Så mycket oro i luften

Del två av helgens profylaxkurs alldeles strax. Vi är väl så där imponerade hittills, lite väl mycket sitta i ring och väldigt mycket oro som ska ventileras hela tiden, oro som känns igen från föräldrautbildningskursen vi var på i måndags, oro som summerades rätt väl av den kvinna som med lätt anklagande ton uttryckte besvikelse för att den i mina ögon utmärkta kursledaren inte lyckats sälja in epidural tillräckligt bra när hon diskuterade smärtlindring. Kvinnan hade hoppats bli lugnad, men du har inte lyckats göra mig ett dugg mindre orolig, sa hon med udd i rösten.

Det verkar finnas så mycket rädsla inför vad som ska ske. Kanske är vi korkade, dumma 0ch naiva, men vi är inte särskilt oroliga för förlossningen. Jag är mest rädd för att bebisen inte ska vara frisk när den väl kommit ut, att det ska visa sig att jag bär på svaga gener som jag för vidare. Det gör mig orolig. Att Johanna går igenom förlossningen med stort A i betyg tvivlar jag inte en tiondel på.

Vi fick hemläxa på kursen, så förmiddagen har ägnats åt att beskriva vår drömförlossning och att punkta några målbilder. Johanna tyckte att jag fäste lite väl mycket vikt vid att jag vill att vi ska åka tunnelbana när det är dags för hemresan från BB. Men jag tycker att det känns som ett fint slutmål. Bebisen i bärsjalen mot mitt bröst, den lilla familjen som hand i hand åker kommunalt hem från Danderyds sjukhus de tre stationerna till vår nya lägenhet vid Östra station så att det riktiga livet kan börja.

Det fick stå kvar.

Bokrean är dödsdömd

Bokrean har funnits i Sverige i någon form i princip alltid, eller åtminstone alltid i modern tid. Den nådde sin absoluta topp så sent som 2004, om en faktaruta i Dagens SvD (ej på nätet) talar sanning.

Ändå är jag övertygad om att bokreans dagar är räknade. Det är jag visserligen knappast ensam om att tro, olyckskorpar har kraxat ett tag, men nu tror jag verkligen att det är på väg att ske. Inte nästa år, troligen inte året därefter heller, kanske heller inte 2013, men 2015 tvivlar jag på att bokrean finns kvar i den form vi känner den i dag.

Inom bokbranschen har det på senare år blivit legio att det bråkas högljutt veckorna före reastarten. Någon aktör tjuvstartar med några timmar, en annan bestämmer sig för att tillåta förhandsbeställningar trots att en överenskommelse nåtts om att sådana inte skulle förekomma längre, någon skickar ut en katalog för tidigt och en annan tycker inte att den fysiska bokbranschens överenskommelser gäller när det kommer till nätförsäljning och skapar egna regler. Det här är inget som kunderna märker, men bokrean är likt ingen annan händelse inom svensk handelssektor strikt reglerad och rituell till sin form. Inom branschen finns en konsensus om att kadaverdisciplin måste råda bland aktörerna, annars faller rean som ett korthus.

Och faller gör den, även om korthusdramatiken nog uteblir. Jag tror nämligen inte att faktumet att Ica Maxi tjuvstartade årets rea med fyra-fem timmar kommer att döda den svenska bokrean. Jag tror att avlivningsprocessen redan har pågått ett tag, och att det inte är svårare än att det är dagens samhälle som långsamt men skoningslöst dödar den. Ingen bryr sig helt enkelt längre.

Det samhälleliga kollektivet är på väg in i en situation där det inte längre känns meningsfullt att vid ett specifikt tillfälle under året handla utvalda böcker till rabatterat pris. Vi vill ha allt, och vi vill ha det nu, ja helst redan i går om tillfälle då gavs. Ja, det är klart att det beror på internet. Vårt samhälle är på väg att genomgå en totalförändring som inte bara berör sådant vi spisar digitalt, utan även fysiska varor, eftersom vårt sätt att tänka håller på att programmeras om. Jaha, bokreakatalog, intressant. Ja, den där romanen vill jag väl ha tror jag. Vad är det för datum i dag? Eeh, what, varför ska jag vänta i tio dagar på att få köpa den? Orka liksom, och så läggs katalogen åt sidan.

Jag säger inte att det här redan har skett, men det håller på att bli verklighet. Sakta men säkert vittrar fundamenten för rean bort, kunderna uteblir och pressfotograferna som kommenderats ut för att plåta glada konsumenter med fullproppade kundkorgar dokumenterar istället vardagsstiltje och året efter struntar man i att ens åka ut för att plåta. Det här har för övrigt redan skett, när jag i går eftermiddag rewritade en text från Svensk Bokhandel om att årets rea börjat svagt hittade jag inget från årets rea att bildsätta med, inte heller från fjolårets. Scanpix plåtade senast reastarten 2008. Vad är hönan och vad är ägget? Omöjligt att säga, jag skulle säga att uppmärksamhetsminskningen, försäljningsminskningen och festminskningen går hand i hand.

Troligen kommer de stora bokhandelskedjorna, de som riktar sig till den breda allmänheten, att börja montera ner först. Bokrean kommer inte att försvinna helt, den kommer att överleva som begrepp och hållas igång som en bokfest för de initierade av välsorterade entusiastboklådor som riktar sig till en köpstark medelklasspublik i de stora innerstäderna – ni vet den där sortens bokhandel som i medierna alltid symboliseras av Söderbokhandeln på Götgatan i Stockholm.

Slutligen något som just slog mig. Förra söndagen tänkte vi göra DJtv om den stundande bokreastarten. Vi kollade lite i katalogerna och förberedde. Sedan satte vi oss och kollade på OS, och glömde helt bort att spela in avsnittet.

Det har aldrig hänt tidigare.

Järnhand

Chefsvecka med start i dag. Som vanligt kommer det att ske med järnhand, den väna valp som annars bebor mitt sinne blir en hård jävel som ryter nej, nej och åter nej till alla som vill sälja in artikelidéer och kollegorna som jag vanligen håller mig på jämlik nivå med ska nu trampas ner, det måste ske, hierarkier är viktiga, annars rubbas balansen och the space continuum kan gå åt helvete.

Inleder med att köpa en latte på McDonalds åt vikarie-Sara. Invaggar henne i falsk trygghet. Sedan drämmer jag till och låter henne skriva en skittråkig notis.

Så ska chefande se ut.

Det går bra nu

En bonussak som är roligt med utgivningen av min nya roman är att försäljningen av ”Dannyboy & kärleken” har tagit fart igen. Ingen jätterusch, men ändå, den har tickat igång igen i nätförsäljningen främst hos Adlibris. I morse kom en beställning på 67 exemplar från dem, och förra veckan gick 56 exemplar iväg. Visserligen är den med i deras bokrea vilket väl har en betydande del i försäljningen, men rea schmea – den har varit med där tidigare år också, men i år har försäljningen varit klart högre. Roligt.

Så nu har jag inte tid att skriva mer, måste åka till Blustret och hämta böcker och hinna till Posten med dem före jobbet.

Drömmen om en litterär Pixibok

Piratförlagets Mattias Boström skrev i går en intressant bloggpost hos Same Same But Different om hur följetongen kan få nytt litterärt liv i och med framväxten av e-böcker och nya betalningsmodeller på nätet. Prenumerationstanken finns ju redan utbyggd i podcast-världen, men har hittills mest varit ljud- eller videobaserad (DJtv går ju exempelvis att få som veckoåterkommande podcast), men hittills har det inte funnits någon modell för distribution av litteratur i den här formen. Kanske kan e-boken ändra på det framöver. Följetongen är ju annars en anrik litterär tradition, exempelvis skrev ju Charles Dickens många av sina romaner som tidningsföljetonger back in the days.

Hur som helst, det var inte riktigt det jag hade tänkt skriva om här, även om det rör sig inom ett liknande härad. Ända sedan jag bestämde mig för att ge ut ”Vi har redan sagt hej då” som print on demand har jag nämligen sneglat med lysten blick mot det miniformat som min distributör Publit erbjuder, böcker som får vara maximalt 48 sidor tjocka samt kan tryckas så små som 12 gånger 12 centimeter, en något förvuxen och något mer texttung Pixibok, om ni så vill. Dessa böcker kostar till skillnad från de ”vanliga” böcker som Publit trycker för 69 kronor styck bara 39 kronor, vilket i och för sig fortfarande är rejält mycket högre än för traditionellt tryck, men ändå ganska överkomligt.

flygandekaninen.jpgOch vad ska jag då med det här konstiga formatet till? Jo, skriva någon typ av långnovell så klart! Jag tänker mig att man i en sådan här bok skulle kunna laborera lite med textstorlek och dylikt, och trycka in ganska mycket text på sidorna trots miniformatet. Resultatet skulle kunna bli en berättelse på cirka … 60 normala romansidor om man gav sig fan på det, som skulle kunna säljas för runt ungefär samma pris som en pocketbok – ja alltså samma pris som en pocketbok i fysisk butik och inte hos nätbokhandlarna, för annars går inte ekvationen ihop ens som nollsummespel.

Förutom att trycka den som pod-bok ska en sådan långnovell så klart också läsas in som ljudbok, som ges ut som podcast i säg … fyra avsnitt, som släpps ett per vecka fram till den officiella releasedagen av den fysiska boken samt e-boken.

Vad skulle jag tjäna på det här? Troligen inte ett jävla skvatt. Men det är heller inte poängen. Poängen är att jag tycker att det vore så förbannat roligt att genomföra som pausunderhållning innan jag börjar skriva på nästa riktiga roman.

Ja, det var min väldigt löst skissade programförklaring. Återstår bara att komma på vad berättelsen ska handla om samt skriva den.

Skriv för bövelen

Har du några tips på att komma igång med romanskrivande? Har lösa idéer men inget konkret.

Frågan kom på Twitter för ett par dagar sedan. Jag fick genast andnöd när jag såg den. Jag är en värdelös coach när det kommer till litterärt skrivande, är hopplös när det gäller textkritik, har inget konkret öga för det inbillar jag mig, får mer en känsla i magen om jag gillar en text, men när jag ska förklara varför – det krävs att jag slår knut på mig själv för att det ska ske.

Men det vore väl själva fan om jag inte skulle kunna tipsa om hur man ska komma igång åtminstone. Men hur gör jag själv? När jag tänker efter är jag osäker, jag liksom bara … gör det.

Jag menar det inte på ett självgott det är så jävla lätt att skriva, bara att sätta igång, seså-sätt. Jag tycker nämligen inte att det är enkelt att skriva, jag tycker tvärtom att det är en tråkig och jobbig process att ta sig igenom, att få ur sig råmaterialet är en pina, jag uppskattar inte författarprocessen förrän texten ligger framför mig som en surdeg jag kan börja knåda ut till något bra.

Vad jag menar med att bara göra det är att mitt bästa råd är att man helt enkelt bara ska börja skriva och fortsätta skriva. Innan jag började med ”Dannyboy & kärleken” hade jag några ofärdiga romaner liggande på hårddisken, inledningar som kommit av sig, idéer som inte riktigt kändes som att de höll och därför klingade av mer än tvärdog, jag tappade intresset för dem, blev rastlös och började fundera efter en bättre och större historia och lät den historia jag hade bli … ja, historia.

Det jag gjorde efter att jag kom på idén till ”Dannyboy” var att jag bestämde mig. Jag beslutade mig för att jag vad som än hände skulle skriva historien klart. Från den där inledande frackklädda språngmarschen på en kullerstensgata i Uppsala skulle jag veckla ut en komplett berättelse som ett dygn senare skulle sluta på samma plats som den började, en cirkel skulle slutas, kosta vad det kosta ville, bra eller dåligt, kvalitativt eller skräp – det spelade ingen roll. Romanen skulle skrivas klar.

Hade jag inte bestämt mig redan från början skulle jag nog aldrig ha blivit klar, jag skulle ha blivit en av alla dem jag mött under åren som sagt ja, jo, jag har ju också börjat skriva en massa gånger men det blir liksom aldrig något riktigt, har fem-sex romaninledningar liggande hemma, men jag tappar alltid suget.

Om det sedan blir bra eller dåligt är ju en annan historia. Men med en början, en mitt och ett slut har man ju i alla fall en chans.

Folkfest

Alltså, debatten som vi tog upp i förra veckans DJtv om den eviga tröttsamma tvekampen mellan sport och kultur framträder i ett smula löjligt ljus om man kollar in veckans tv-topp. Jag vet inte hur väl bevandrade ni är vid att analysera tv-toppen, men då jag gör det regelbundet på måndagar i mitt arbete kan jag säga så här: Det inträffar aldrig i det nutida fragmentariska tv-landskapet att ett program som ligger tia på den veckans tv-topp har över 1,8 miljoner tittare. En normal tv-vecka, när det inte sänds Melodifestival eller finalavsnitt av ”Idol” eller säsongspremiär av ”Allsång på Skansen” eller något sådant, har ofta inte ens ettan så höga siffror. De senaste åren har ofta tv-program med tittarsiffror på under miljonen kvalat in på topp tio.

Tv-toppen vecka 7 (källa MMS):
1. Melodifestivalen (SVT 1, lördag) 2 876 000
2. OS Skidskytte H masstart (SVT 1, söndag) 2 341 000
3. OS Störtlopp D (SVT 1, onsdag) 2 144 000
4. OS Längd D+H sprintfinal (SVT 1, onsdag) 2 039 000
5. OS Superkomb D slalom (SVT 1, torsdag) 2 022 000
6. OS Längd H 15 km (SVT 1, måndag) 1 973 000
7. OS Skidskytte H jaktstart (SVT 1, tisdag) 1 961 000
8. OS Vinterstudion (SVT 1, söndag) 1 917 000
9. OS Längd H jaktstart (SVT 1, lördag) 1 870 000
10. OS Skidskytte D masstart (SVT 1, söndag) 1 863 000

Men den här veckan har fem program mer än två miljoner tittare, och samtliga på listan över 1,8 miljoner. Alla utom Melodifestivalen är OS-sändningar. Vinter-OS är unikt i det avseendet, inte ens storasyskonen sommar-OS och fotbolls-VM lockar så stabilt höga tittarsiffror i Sverige. Att gå ut och kräva att något med så stort folkligt engagemang inte ska komma här och sabba de vanliga tv-tablåerna och förstöra kulturälskares vardag är faktiskt en smula oförskämt.

DJtv #fail (5)

Vi hade tänkt prata om den stundande bokrean och hade laddat ner katalogerna som pdf:er och synat dem på eftermiddagen men så blev det kväll och vi köpte pizza och sjönk ner i OS-soffan och plötsligt var klockan halv elva och ja ba oh no! vi har glömt spela in och Johanna ba on ho! DJtv #fail.

Damn it men bättre lycka nästa vecka.

Olycklig läsplattemiss

Alltså, ser det inte lite konstigt ut när DN i dag provar läsplattor och ger koncernsystern Adlibris Letto-platta högst betyg (en trea), och främst motiverar det med att man får fyra titlar förinladdade vid köp, samtidigt som  man ger man Bokus Cybook-platta en tvåa, och missar att informera om att den kommer med sju förladdade titlar?

Visst, i ärlighetens namn så får även Bokusplattan en minuskommentar för att den saknar mp3-funktion, men det känns ändå en smula olyckligt. DN bör, särskilt i och med att de har en egen nätbokhandel i samarbete med Adlibris, vara extra noga när man recenserar dem samt dess huvudkonkurrent.

Konsumera för bövelen

Hör ni för den delen så vill jag bara meddela så här inför helgen att det från och med i går finns rykande färska och nytryckta exemplar av ”Vi har redan sagt hej då” att köpa på Pocketshop på Västermalmsgallerian i Stockholm. Och det finns säkert några exemplar kvar på Papercut på Söder också, och kanske även på Hedengrens på Stureplan.

Ja men om man råkar bo utanför Stockholms tullar då? Tja, jag får erkänna att jag varit otroligt dålig på att ens försöka sälja in boken utanför stan. Jag har blott kontaktat de fristående bokhandlarna i Uppsala – för jag älskar ju mitt gamla fina Uppsala – och Celsiusbokhandeln har köpt in den. Så befinner ni er i ungdomens förbannade stad och inte fäster så stor vikt vid den där dåliga recensionen i Ergo, så tycker jag att ni ska vallfärda till gågatan och bege er ner i Fenixhusets källare och shoppa loss.

Det privata livet

Vi ska ju få barn om sju veckor om gud vill väl, och det hoppas vi av hela våra hjärtan. Häromdagen köpte vi det första tygdjuret till bebisen, jag har döpt den till Bullen och bestämt att den är av hankön eftersom han ser ut som en insutten äldre herre. Jag tror att Bullen och bebisen kommer att bli fina kompisar, men än så länge sitter han dock mest på sin bokhylla och håller ställningarna.

bulldogno2

Och så ska vi ju flytta, om blott tre veckor, det kom lite snabbt inpå, vi var och skrev kontrakt så sent som i går morse. Och av alla ställen man kan bo på i den här stan blev det Östermalm, trots mitt initiala ryggmärgsmotstånd. Jag besinnade mig dock efter inspektion av fastighet och närområde, och slutligen blev det tvärtom så att det var jag som var mest för, och Johanna en smula tveksam. Det är hur som helst en hyrestrea av det minsta slaget, 55 kvadratmeter, placerad mellan Karlavägen och Valhallavägen med utsikt mot den pittoreska Danderydsgatan. Det kändes lite övermaga bortskämt att säga nej till det.

Såjoråmenvisst, Östermalmsbo minsann. Flott skareva.