget

Ute på Social+cash-seminariet i går blev jag för övrigt manad av Unni Drougge att fixa klart ljudboken av ”Vi har redan sagt hej då” någon gång, så att hon kunde läsa den. Eller ja, höra den då. Och ja, nu banne mig är det hög tid att fixa klart. Lägenheten är nästan iordningställd, Tage är nästan fullvuxen – vad finns det för ursäkter?

Inga jävla alls.

Sond? Äh, det är för veklingar.

78927674.jpgVi är glada i dag. Vid morgonens viktbesök på Danderyd konstaterades att Tage tagit sig upp till respektabla 2830 gram, det vill säga ökat 170 sedan i måndags, och beslutet togs att han slipper sonden. Han är nu åter som gud – eller åtminstone jag och Johanna – skapade honom, utan en irriterande slang i näsan.

Dock blir det nu allvar. Nu måste han äta tillräckligt mycket själv, det är ny kontroll på måndag och fortsätter inte viktkurvan i rätt riktning antar jag att sonden kommer åter. Han har tackat för förtroendet genom att vägra vakna till sitt senaste schemalagda mål, som skulle skett för en timme sedan. Det kan bli en lajban helg det här.

I kartonglandet

Jag borde ha ägnat en del av dagen till ett gästbloggsinlägg hos Littfest, ska ju medverka i ett seminarium i Umeå i deras regi den 9 april, under rubriken ”Bokens framtid”. Men istället har vi gått total galore på de resterande flyttkartongerna hela dagen. Tror faktiskt att vi är nere i under tio ouppackade lådor nu.

Nu har dessutom Johannas föräldrar dykt upp från Vittangi för att syna sitt första barnbarn. Så gästinlägget får nog anstå till i morgon åtminstone.

Livet, nu lite annorlunda, men ändå inte.

Det har blivit lite familjeliv över min blogg på sistone. Inget fel i det, och jag har ärligt talat inte haft tid med något annat, men hjärnan kan behöva lite annan stimulans också. Och nu börjar vardagen få åtminstone rudimentära former, även om de beskärs rätt betänkligt av den lille krabaten som ligger och trynar vid min sida i detta nu.

Hur som helst, vad jag säger är att det kanske så sakteliga börjar bli möjligt att återgå något mer till fokus. Ser exempelvis att Svensk Bokhandel har ett ljudboksspecial i sitt senaste nummer. Eftersom jag inte varit på jobbet har jag inte sett den fysiska tidningen – hemmaprenumeration börjar kanske bli ett krav inför den stundande föräldraledigheten – har jag inte sett mer än det som puffas för på sajten, där jag också ser att mitt debattinlägg från förra vintern finns länkat. Där finns också den replik som Earbooks vd Shadi Bitar skrev, men logiskt nog inte det svar jag skrev på den, eftersom jag valde att endast publicera det på min blogg. Tipsar dock gärna om mitt svar ytterligare en gång, då jag tycker att Bitars replik missade målet och delvis var rent felaktigt.

Faktum är att den där debattartikeln, och svaret jag fick på den, var spiken i kistan som bestämde mig för att ge ut ”Vi har redan sagt hej då” själv. Resonemanget kring de där turerna har jag utvecklat i en intervju med mig i nästa nummer av den finlandssvenska litteraturtidskriften Horisont. Så jag väntar med att berätta om de tankarna tills den intervjun är publicerad.

DJtv #fail (6)

Livet kom emellan. En bebis som ska ammas och sondas var tredje timme dygnet runt, ett hem som ska iordningställas från att ha varit helt nedpackat i kartonger – två faktorer som gör att DJtv uteblir den här veckan. För trots hårt arbete hela helgen återstår ändå 48 kartonger att packa upp.

Klockan tio i dag ska vi på återbesök på BB för vikt- samt värdeskontroll. Både jag och Johanna tycker att Tage ser aningen rundare ut om kinderna, men vi tar inte ut något i förskott. Det är en smula nervöst.