Månad: januari 2010

Det finns ingen återvändo längre. De 24 första recensionsexemplaren är paketerade, nedstoppade i postlådor och förhoppningsvis på väg mot sina adressater runt om i landet. När nästa gäng böcker anländer kommande helg skickar jag ut de resterande.

Läskigt. Men fint.

I början av ”Dannyboy & kärleken”, efter att den manlige hjälten räddat den kvinnliga hjälten undan döden nere i tunnelbanan och släpat med henne upp i dagsljuset på flykt undan säkerhetsvakterna, äger en rätt grafisk scen rum där hon kräks hukande över ett elskåp, ett rejält knippe huvudvärkstabletter i olika former lämnar hennes inre.

Att jag i romanen kopplar elskåp till kräkningar har en verklig bakgrund i min egen ungdom, men det är en annan historia. Poängen med det här är att jag och Johanna i går eftermiddag, strax före klockan halv fem, placerade en bokkartong på ett elskåp på de övre delarna av Malmskillnadsgatan, snittade med vår hemnyckel upp tejpen som höll kartongen samman, och såg för första gången ”Vi har redan sagt hej då” i tryckt tillstånd.

Det var, i all sin urbana nollgradiga glåmighet, en väldigt fin stund.

Gjorde första inspelningspasset i källaren i går, kände mig en smula freaky där jag stod och höll låda i vårt förråd, nu inramat av dämpande mattor, madrasser och allmänt bråte kring hönsnätsväggarna för att minska ekot. Efter inneslutandet blev det beckmörkt i mitt skrymsle eftersom jag lyckats skärma bort ljuset utifrån, som tur var fanns ett eluttag i korridoren så med hjälp av förlängningssladd plus en skrivbordslampa varde det sedan läsljus i studion.

Akustiken kändes helt okej när jag var färdigmonterad. Det enda minuset för min inspelningsstudio är att jag måste pausa varje gång någon spolar i en toalett uppe i huset, det går några vattenledningar rätt nära vårt förråd som börjar gurgla när det sker. Men som tur var är det bara åtta lägenheter i huset, och jag får väl försöka hålla mina sessioner till icke toalettintensiva tidpunkter.

Till nästa pass tar jag med kameran.

Jag står lite grann och stampar. Jag har problem med e-boksformatet, irriterar mig på att det åtminstone från min nybörjarhorisont känns som ett så icke färdigutvecklat teknikområde. Programmen för att tillverka epub-filer känns buggiga, beskrivningarna för hur man ska bete sig är oerhört tekniska och samtidigt skissartade på en och samma gång, och … ja, det känns krångligt helt enkelt. Och då anser jag mig ändå ligga ett par steg över genomsnittet när det kommer till kunskap på de här områdena. Känslan av att det inte finns ett fastslaget sätt att skapa filerna på, samt att man inte alltid kan lita på att slutresultatet blir detsamma även om man gör på samma sätt, är påtaglig.

Eller så är det bara jag.

Dessutom slutade programmet Calibre, som jag använt mig av för att konvertera filer till epub-format, helt plötsligt att fungera vid lunchtid i går. Jag har försökt med allt för att få igång det igen förutom att blåsa ut hela min hårddisk. Nu får jag istället sköta konverteringen på min gamla Powerbook, där programmet av någon anledning rullar på utan problem.

Vaknade strax före halv sex i morse. Tankarna om boken och alla smågrejer kring lanseringen och e-boken och mp3-boken rullade in direkt, och sedan blev det ingen mer sömn. Bra träning inför bebisens ankomst i april om inte annat, antar jag.

Plötsligt hände det. Efter att ha skramlat med halvtomma burkar i en lång, lång tid sändes ”Vi har redan sagt hej då” in i Publits tryck- samt distributionssystem klockan 20.17 i går kväll. Efter en dryg timme mejlade vdn Per Helin mig och frågade om jag verkligen ville att romanen ska gå att köpa redan nu, vilket jag hade råkat ange i inställningarna. Och det ville jag ju inte, ett par veckor till håller jag den för mig själv, 2 februari är angivet som första recensionsdag så jag släpper nog försäljningen fri veckan innan dess. Men kommande onsdag – ta i trä – går de 25 första tryckta exemplaren (vågade inte beställa fler om jag skulle ha råkat göra något knas) ut till redaktioner och litteraturbloggare. Hurra!

Så här ser förresten omslaget ut i utfläkt tillstånd.

Mejlade Publit i går och frågade om möjligheterna att hinna få de första exemplaren av boken till i mitten av nästa vecka, trots att jag ännu inte lyckats sända in materialet i deras system. Och det verkar (ta i trä) gå att lösa om jag kommer och hämtar dem personligen, förhoppningsvis redan på onsdag eftermiddag.

Det var precis vad jag ville höra. Det skulle innebära att jag kan skicka ut de första exemplaren så att de anländer före nästa helg, så att landets alla ivriga recensenter kan ta med sig romanen hem som söndagslektyr, och att den finns hos redaktionerna nästan tre veckor före första recensionsdatum. Det är inte tidigt, men det är åtminstone inte supersent. Det får duga helt enkelt.

Men jag måste få in romanen i Publits system NU, eller åtminstone i dag. Alltså har jag inte tid med det här, jag har en omslagsbaksida att färdigställa för bövelen.

Johanna skriver fint på Bokhora om sina känslor när hon korrläste min roman häromdagen.

Samtidigt gör det ont att läsa hennes ord, det är jobbigt att veta att något jag har lagt ner så mycket möda på orsakar henne smärta. För även om jag försöker poängtera att det är en roman så bryr sig hennes hjärta föga om det när orden som står däri kryper under huden och verkar tagna direkt ur verkligheten.

Det är svårt det där, verklighet kontra fiktion. När jag bläddrar i min debutroman i dag tror jag ibland att händelser som är uppdiktade har hänt på riktigt, fiktionen har övertrumfat verkligheten i mitt minne. Och kanske har de också tagit avstamp i en verklig incident, men så har jag vridit dem ett halvt varv, bytt ut personen som utför en handling mot en annan, och därefter byggt till en helt fiktiv historia ovanpå ursprungshändelsen. Läsare som då på något sätt kände mig och tyckte sig kunna knyta en verklig person till en karaktär i boken kunde då för sig att han eller hon gjort saker de aldrig varit i närheten av, något som så klart var väldigt olyckligt men samtidigt nästan omöjligt att undvika helt och hållet.

Dock skulle jag faktiskt vilja hävda att ”Vi har redan sagt hej då”, trots att berättelsen till det yttre kan verka ligga väldigt nära den tillvaro jag befann mig i för tre år sedan, är mer fiktiv än vad ”Dannyboy & kärleken” var. I ”Dannyboy” fanns fyra-fem framträdande karaktärer som var baserade på människor som fanns eller hade funnits i min närhet, karaktärer som var rätt enkla att urskilja om man var någorlunda bekant med mig privat. I ”Vi har redan sagt hej då” är alla karaktärer utom huvudpersonen uppdiktade, även om vissa har lånat delar av en sann historia eller har fått verkliga replikskiften lagda i sin mun. Men jag har svårt att se att någon förutom de personerna själva kan identifiera vilka de är. Ja, och möjligen Johanna då eftersom hon kommit mig så nära.

Sedan finns det ju den andra änden av spektrat också, de som tycker sig se sig själva i handlingen trots att de inte finns däri. Det har hänt två gånger gällande ”Dannyboy & kärleken”. De personerna har jag låtit förbli i den villfarelsen, eftersom de verkade smickrade av att ha uppmärksammats.

Hur som helst. Jag vet att hon tycker att min roman är väldigt bra och när hon sade det efter att ha läst den för första gången i höstas lyfte en sten från mitt hjärta. Men det gör mig arg på mig själv att veta att jag trots det orsakar henne lidande. Jag önskar att det fanns ett sätt att ändra det.

Jag vet bara inte hur det skulle gå till.